Längtan

Ankis temaförslag denna vecka är påpassligt nog längtan. Och jag tänker förstås på min farbror som så här års läste frökataloger, sorterade fröskörden från fjolåret, ritade upp planteringsplaner och bara toklängtade till våren. Visst börjar man längta lite extra efter vår och sommar nu när man anar att det börjar bli ljusare tider.

Och det kanske är därför min akvarell-läxa är på rymmen. Vi skulle måla stilleben. Det är nyttigt men lite tråkigt. Motivet var en vinflaska med tillbehör, placerade i en stentrappa. Olika strukturer, olika former, tydligt ljus, pedagogiskt och bra, men…

Efter ett tämligen misslyckat försök, där flaskan blev snedaxlad och tjockhalsad och de omgivande trappstegen blev någon slags fönsternisch i stället, insåg jag att motivet längtade ut i naturen.

Ja, ja, den här har också sina brister. Men det kan delvis bero på att jag tog miste på akvarellpapper och passepartout-kartong. Det låg en finfin liten bit 600-grams Fabriano i en plastmapp tillsammans med en anonym större kartong av samma tjocklek. Toppen tänkte jag, detta blir perfekt för mitt utomhusstilleben. Men när jag började måla insåg jag att något inte stämde. Färgerna sögs inte in i pappret som de ska, utan spred sig i sidled, som på ett läskpapper. När jag vände och vred på pappret insåg jag att jag hade tagit en bit vanlig kartong i stället för lyxig akvarellkartong. Så om vindruvorna är lite lurviga, ungefär som krusbär, har det sin naturliga förklaring.

Nej då, jag har inte smitit från veckans ämne. Jag längtar verkligen till sådana där ljusa sommarkvällar då ljuset silar in genom lövverket och man aldrig vill gå och lägga sig!

Här kan man läsa om övriga temabloggares längtan: Anna Ankis bildblogg   Jordgubbar och bubbel  Livsrummet  Musikanta Pettaskarin  Tove Olberg olgakatt Min natur  Paula  Pensionären på ön  Vonnevardag

Publicerat i Att måla, Att odla, Livet, Lördagstema | 19 kommentarer

Gungstol

Månadens sista temaämne är ”Gungstol”. Men inte har jag några bilder på gungstolar och ännu mindre något att skriva om… tänkte jag.

Version 2Men som alltid med dessa teman har man faktiskt något att skriva om, bara man tänker efter. Visst har jag gungstolar i mitt liv!

Min barndoms gungstolar var två. Den ena var en gungstol som hade extra långa bakmedar (eller vad det heter) så att man kunde gunga riktigt långt bakåt, nästan så att man låg ner. Den har jag tagit över och den står i huset på landet. Det är väldigt vilsamt att sätta sig i den en stund och gunga lite, halvliggande.

Besökare som inte använt den tidigare måste dock varnas. Man tror att man ska välta baklänges om man inte är van.

Den andra barndomsgungstolen var jag mycket fascinerad av. Det är en tavla av Götrik Örtenholm som föreställer just en gungstol. Han har målat en del av interiören och utsikten från sin lägenhet vid Slussen i Stockholm, ungefär där jag bor nu och lyckats fånga ute/inne på ett fint sätt. Jag kunde sitta i den verkliga gungstolen länge, länge och titta på den målade, som fanns i samma rum, bara för att försöka förstå hur den var målad. Här ser man den på den motsatta väggen, från min gungstolsplats.ortemholm

Götrik Örtenholm var från våra hemtrakter och jag vill minnas att pappa, som var snickare, gjorde någon möbel åt Örtenholm och valde att få betalt i tavelform. Brorsan som har tavlan vet nog mer om dess historia. Här är en annan Örtenholmtavla som jag är väldigt förtjust i, med motiv från Slussen.Gotrik-Ortenholm-S-malmstorg

De där återhållna färgerna är samma som på gungstolstavlan. Den fanns med på en utställning om Slussen i konsten för några år sedan, men jag mitt nöt kollade aldrig var den finns till vardags, så att säga.

