Det går nog bra den här gången också

Postat den 23 september, 2017 av Karin

Har ni tänkt på att det idag, den 23 september, är 33 dagar sedan det var solförmörkelse i USA? Och att den började i Oregon, som är den 33:e staten, samt slutade vid den 33:e breddgraden? Det måste ju betyda något, eller hur?

Eller har ni tänkt på det där som står i Uppenbarelsebokens 12:e kapitel: ”Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon är havande, och hon ropar i barnsnöd och födslovånda.”

Det måste ju handla om stjärntecknet Jungfrun, som just idag, har månen vid sina fötter, så att det ser ut som om hon föder barn. Klarare kan väl inte ett korvspad bli?

Junfruns stjärntecken

Det menar i alla fall den amerikanska kristna numerologen och stjärntydaren David Meade, som tillsammans med andra undergångsromantiker kommit fram till att just idag är det ajöss med oss och vår stackars planet. Igen. Jorden går under helt enkelt. Bara så där. För att uppstå i ny gestalt.

Eller möjligen kommer den stora planeten Nibiru att krocka med jorden just idag och då går det förstås åt pipsvängen.

Men, undrar skeptikerna, om den där planeten är så jättestor och på väg hit, varför har till exempel inte NASA varnat oss. Eller varför syns den inte. En jätteplanet i vår absolut närhet borde synas, eller? ”Äsch”, säger undergångsentusiasterna, ”det vet ni väl hur NASA är. Dom kan ändå inget göra och då förnekar dom bara att Nibiriu finns”.

Det är lite som The Rapture, som jag skrev om för några år sedan. En bok om hur människor bara försvinner och hur de som blir kvar, The Leftovers, känner sig ratade, vilsna och besvikna. Den bygger på en relativt vanlig föreställning hos en del kristna i USA att de närsomhelst kan bli ”hemkallade”. Inget som jag trodde fanns här, men i kommentarerna till det inlägget får jag veta att det hos pingströrelsen finns liknande föreställningar. Och hur barn som växte upp inom pingströrelsen kunde bli skräckslagna om de kom hem och huset var tomt.

Uppdatering 24 september. God morgon! Jaha, så var det med den undergången.

Men när jag lyssnade på radioprogrammen Konflikt i går kväll fick jag mig en tankeställare. Där beskrev man undergångstankar i olika religioner och länder. Man skulle kunna avfärda det som stolligheter om det inte vore en så pass stark kraft. Det är en växande rörelse i USA, särskilt bland kristna evangelikaner. De tror att Donald Trump ska rädda USA genom att göra landet redo inför Jesus återkomst. Enligt dem står kampen också mellan onda och goda ledare i världen. Trump är god (eftersom han är kristen) och hans uppgift är att förgöra ondskan i världen. Trump fick över 80 procent av de evangelikanska rösterna.

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter , , | 17 kommentarer

Dagens komplimanger

Postat den 5 september, 2017 av Karin

Någon mer än jag som fått brev från Dr Thompson? Ett sånt där så kallat Nigeriabrev, fast från England. Jag brukar slänga alla erbjudanden om att få dela arvet efter personer som omkommit i tragiska olyckor (alternativt som mördats av en ondsint onkel), men det här fångade mitt intresse.

Till att börja med är det ju rätt sällan breven kommer från England. Och sedan var det en användbar valuta: sjuenton miljoner femhundratusen stora brittiska pund sterling. Det ni!

Sjuenton miljoner

Och språket är rentav är begripligt. I den här typen av brev är det ofta svårt att förstå hur den engelska originaltexten såg ut innan den gick igenom en automatisk översättningsmassaker. Men här har texten överlevt i någorlunda läslig form.

Att sjuenton egentligen ska vara sjutton är ju inte så svårt att lista ut. Inledningsfrasen ”Dagens komplimanger” är väl Compliments of the day, gissar jag, och även om det inte är en fras som mina engelskspråkiga vänner brukar använda går det ju att förstå.

