Karin Englund

Vad är din upplevelse…?

Postat den 15 december, 2016 av Karin

Är det bara jag som får ideliga frågor om min upplevelse av än det ena än det andra? Triviala saker, som att klippa håret eller byta däck på bilen.

– Hur var din upplevelse av däckbytet?

– Jotack, jag upplever det som att jag har vinterdäcken på nu.

Mannen på bilden har sannolikt inget med mina däck att göra, men nuförtiden sker ju att sånt bakom lyckta dörrar, så man kan ju aldrig veta. .

– Var det något i din däckbytesupplevelse som du skulle vilja ändra på?

– Priset! Det är ju lite dyrt.

– Jag förstår. Jag ska framföra den synpunkten. Är du annars nöjd med din upplevelse?

Här svarade jag inte att det som upplevelse betraktat är lite torftigt, för en vill ju inte vara ovänlig. Samtalet avslutades i gemytlig anda och en förmodan från min sida att jag säkert skulle återvända till dem för nya däckbytesupplevelser.

Men när jag fick ett sms från den frisör som jag klippt mig hos de senaste trettio åren tyckte jag det gick för långt. Det var såklart inte hon som skickat meddelandet, utan den frisörsalong där hon jobbar och det är irriterande med denna ständiga övervakning och kontroll av olika yrkeskategorier. Om jag återvänder till samma frisör år efter år borde det vara ett tecken på att jag är nöjd, eller hur? Skrev jag i ett vänligt brev till frisörsalongen och höjde deras duktiga frisör till skyarna.

Hur är din bloggupplevelse av detta inlägg? Skulle du vilja ändra på något? Kan du tänka dig att återkomma? Kan du rekommendera den till vänner och bekanta. Var vänlig gör en bedömning på en skala från 0 till 100… nej förresten, gör inte det! Men påpeka gärna nästa gång någon ber dig bedöma en hotellstäderska, expedit, eller däckfirma, att du utgår från att de sköter sitt jobb och att firman ser till att alla gör sitt bästa för att kunderna ska bli nöjda.

PS. Jag ligger lite efter med veckans tema eftersom jag trasslat in mig i absoluta tal och dessutom halkat in på ett sidospår om primtalens ensamhet.

Publicerat i Att tolka, Livet, Lördagstema | Etiketter byta däck, klippa håret, övervakning | 16 kommentarer

Lotusvatten – att fånga en doft

Postat den 3 december, 2016 av Karin

Jag har i många år trott att den aromrika blandning som jag har i en liten flaska i kylen är lotusvatten. Kewra water står det på etiketten. Det är en helt underbar smaksättare som passar fint i hemgjord glass, i milkshakes, i risgrynsgröt och i den indiska efterrätten ras malai. Kewravatten har en sval, fruktig smak, som påminner lite om en blandning av rosor, barrskog, mango och smultron.

Inte lotusblomma utan skruvpalmsblomma

Lotusvatten låter ju både exklusivt och läckert. Men nu när jag försöker ta reda på hur det tillverkas visar det sig att det inte alls handlar om lotusblommor som jag har trott, utan att det är den destillerade doften av skruvpalmens hanblommor som jag blivit så förtjust i. Hmmm…

Och hur destillerar man en doft? Jo, blommorna måste skördas i gryningen, för sedan dunstar deras doft bort under dagen. Man packar blommorna överst i stora kärl, fyllda med rent vatten, inmurade i lera eller tegel.

Så eldar man under muren så att kärlet hettas upp och vattenångan tillsammans med doften från blommorna stiger uppåt, kondenseras och rinner ner i ett rör som leder ner till en behållare. På ett ungefär.

Jag har aldrig ägnat mig åt hembränning, så jag har lite diffusa begrepp om hur det där med destillering går till. I det här fallet är det ingen sprit inblandad, men destillerar gör man. Så här ser en mer schematisk bild av framställningsprocessen ut.