Uppdatering från brorsan, tillika gungstolstavleägare, som förklarar hur det gick till när gungstolstavlan kom till oss (hela kommentaren finns i kommentarsfältet):

”Fader Martin gjorde en modell (dvs en träform som man sedan gjorde en gjutform i sand av för att senare gjuta en gravsten från – eller ett gravjärn, då. Fast det blev ju fel på nåt sätt) och Götrik var alldeles med på att låta Martin få en tavla för besväret. Skattesmitning! Men det var på femtiotalet och båda missgärningsmännen är avlidna. Så du kan andas ut. Och nu, när det är preskriberat, skickar jag med en bild där färgerna går fram fint.”

Och så påminner han hur vi använde gungstolen, ibland: ”En tämligen våldsam övning var när vi ’tandemgungade’ eller ’motfasgungade’ genom att sitta på varsin tvärslå, som syns på bilden på gungstolen, och driva upp farten till oanad och egentligen ganska farlig våldsamhet.” Ack ja, vi hade tålmodiga föräldrar.

Tack Anna för trevliga januariteman! Nästa månad tar Anki över, tror jag. Här finns temabloggarna: Anna Ankis tankar   Jordgubbar och bubbel  Livsrummet  Musikanta Pettaskarin  Tove Olberg olgakatt Min natur  Paula  Pensionären på ön  Vonnevardag

Jo det stämmer att Anki tar hand om februaritemana och här är dom: Längtan, Tålamod, Nyfiken, Retro

Publicerat i Att måla, färg, konst, Lördagstema | Etiketter | 25 kommentarer

Tillit

Tillit är Annas förslag till veckotema denna vecka. Detta fina behändiga ord, som bygger både förhållanden och samhällen och som har sin alldeles egna klang på svenska. Tror jag i alla fall. Tillit på engelska blir trust eller confidence. Men det skulle jag översätta tillbaka till svenska med förtroende. Tillit är på något sätt mer förtröstansfullt. När jag letar vidare i olika språk hittar jag spanskans ”confianza” för förtroende och tillförsikt. Men bildat på samma stam finns också ””confiade” som betyder lättrogen.

istock_000012787678largeDet kanske är där någonstans man ska fånga in betydelsen av ”tillit”. Man litar på någon eller något och i bästa fall fungerar det. I värsta fall innebär det att man varit för lättrogen och blir besviken.

Men hellre ett liv som innebär att man blir besviken ibland, än ett som består av ständig misstänksamhet, tänker jag. Och hittills har det fungerat någorlunda bra.

Som vuxen har man ett ansvar att förmedla känslan av tillit vidare. När ett litet barn trevar efter ens hand är det ju inte bara handen det handlar om utan om – ja om hela livet. Eller i alla fall att sätta en grundton för hur man ska förhålla sig till världen.

Jag tänker i sådana lägen ibland på en amerikansk barnpsykolog som hade teorier om människans olika åldrar. För de första två åren satte han tillit som den viktiga faktorn. Det nyfödda barnet, liksom ettåringen och tvååringen måste kunna lita på sina vuxna människor. Sedan kan man sätta igång och testa gränser och trotsa och så. Men under de första åren är tillit det viktigaste, för att det sedan ska vara lätt att tro på framtiden och det samhälle man ingår i.