Dr Thompson avslutar brevet så här: ”Jag ser ängsligt fram emot ditt brådskande svar, så vi kan börja.” Engelskans anxious kan ju betyda både ivrig och ängslig och här råkade det bli det minst passande alternativet.

Om jag nu bara skickar alla de uppgifter om mig själv som Dr Thompson vill ha, lovar han att: ”starta omprofilering av fonden i ditt namn som arvtagare. Jag kommer att räkna med din känsla av sekretess och konfidentialitet för att undvika riskfylld exponering, med tanke på känsligheten och omfattningen av detta projekt.”  Rätt elegant uttryckt, tycker jag nog. Men ändå: Tack, men nej tack!

Publicerat i Att översätta, Att tolka, Ord | Etiketter , | 13 kommentarer

Bristande känsla för snö…

Postat den 20 augusti, 2017 av Karin

”Snöflinga” är ett relativt nytt skällsord särskilt i USA för att att avfärda någon som anses lättkränkt, överkänslig och ömtålig. Det används framförallt av olika grupper inom extremhögern mot dem som på något sätt verkar för mänskliga rättigheter och ökad jämlikhet, som till exempel feminister eller Black lives matter-rörelsen, samt mot Demokrater och liberaler i största allmänhet.

I radioprogrammet God morgon världen diskuterades begreppet idag. Enligt Orla Vigsö, professor i kommunikations-vetenskap vid Göteborgs universitet, har det skapats som ett nedsättande omdöme som fungerar som diskussionsstoppare.  Ett självförklarande skällsord. ”You are a snowflake.” Underförstått: eftersom du är en sån ömtålig och känslig person är dina åsikter ointressanta och det är ingen idé att lyssna på dig överhuvudtaget. Ungefär som i USA på 1950-talet, då det räckte att kalla någon kommunist, för att avsluta diskussionen.

Om det är några inom den så kallade alternativa högern i USA som tänkt ut detta skällsord tycker jag att de tänkt dåligt. Några med bristande känsla för snö. För det första är begreppet snöflinga positivt laddat för de flesta. Snöflingor är vackra och sammansatta av unika snökristaller. För det andra är de inte att leka med, för jädrar vad de kan åstadkomma när de samarbetar!

https://i2.wp.com/3.bp.blogspot.com/_KPMuH6q0p7E/SZL4rNcmQHI/AAAAAAAAANo/WUscn2Qj8aI/s400/OntarioSnowstorm2.jpg?resize=584%2C437

Förmodligen och förhoppningsvis är det inte något som får fäste här i Sverige.

 

Publicerat i Att tolka, Debatt, Ord, Språk | Etiketter , | 14 kommentarer

Andra lördagen i augusti regnar det inte

Postat den 15 augusti, 2017 av Karin

Varje år de senaste 25 åren har vi firat författaren Johan-Olov Johanssons födelsedag vid hans barndomshem Tvåbo, som också var mina föräldrars hem och som jag nu tagit över. Det brukar komma mycket folk – minst 50 ibland upp till 100 personer – så huset är för litet för att ha födelsedagsfirandet inomhus. Då dukar man långbord på gården utanför och hoppas på uppehållsväder. Det blir det alltid.

Vissa år har solen varit besvärande stark, men i år var det lite mulet men bara några små regnstänk.

Programmet innehåller novelläsning, musik, smedmat (glödstekt sill och potatis) och kaffe och kringlor och utdelning av utmärkelsen Årets mästersmed. Britt-Marie Nord läste en novell av Johan-Olov. Sedan presenterade Johan-Olovs sonson, Lars Jarnhammar, en bok om sin farfar. ”Johan-Olov”, rätt och slätt. Det är en roman som baserar sig på Johan-Olovs innehållsrika liv som smed, fackordförande, politiker och inte minst författare.

Linnéa Nygren berättade om musikalen Klaveret, som hon skrivit och producerat och som spelats i Horndals brukspark under sommaren.