När jag ser hur lite det är kvar i min flaska undrar jag förstås var kan jag köpa mer kewravatten. Den lilla flaskan är från så länge sedan att det inte ens finns en bäst-före-markering. Men doften är sig lik. När jag öppnar skruvlocket och sniffar lite blir jag jättesugen på ras malai. Julnostalgi, för jag brukade laga denna udda efterätt på jularna förr i tiden. Mjölkbollar i mjölksås… Jag köpte flaskan på Essensfabriken på Wallingatan för länge sedan, men där har den försvunnit ur sortimentet. Jag har frågat i lite olika indiska och allmänasiatiska butiker, som alla har kolossalt många olika kryddor och essenser, men inte just kewravatten. Dom skakar på huvudet och säger att det är ingen idé att ta hem, ingen köper. ”Men ta rosenvatten i stället, det är ju nästan samma sak.” Nej, det är det verkligen INTE! Rosenvatten är jolmigt i jämförelse med kewravattan. Så det får nog bli att handla på nätet i stället.

Publicerat i Efterlyst, Lördagstema | Etiketter arom, doftdestilleri, kewrawater, lotusvatten | 22 kommentarer

Grått

Postat den 25 november, 2016 av Karin

Grått säger Livsrummet att vi ska skriva om denna vecka. Jag kunde ju göra det lätt för sig och ta en bild genom fönstret. Eller citera Johans jul av Eva von Zweigberk: ”November är mycket lång och grå…”

Men jag tycker att det kan behövas lite färg, så jag plockar fram mina akvarellövningar från i somras.

Vanligtvis brukar ju pedagogiska färgblandningsövningar bestå av att man blandar färger från primärfärgerna, alltså de färger som inte går att blanda till av andra: gult, blått och rött.

Sen blandar man vidare med sekundärfärgerna, grönt, lila och orange.

Men jag tänkte att det finns ju en himla massa färger liksom vid sidan av den där färgtonkretsen. Jordfärgerna finns ju också. Hur blandar dom sig med till exempel blått? Jo alldeles förtjusande väl, visade det sig efter efter 528 försök. Eftersom färgerna uppför sig väldigt olika på olika papper tog jag elva papperssorter, grundade åtta fält med olika jordfärger. Så duttade jag i tre olika blå, medan färgen var fuktig, för att se vad som hände. När allt var torrt drog jag dessutom fält med Antwerp blå och ultramarin tvärs över pappret.

Den färg som jag gillade mest var en vacker grå som uppstår när man blandar bränd sienna med ultramarin.

Jag kände mig som värsta vetenskapskvinnan med mina färgblandningar, med min banbrytande upptäckt av den perfekta grå nyansen. Men så gick jag på akvarellkurs i höstas och läraren sa, liksom helt i förbigående: ”Här skulle jag nog ta bränd sienna och ultramarin för det är ju, som alla vet, det bästa sättet att få fram en vacker grå färg på gatstenarna.” Som alla vet!

Va, tänkte jag, det är ju MIN färgblandning! Men så testade jag lite andra blandningar också och det visar sig att alla jordfärger funkar fint ihop med ultramarin för att blanda till olika nyanser av grått! Obränd och bränd umbra, obränd och bränd sienna, ja till och med gulockra, men då drar blandningen lite åt grönt.

Här hittar man alla andra veckotemabloggares grå nyanser: Anna Ankis tankar Jordgubbar och bubbel Livsrummet Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön Tack Livsrummet för inspirerande novemberteman. I december föreslår Tove: v 48 Arom, v 49 Absolut, v 50 Bida, v 51 Beda, v 52 Halvårskoll

PS. Men hur kunde jag alldeles glömma min senaste favoritsysselsättning? Det finns pennor som är som alldeles vanliga (gråa!) blyertspennor när man skissar med dem, men om man har på vatten på linjerna löser dom liksom upp sig. Jättekul! När jag väl kommit över den första förtjusningen ska jag ge mig på lite andra motiv än de som kommer helt automatiskt ur handen när jag får något att rita med och på: tjejer…

Publicerat i Att måla, Böcker, färg, Lördagstema | Etiketter Eva von Zweigberk, färgtonkretsen, grått, Johans jul | 21 kommentarer

Sits

Postat den 19 november, 2016 av Karin

Sits är det tema som Livsrummet föreslår för denna vecka. Och då tänker jag förstås på att jag inte kan få till någon snygg sits alls om det gäller att sitta på hälarna. Det GÅR inte.