Här är alla veckotemabloggare. Ny i gänget är Paula. Välkommen! Anki har lovat ta hand om februaritemat (om ingen annan redan har paxat för det): Anna Ankis tankar   Jordgubbar och bubbel  Livsrummet  Musikanta Pettaskarin  Tove Olberg olgakatt Min natur  Paula  Pensionären på ön  Vonnevardag

Publicerat i Debatt, Livet, Lördagstema | Etiketter , , | 22 kommentarer

Vintervila…

På min senaste arbetsplats dök det upp en lapp på kylskåpsdörren någon gång i november. Den handlade om hur skönt det vore att slippa vintern. Att få vara björnhona och gå i ide hel enkelt. Lappen listade några få punkter och jag återger dem ur minnet:

  • Man går i ide när det börjar bli mörkt, kallt och rått och vaknar upp när ljuset är tillbaka och solen börjar värma igen. Det gillar jag!
  • Innan man går i ide måste man äta rejält. Lagra upp mycket kolhydrater och fett. Mums, gärna!
  • Om man är björn föder man valnötsstora ungar medan man sover och när man vaknar är dom gulliga toddlers. Mycket smidigt!
  • Om du är en björnmamma är det ingen som jiddrar med dig. Du smockar till den som försöker bråka med dina ungar. Och om ungarna är bråkiga får du ordning på dem också. Jatack!
  • Om du är en björnhona förväntar din partner sig att du morrar när du vaknar. Han är också beredd på håriga ben, och extra kroppsfett. Ja kära nån, det vore inte så dumt att vara björn!

Skansens björnungar kommer ut i solljuset för första gången

Fast – när jag blev lite nyfiken på det där med björnmammans bekväma tillvaro visade det sig inte riktigt vara så enkelt. Brunbjörnens ungar kan väga så mycket som två kilo när de föds och mamman ammar i ett halvår. Den första tiden har hon ett väldigt sjå med att hålla igång ungarna – hon slickar dem ofta så att de ska komma ihåg att äta, kissa och bajsa. Hon tar ensam hand om ungarna i ett par år och vill verkligen inte ha någon inblandning, inte ens av pappan till ungarna.

Tänkte väl det. Så lätt brukar inte mammorna slippa undan. Och egentligen är det ju mysigt med bebisar. Och med vintern också. Både soliga gnistrande vinterdagar och de mörkare, mulna, då man stannar hemma och plockar fram en bra bok.

Vintervila är Annas förslag till tema denna vecka. Här finns övriga temabloggare: Anna Ankis tankar   Jordgubbar och bubbel  Livsrummet  Musikanta Pettaskarin  Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön  Vonnevardag

Publicerat i Livet, Lördagstema, vikten | Etiketter , | 30 kommentarer

Börja om från början…

Minsta barnbarnet har bott i Brasilien hela sitt två-och-ett-halvtåriga liv och och är van vid att gå mycket lätt klädd. Men nu är hon i Sverige och ska inte bara vänja sig vid klunsiga vinterstövlar, tjocka tröjor, mössor och obekväma overaller utan också svenska. På förskolan här talar alla svenska, inte portugisiska, som hon är van vid. Hon, som just blivit väldigt språksam på portugisiska, med en hel del svenska och engelska inblandat, ska nu (nästan) börja om från början och lära sig de svenska orden för allt. Vi kör ömsesidiga språklektioner. Sapatos säger hon. Skor, säger jag.  Leite säger hon. Mjölk säger jag.

gretagrattis kopia (1)Fjärilar är favoriter. Hon har en klänning med fjärilar, sockor med fjärilar, hon har en liten solcellsdriven fjäril som fladdrar fint när solen lyser, hon har satt små fjärilsklistermärken på allt hon äger. Fjäril, säger jag. Fjäril säger hon. Så jag kollar vad det heter på portugisiska. Borboleta säger jag. Fjäril säger hon. (Det verkar som om fjäril har ett eget ord på nästan alla språk. På norska och danska heter det sommerfugl. Och på isländska ungefär som på svenska: fiðrildi. Mariposa på spanska.Butterfly på engelska. Papillon på franska. Schmetterling på tyska.)

Det är spännande att följa hennes snabba språkutveckling. För en månad sedan pratade hon på snabbt och intensivt på sin portugisiska och för mig som inte riktigt hängde med lät det mest som Linus på linjen. Men nu är hennes snabba svada helt begriplig. Men om hon träffar någon som pratar portugisiska går det bra att växla över. Tänk om man kunde ha den språkinlärningsförmågan kvar hela livet!