Det fina med att be Linnéa komma och berätta om musikalen var att då var vi säkra på att hon skulle finnas på plats när utdelningen av Årets mästersmed skulle äga rum.

Det är meningen att mottagaren ska bli överraskad och då gäller det att få dit mästersmeden utan att berätta att den ska bli det, så att säga. Just Klaveret är en av mina favoritnoveller av Johan-Olov och den finns att läsa här.

Den handlar om högfärd och statustävling mellan de olika hushållen i arbetarbostäderna, om osämja, om hur man kan förgifta stämningen. Men också hur man kan ta sig ur den ogina stämningen, och hitta ett sätt att försonas. I det här fallet är det med musikens hjälp, något som förstås passar fint i en musikal.Klaveret spelades bara två gånger i somras, men nästa år sätts den upp igen, med fler föreställningar.

Och nästa år firar vi Johan-Olovs födelsedag igen vid hans barndomshem Tvåbo. Här skiner solen för fullt dagen efter årets tillställning. Den uppmärksamma iakttagaren kanske märker att något förändrats jämfört med tidigare Tvåbobilder som jag visat. Just det: ny trapp! En fin födelsedagspresent som jag (och Johan-Olov) fick av syrran Livsrummet och svågern, Storfiskar’n. Så fin att jag får lust att sparka av mig sandalerna och tvätta fötterna innan jag går på den! Tack!

Publicerat i Att läsa, historia | Etiketter , , , | 12 kommentarer

En sån där dag…

Postat den 6 juli, 2017 av Karin

Det har varit lite körigt, trots sommarstiltjen. Uppgifterna hopar sig: tanka bilen, slänga de värsta antikviteterna i frysen, vattna blommor, klippa gräs, eller se till att någon annan gör det, och så var det dags att tvätta några omgångar lakan i stan. Just som jag slog igen dörren till tvättstugan såg jag det tilltufsade meddelandet som jag slarvläst innan jag började tvätta.

Vad var det nu igen som det stod där, månne? Jo, något om att det var viktigt att inte stänga dörren. LÅSET TRASIGT!!!

Jahaja, det var det ju. Eller bortskruvat, snarare. Men man har väl seglat. Det här är numera en situation som jag behärskar väl. Framförallt om jag befinner mig på rätt sida om dörren. Hur det hade gått om jag smällt igen dörren när jag var inne i tvättstugan utan mobil och vettiga verktyg vete sjuttsingen.

Så nu förnyar jag mina förmaningar från förr:

Gå aldrig in i ett rum som saknar dörrhandtag utan mobil och verktygslåda.

Gå inte heller in i någon tvättstuga eller liknande plats som har ett trasigt eller obefintligt lås utan att ta med mobil och verktygslåda! Lova det!

Visst är det bra att ha med tvättmedel, mm med sig till tvättstugan, men se framförallt till att ha med en rejäl skruvmejsel!

Publicerat i Livet, Tur | Etiketter , | 23 kommentarer

Man går på kurs och får beröm…

Postat den 18 juni, 2017 av Karin

Vägbeskrivningen innehåller uppmaningar som ” kör till vänster på en liten väg mittemot sågen” och ”kör på den lilla skogsvägen tills du tror att du kört fel; då är det bara fem minuter kvar tills du är framme!”.

Nämligen framme här. Det är Dalarnas akvarellcenter i närheten av Malingsbo och här avlöser spännande akvarellkurser varandra hela sommaren.

Centret drivs av akvarellisten Maria Ginzburg, som håller några av kurserna. Men hon bjuder också in akvarellister från andra länder. I år från England, Spanien, Frankrike, Tyskland och Polen. Jag såg en utställning som hon ordnade i vintras med de olika kursledarna och fastnade särskilt för Trevor Lingard från England.

Trevor Lingard, Italiensk bygata

Han målar ofta hus och människor. Snabba målningar, inte för mycket petande och pillande.