Jag klarar allehanda yogarörelser, till och med sådana som många andra går bet på, som plogen.

Men det som borde vara enklast av allt, att sitta på hälarna, det klarar jag inte. Jag har tränat, jag har bett sjukgymnaster och yogainstruktörer om tips och hjälp att komma ner med rumpan på hälarna. Men hur jag än gör så fattas det ändå alltid minst en decimeter mellan rumpan och hälarna, till och med om jag sätter i tårna, så att hälarna kommer upp lite.

Inte ens viloställningen, ”barnets position”, klarar jag av, då man ligger mer armarna framför sig (eller utmed sidan) och pannan mot golvet och som sagt, rumpan mot hälarna. Om jag verkligen försöker känns det som att lårben och underben (vad heter det – skänkel?) ska sprätta isär i knähöjd.

Och när jag ser mig om på yogapassen sitter alla fint på sina fötter, alla utom jag. ”Ja, ja, säger yogainstruktörerna, så är det för en del. Du kan sitta med korslagda ben eller på något annat sätt som känns bekvämt.”

Så då gör jag det. Men jag undrar alltid och på nytt (eftersom jag just gjort en omstart med yogan, som den eviga ombörjare jag är) hur pass vanligt det är att inte kunna sitta på hälarna.

Hur övriga temabloggare tacklar temat Sits kan man läsa här: Anna Ankis tankar Jordgubbar och bubbel Livsrummet Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön

Publicerat i Livet, Lördagstema, Träning | Etiketter sitta på hälarna, yoga | 23 kommentarer

Det är bara en fas…

Postat den 17 november, 2016 av Karin

”Det är bara en fas”, säger grändgrannen när jag beklagar mig över att jag går åt fel håll med mitt akvarellmålande. I stället för fritt och flödande akvarellistiskt (ja, ja, som Lerin, dårå) blir det mer och mer fotografiskt avbildande. Det är förstås kul det också och grändgrannen säger att jag måste tänka på alla Picassos perioder innan han nådde fram till sitt eget bildspråk. Så jag får väl betrakta det som en fas.

Jag har målat av en av gatorna i kvarteret på andra sidan Götgatan. Skaraborgsgatan, en liten idyllisk gata som ingen taxichaufför hittar till. Milda fina färger, vackra träd, nästan ingen trafik. Här är första försöket. Lite tråkig. Kompakta trädkronor. Och vad har den där mannen för konstig mössa? Bilen och porten är väl OK.

Här är nästa försök. Den är för stor för att skanna in, så jag har fotograferat den, vilket alltid är svårt. Färgerna stämmer inte riktigt. Den är färgstarkare i verkligheten. Här är en del av målningen skannad.

När jag var halvvägs upptäckte en skuggbild nere i högra hörnet. En gestalt som jag inte målat satt där på trottoaren. Det var bara att lägga i lite färg, nåja, lite grått och brunt i alla fall, så satt hon där med sin mugg. Så här såg det ut när målningen var halvfärdig.

Var och en som är någorlunda hemmastadd i våra kvarter inser att det är en väldigt dålig plats att tigga på, eftersom det är en ovanligt otrafikerad gata. Men målningen ville ju ha det så och då fick det bli så. När man målar akvarell har man inte så mycket att säga till om.