Samma två-och-ett-halvt-åring är delvis anledningen till att jag ligger lite efter med veckans tema, som är  Att börja om från början. Nästa vecka (denna vecka) är temat Vintervila. Här finns temabloggarna: Anna Ankis tankar   Jordgubbar och bubbel  Livsrummet  Musikanta Pettaskarin  Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön  Vonnevardag

Publicerat i Att översätta, Att tolka, Lördagstema, Språk | Etiketter , | 17 kommentarer

Heja Horndalsrevyn!

Stig Söderkvist, 1935 – 2009

Revytraditionen är stark i Horndal. Det spelades revy i IOGT-lokalen och i Folkets hus redan på fyrtiotalet; säkert dessförinnan också. I slutet av fyrtiotalet brukade den här pojken följa alla repetitioner, oavsett i vems regi det skulle spelas revy.

När det en gång blev en lucka i en ensemble funderade man på att ställa in premiären. Då kom någon på en idé: Den där killen som alltid brukar följa repetitionerna – kanske han kunde hoppa in? Visst kunde han det. Och han kunde dessutom varje replik och alla sånger.

Stig Söderkvist hette han och sedan den där dagen i slutet av 1940-talet då han fick kliva upp och vara med på revyscenen ägnade han sig åt att spela, skriva och regissera revy i Horndal, Gävle och Karlstad Karlskoga.

Horndalsrevyn har pausat ibland. Som 1980 då kommunalpolitikerna beslöt höja hyran för revylokalen, långt över vad revyn skulle mäkta med. Då blev det nyårsrevy i Radio Dalarna i stället, bland annat med ett uppskattat nummer om kommunal hyressättning. Några år senare var man tillbaka i sina lokaler, med nedjusterad hyra.

Och nu kör man för fullt igen! Stig Söderkvist förde in dansen i Horndalsrevyn. Det sägs att han lät sätta upp en lapp på en anslagstavla på Balettakademien och när några intresserade unga dansare hörde av sig for han ner till Stockholm och träffade tre revyintresserade tjejer i cafeterian. De hade visserligen aldrig hört talas om Horndal, men ville gärna vara med och spela revy, i alla fall om de fick dansa. dscn8317

Och dansar gör man fortfarande i snygga koreograferade nummer. I år är det utöver regissören David Johansson, koreografen Lina Pyykönen som stått för koreografin.

”På gränsen” heter årets Horndalsrevy med en typisk blandning av högt och lågt, roligt och tänkvärt, vacker sång och dans och lite buskis – något nummer är kanske på gränsen… Version 2

Bland de starkaste inslagen är Kerstin Erikssons och Ann Björklunds På gränsen till vårt nya land, där perspektiven på 1800-talets utvandring från Sverige och dagens invandring blandas.

dscn8308Eftersom det dras fiberkabel till Horndal blev det så klart en låt Fiber snyggt baserad på Peggy Lees Fever.

Och så ska ju Google bygga serverhallar i Horndal. På allvar; man har köpt och röjt ett stort område norr om riksväg 68 mot Gävle, alldeles i utkanten av Horndal. I revytappning kopplas förstås fiberutbyggnaden och Google-etableringen ihop. På Bergslagsmål: ”Nä, int’ behöver ja nån fiberkabel. Nu ska ju Google flytt hit, så då ä dä ju bara å gå dit och fråg’ dom.”

Nehej, nu ska jag inte återge fler skämt här, ifall någon tänker sig till Horndal för att se revyn. Det blir minst femton föreställningar till, den håller på till den 11 februari och här finns bokningsinformation.