”Water colour made simple” var en av beskrivningarna av kursen. Precis vad jag behöver, tänkte jag. Just att kunna måla hus i stadsmiljöer. Jag har försökt gång på gång, men det blir för petnoga. För fotografiskt.

Det var något i den här stilen, Italiensk bygata, målad av Lingard,  som jag gärna vill försöka lära mig. Så jag tog med mig mina akvarellfärger, både i akvarellådor och tuber, akvarellpapper, ett tjugotal penslar, alla andra tillbehör, maskeringsvätska, sprejflaska, bomullstussar, tejp, tvättsvamp, mm och for till Malingsbo.

Det var en mycket intensiv kurs och efter några dagar fick jag beröm. Trevor stannade upp vid mitt bord med lite goda råd och så sa han:

”This is VERY good. It’s excellent! A lovely brush!” Jahaja, det var min akvarellpensel som han tyckte var så väldigt bra. Kolinsky, mårdhår, nummer 16.

Fast sen sa han ett och annat snällt om mina stapplande framsteg på akvarellområdet också, så det var helt OK. Men framförallt hade han modet att säga ifrån när det inte var bra, vilket jag verkligen uppskattar.

”Men! Har du lagt på ytterligare ett lager färg?!! Akvarell tål max tre laveringar. Sedan dör färgen!” Det hade jag kanske anat, men inte riktigt fått det beskrivet i klartext på det sättet tidigare.

Här har vi en målning som handlade om att spara ut ljusa solbelysta partier. Jag lyckades någorlunda med kyparens rumpa, lår och vad. Om man drar snabbt med halvtorr pensel och varierar trycket lite lagom, kan man måla hela byxan i två penseldrag.

Målningen är inte färdig och kommer nog inte att bli det. Jag borde ha sparat ut med ljus på borddukens högra sida, men det går ju inte i efterhand. Gör om och gör rätt!

Vi fick öva flitigt på människor och hus. Mycket nyttigt! Hur får man till en husfasad utan att mödosamt måla varje fönster. Hur målar man ett folkmyller utan att förlora sig i detaljer…

Jag jobbar på det och tack vare kursen har bättre koll på mina svaga sidor och vad jag behöver öva mer på.

Kurscentret ligger vid en fin badsjö med vacker natur omkring. Maten är god, rummen bra, sängarna sköna och kurskamraterna underbart kunniga. Så även om vi arbetade tio-tolv timmar om dagen var det den bästa lyxsemester man kan tänka sig.

När vi packade ihop för att åka hem var det lite kul att jämföra våra olika utrustningar. Jag hade – i likhet med många av kurskamraterna – en ganska stor kasse med akvarelltillbehör. Trevor hade tre penslar och åtta färger.

”Less is more” sa han och log vänligt.

Publicerat i Att måla | Etiketter , , | 19 kommentarer

En mjölkbonde från Fornby, mm

Postat den 14 juni, 2017 av Karin

Jag var hemma i Horndal på nationaldagen och gick förstås ner till Bruksparken för att vara med på nationaldagsfirandet.

Det var musik och körsång, som det ska vara och folkdräkter av olika slag, mest Bysockens-dräkten, förstås, eftersom Horndal hör till By socken, men jag skymtade också något västafrikanskt i vimlet.

Årets högtidstal hölls av en person som presenterades som mjölkbonde från Fornby. Och här inser jag hur lätt det är att fångas av sina fördomar. Inte tänkte jag mig att en mjölkbonde från Fornby skulle se ut såhär:

Kajsa Petersson heter hon och bilden gör henne inte riktigt rättvisa, men det är den enda jag har.

Denna kloka unga kvinna talade om hur Sverige blivit så framgångsrikt tack våra naturtillgångar och tack vare alla smarta innovativa personer som förstått att använda dem väl, inte minst tack vare olika grupper av invandrare genom århundradena.