Publicerat i Att måla, Att tolka, färg, Foto, Livet | Etiketter akvarell, Skaraborgsgatan | 9 kommentarer

Regeringskansliets resor, förr och nu

Postat den 16 november, 2016 av Karin

”Jag bokar inte själv mina resor, utan vi har en organisation för det på departementet”, säger Erik Bromander som lyckats resa för 829 000 resor på två år. Han har jobbat som statssekreterare på Näringsdepartementet; ett tufft jobb som brukar innebära att man tar hand om markservicen på departementet, så att statsråden klarar de resor som de måste åka på. Bromander lade sig i stället i det ”yttre varvet”, som man brukar säga om dem som inte stannar hemma och tar hand om grovjobbet och problemen. Nu har resorna granskats och det visar sig visserligen att reglerna är otydliga men att han ändå begått regelbrott som gör att han ska betala tillbaka 40 000 kronor, enligt gårdagens rapporter.

Nicaraguas kulturminister Ernesto Cardinal

Annat var det på Bengt Göranssons tid, när han var kulturminister. Statssekreterarna höll sig hemma för det mesta och Bengt såg själv till att hans resor var ändamålsenliga och billiga. När han skulle hälsa på kollegan Ernesto Cardinal i Nicaragua bokade UD resan åt honom och hans entourage. Bengt tyckte att resan var horribelt dyr och bokade om så att den kostade en tredjedel, utan att ta längre tid. Restips: om man åker över Madrid i stället för New York kan man spara en bra slant!

Fast ibland kunde Bengts resvanor ställa till det. Det förväntades ju att ett statsråd anländer ståndsmässigt i första klass. Det gjorde aldrig Bengt. När Sverige var rapportörland i Europarådets förhandlingar om en satellitkonvention, förberedde man ett pampigt mottagande av honom på flygplatsen i Wien i samband med undertecknandet av konventionen. När Bengt skulle ledas av planet, först av alla, hittade man honom helt enkelt inte. Ingen släpptes av – Bengt skulle ju gå av först – och irritationen steg. Innan någon kom på att leta i andraklassavdelningen hann man ringa hem till Stockholm för att kontrollera att han verkligen kommit iväg. Och i andra klass satt Bengt och undrade varför de inte blev avsläppta…

Publicerat i Att resa, Att tolka, Debatt, Efterlyst, historia | Etiketter Bengt Göransson, Bromander, resereglemente | 10 kommentarer

Fiber

Postat den 11 november, 2016 av Karin

På jakt efter världens starkaste fiber (som jag trodde var spindeltråden) hittar jag detta: Slå en knut på en fiber så blir den 25 gånger segare. Det kan göra en vanlig polymertråd segare än grafen. Forskaren Nicola Pugno vid universitetet i Trento i Italien har tillverkat världens segaste material. Knepet är så lätt att han döpt sin rapport till ”Columbi ägg för att tillverka världens segaste fiber”. En knut gör att fibern kan ta upp mycket mer energi innan den går av.

Ett av de material som idag anses ha störst seghet är grafen som klara av last på knappt under 1 000 joule per gram. (Det där har med hur mycket belastning den tål.) Med en knut på en fiber av grafen räknar Nicola Pugno med att segheten kan ökas till 100 000 joule per gram.

”Det är enkelt att slå knut på en enstaka tråd, men att göra det på de miljontals fiber som exempelvis finns i en skottsäker väst av kevlar är något helt annat. Möjligtvis kan en robot knyta knutarna, men frågan är med vilken täthet och hur mycket det skulle kosta”, skriver tidskriften Extreme Tech i en kommentar till Pugnos teorier.

Och jag, jag tänker BRYNJA! Så många knutar och verkligen inte knutna av en robot. Här är en bild på syrrans dotters kille (vad blir det? systersvärsonskandidat?) som visar upp en brynja, modell mindre på vikingadagarna i Årsunda. En mer fullvuxen modell hänger på en stång till höger i bild. Massor med knutar för att försvara krigarna. Tydligen visste man redan då att knutar gör materialet många gånger starkare.