Uppdatering. Lars Hjertner som var med i revyn från 1979-80 bidrar med korrekta revyhistoriska uppgifter, som att dansarna i revyn inte hämtades från Balettakademien utan från Danshögskolan. Han skriver också: ”När det gäller dansare så hade vi faktiskt dansare i revyn innan flickorna från Danshögskolan anslöt. Anledningen till att jag har sådan koll på detta är att det inföll samtidigt som min första revysäsong i Horndal, nämligen 1979-80. Dessa leddes då av Elof ’Loffe’ Björklund från Sandviken och det var när en av hans adepter, Pelle Jäderberg, kom in på Danshögskolan som kontakten med den institutionen skapades.” Tack för komplettering, Lars!

Publicerat i Att tolka, historia, Okategoriserade | Etiketter , | 24 kommentarer

Halvårskoll

Juli – en sommarkväll på Örnbogatanskannad

Augusti – ett Gotlandsträdskannad-1

September – höstanemonerskannad-5-1

OktoberVersion 4 – alpmarton

November – sen höstVersion 2

December – trappan upp till akvarellgruppen på Bastugatanskannad-5-kopia-3

Tack för i år och gott nytt 2017!

Januari kommer kanske med lite snö, som häromåret vid farfarsstugan i Horndal.skannad-8-4

Här är temabloggarna och för januari tror jag att Jordgubbar och bubbel tar över temaansvaret: Anna Ankis tankar   Jordgubbar och bubbel  Livsrummet   Pettaskarin  Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön 

Och här är Annas förslag till januariteman:

1. Börja om från början
2. Vintervila
3. Tillit
4. Gungstol

Publicerat i Att måla, Lördagstema | Etiketter , | 17 kommentarer

Beda

Beda var Toves temaförslag förra veckan, som liksom försvann – någon som har sett en bortsprungen vecka?

Jag fick lite hjälp på traven med Beda-temat på julafton när jag såg Karl-Bertil Jonssons julafton på TV. 680

Där dyker ju Beda upp, en av dessa fattiga som Karl-Bertil lyckliggör med presenter som han smusslat undan när han juljobbar på posten och sorterar paket. Beda är den yppiga kvinna som som förtjust trycker sin present – en randig sidenslips – mot sin barm.

Men Anna tänkte precis likadant och hon hann först. Så jag skrev i kommentarsfältet på hennes blogg att det var ju självaste… men också att jag förlät henne. I samma blogginlägg hade hon skrivit om sin körverksamhet och eftersom jag nyligen varit och lyssnat på liknande körsång passade jag på att berätta att vi är oändligt tacksamma för att dessa körer finns. Fast jag råkade skriva ”oandligt”. Vilket stämmer på sätt och vis eftersom vi inte är så kyrksamma av oss. Hursomhelst blev det lite kul, för detta måste väl vara en praktfull ”Freudian slip”. Alltså en sån där avslöjande oavsiktlig felsägning. I det här fallet blev det ju till och med en Freudian slip(s)!

Men apropå Karl-Bertil Jonsson. Hur kommer det sig att Tage Danielsson och Per Åhlin, som gjort filmen, så friskt blandar inslag från olika tider lite hipp som happ? Gengasbilar hör till 40-talet och TV kom först sent på 50-talet. En av de presenter som en fattig stackare får är Sartres bok ”Les Mots”, som kom ut 1964. Och på TV är det Bosse Larssons Nygammalt som började på 70-talet. Kanske det inte betyder något alls. Eller kanske ville de markera att orättvisorna och behovet att jämna ut dem är ett ständigt aktuellt problem?

Hursomhelst, här är temabloggarna och nästa tema är halvårskoll: Anna Ankis tankar   Jordgubbar och bubbel  Livsrummet   Pettaskarin  Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön 

Publicerat i Att tolka, Efterlyst, Lördagstema | Etiketter , , | 12 kommentarer

Bia litt – att bida sin tid

isak_slaktBia litt säger man i Skåne när man menar vänta lite. Bida lite. Eller stanna till en stund, slå dig ner och koppla av. Därför finns det både världshus och krogar som har eller har haft det namnet. Här är en liten gata i Malmö som bytt namn många gånger. Nu tror jag den heter Isak Slaktaregatan, men under en period hette den Bialitt Gränd, efter krogen Bialitt.