Fiber är Livsrummets förslag till denna veckas tema. Här finns övriga veckotemabloggare: Anna Ankis tankar Jordgubbar och bubbel Livsrummet Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön

Publicerat i Lördagstema | Etiketter brynja, fiber, grafén | 24 kommentarer

9 november

Postat den 9 november, 2016 av Karin

Publicerat i historia | Etiketter 9 november | 13 kommentarer

Ögon

Postat den 5 november, 2016 av Karin

Ögon föreslår Livsrummet att vi ska skriva om denna vecka. Och det är ju något som jag kämpar med ibland. Om man försöker sig på att måla porträtt av människor eller djur är det mycket att tänka på.

Djur är kanske lite lättare, för det är rätt mycket lurv och ofta lättare öron, näsa och mun. Men då blir ögonen desto viktigare. Här är en mops som varit med här på bloggen förut. Här gäller det att få med så mycket som möjligt av personligheten i ögon och ögonbryn.

Men även på människor blir det där med ögonen extra viktigt – och svårt. Blir ögonen fel, vilket dessvärre är väldigt vanligt om man inte är jätteskicklig, ja då är hela porträttet misslyckat.

För det första hamnar de ofta fel i ansiktet: för högt eller för tätt eller för långt ifrån varandra. Om man utgår från att ögonen sitter mitt på i höjdled och justerar lite för personliga variationer funkar det oftast bra. Och det brukar vara ungefär lika långt mellan ögonen som de är stora.

Och så måste man ha koll på blänket och se till att ögonen är parallella, eller blicken, snarare. Såvida inte modellen är vindögd förstås.

På den här akvarellen har ögonblänket kanske hamnat lite olika, men inte så mycket att det ser helt galet ut. Själva iris och pupiller ser stora ut, men så är det också en unge med ovanligt stora mörka ögon.

Det är trixigt att få till det och när jag kollar i konstböcker ser jag att det inte alltid är självklart att ens skickliga konstnärer lyckas helt och hållet med ögonen.

Men så finns det förstås mästare som lyckas göra porträttet trovärdigt, nästan hur det än ser ut.

Här är en Picasso från 1906. Ögonen är olika, men blicken är riktad rakt mot betraktaren och det hela ser rätt naturligt ut, tycker jag.

Och här är en mer sentida konstnär, Red Grooms som målat med gouache på Gula sidorna i en gammaldags telefonkatalog av papper (man tager vad man haver…). På Grooms målning är är det också två ögon som är ganska olika, men helhetsintrycket är helt OK, eftersom han lyckats rikta blicken på ett sätt som känns rätt.

Det har däremot inte Otto Dix i den här målningen Café Couple, från 1921. Den skildrar det mondäna och i hans mening degenererade överklasslivet och det är nog därför ingen slump att mannen är svårt skelögd och att kvinnans blick är så tom.

Ögonen är själens spegel och det kan ju ta sig många olika uttryck.

Här kan man läsa övriga temaskribenters blogginlägg om Ögon: Anna Ankis tankar Jordgubbar och bubbel Livsrummet Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön

Publicerat i Att rita, Att tolka, historia, konst, Lördagstema | Etiketter Otto Dix, Picasso, Red Grooms | 17 kommentarer

Lider ni av fräknar?

Postat den 31 oktober, 2016 av Karin

”Lider ni av fräknar?” undrar en reklamskylt.

Pippi Långstrump regerar med att meddela ett bestämt: ”Nej!”

Expediten i affären med reklamskylten utbrister: ”Men kära barn, du har ju hela ansiktet fullt av fräknar!”

Pippi svarar att hon inte alls lider: ”Jag gillar dom!”

Den Pippi-episoden kom jag att tänka på när jag såg den här reklamen.

Ljusa sommarnätter har jag aldrig lidit av. Men mörka vinterkvällar däremot… Det lider jag av.

Vilket jag blev brutalt påmind om i går när mörkret sänkte sig plötsligt och oväntat så gott som mitt på dagen. Idag går solen ner klockan 15.56 i den här stan.

Publicerat i Att resa, Debatt, Livet | Etiketter normaltid | 14 kommentarer