Det lär också ha funnits ett TV-program som hette Bialitt i början på 1960-talet, med Lasse Holmqvist som programledare. Samma tanke där, förmodligen: stanna till en stund och ha det trevligt med oss.

Bida är Toves förslag till veckotema denna vecka.  Eftersom jag är lite nyfiken på varifrån olika ord kommer och hur de är släkt kollade jag ursprunget till bida och det visar sig (som så ofta) att det går tillbaka till latin och grekiska. Minst.

Då ska vi se vad min privata husgud, etymologen Elof Hellquist, har att säga om saken. Jo det visar sig att bida finns i fornsvenska, isländska, fornsaxiska och andra gamla nordeuropeiska språk med ungefär vår betydelse. Det finns kvar i engelskan ”to bide”,  med samma lite ålderdomliga klang som bida och samma innebörd, att vänta tålmodigt. Att bida sin tid.

Men sedan blir det spännande om man går bakåt i tiden. Den indoeuropeiska stammen bhīdh- motsvarar latinets fīdo (fråga mig inte hur, här får vi bara tro på Hellquist) och grekiskans peíthomai. Fido betyder ”lita på” och peithomai betyder ”låta sig övertalas”. Betydelseövergången har inte blivit fullt tillfredsställande utredd, skriver Hellquist bekymrat, men påminner om att orden bida och bedja sannolikt är släkt.

Jamen i så fall är väl mysteriet löst, tycker jag. I alla fall om man ser saken ur ett barnperspektiv: när man verkligen vill ha något måste man dels se till att föräldrarna låter sig övertalas, dels  bida sin tid tills det rätta ögonblicket kommer. Eller? dsc-0481

Så här kan till exempel resultatet se ut av en framgångsrik kombination av att bedja och bida.

Här finns övriga temaskribenter: Anna Ankis tankar   Jordgubbar och bubbel  Livsrummet   Pettaskarin  Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön 

Publicerat i Att tolka, Lördagstema, Ord, Språk | Etiketter , , | 17 kommentarer

Absolut

Tove föreslog Absolut som veckotema förra veckan. Även om det kan se ut som om jag är lite sen med mitt inlägg kan jag lova er att jag ägnat mig intensivt åt ämnet sedan dess. Det är svårt, nämligen och jag har hakat upp mig på det där med absoluta tal. Jag inser att det är tur att jag inte fick för mig att ägna mig åt matematik som ung (det var snubblande nära!) för då hade jag varit alldeles insnärjd i naturliga tal, rationella tal, reella tal, primtal och talmystik vid det här laget.

Nu nöjer jag mig med de absoluta talen och inser att man kan ha god nytta av dem, till exempel om man förhandlar med banken om ytterligare banklån och i liknande situationer. 3

Ett absolut tal säger hur många steg från noll det är på tallinjen. 5 är fem steg från nollan. Minus 5 är också fem steg från nollan, bara åt ett annat håll. ”Absolutbeloppet av 5 och -5 är alltså samma, nämligen 5”, läser jag i någon framställning av talens egenskaper. Så nästa gång det kärvar i låneförhandlingar med banken kanske det kan låta såhär:

”Vi kan tyvärr inte bevilja det här lånet eftersom ni redan har en skuld på tre miljoner kronor”, säger bankmannen.

”Jamen se det i absoluta tal. Då är det ju ingen skuld”, svarar du ”det är ju bara tre miljoner liksom åt andra hållet. Absolutbeloppen minus tre miljoner och plus tre miljoner är samma.” Det kanske funkar!

Här finns de andra veckotemabloggarna: Anna Ankis tankar   Jordgubbar och bubbel  Livsrummet   Pettaskarin  Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön 

Publicerat i Att tolka, Lördagstema | Etiketter | 18 kommentarer