Och så berättade hon hur det kunde vara när hon varit utomlands och ville veta namnet på en blomma eller annan växt. Hennes fråga möttes vanligtvis av ett förvånat: ”Ska man veta sånt?” Hon talade om vår närhet till naturen, om vårt behov av naturen och hur det bidragit till att ge oss en roll internationellt när det gäller klimatfrågorna. Ett väldigt bra tal!

Och så var det utdelning av By Sockengilles kulturstipendium som gick till Elin Öman. Hon har varit en av de ledande artisterna i Horndalsrevyn, hon sjunger och dansar och spelar revy. Vi hade kanske tänkt att hon skulle sjunga något när hon tackade för utmärkelsen, men det gjorde hon inte. I stället valde hon – helt genialt, tycker jag – att läsa en dikt som hon snappat upp i familjen. Jag vet inte vem som skrivit den, men accepterar gärna hennes tolkning att det är en bekräftelse på att vi alla delar samma villkor…

FISEN

Fisen, en gas som kommer från magar
i historien spårad till urminnes dagar
Det är bevisat utav de visa
att det var Adam och Eva som började fisa

Ja, så fes Moses, Noak och Abel
man fes i Judéen, Gallileen och Babel
Man fes i krig och fredliga tider
Man fes i kojor och pyramider

Man fiser i frack och trasiga kläder
man fiser i solsken och dåligt väder
Man fiser om morgonen, middan och kvällen
man fiser och luktar och lyssnar till smällen

Den fis som man släpper kan stundom skänka
ett vemod som hos en barnlös änka
Men ofta till glädje för stunden den verkar
i byxor och kjolar, kalsonger och särkar

Ibland är den yr och sval som vindpusten
ibland liksom vågornas brus emot kusten
ibland likt ett prassel av buskar och grenar
ibland likt ett jordskred av klippor och stenar

Ja, så har det fisits i alla de åren
om sommaren, hösten, om vintern och våren
Ja, så har det fisits i alla de länder
och även fisits vid havens stränder

Ja, så må vi fisa tills världsaltet brinner
Ja människan må fisa så mycket hon hinner
Med aktning jag säger den man vill jag prisa
som byter dödssucken sin mot att fisa.

Jag säger bara: Heja Horndal!

Publicerat i Att resa, Att tolka, historia, konst, Livet, Okategoriserade | Etiketter , | 16 kommentarer

Trottoarerna i São Paulo med mera

Postat den 26 maj, 2017 av Karin

För ett par år sedan skrev jag om trottoarerna i São Paulo. Att varje husägare ansvarar för sin lilla trottoarbit och de utformas alltefter ägarnas smak och tycke. Eller får förfalla, vilket är alltför vanligt. En av trottoarerna som jag ofta passerade förra gången var livsfarlig och risken att bryta benen var överhängande. Mot slutet av min vistelse var den helt oanvändbar.

Men nu! Nu är den hur fin som helst och fortsätter till en liten parkeringsplats med samma gatstenar! Det är ovanligt i denna stad där många verkar vilja uttrycka sin personlighet i gatstenar. Kolla här! Same, same så långt ögat når!

Mycket är annars sig likt, men på fina gatan har man byggt en ny ännu högre skyskrapa. Och i skyskrapan finns ännu ett nytt, flott och dyrt shoppingcenter.

De där skraporna som speglar sig i den nya var på sin tid rätt imponerande. Men sedan dess har medelhöjden ökat med åtskilliga tiotals våningar.

Paulista, som gatan heter, är dock – trots alla skyskrapor – en populär och rätt trivsam promenadgata.

Breda trottoarer, många träd och så den fantastiska parken Trianon, som egentligen är ett stort område regnskog som lämnats kvar när man byggde staden. I år firar regnskogsparken 125 år.

När man är därinne under trädkronorna kan man faktiskt få en känsla av hur det kan ha varit en gång när området var glesbefolkat och man levde på jakt och fiske. Nu bor här 20 miljoner människor i Sao Paulo med förorter.

På helgdagarna stänger man av Paulista för biltrafik och gatumusikanter, akrobater och dansare tar över. Och levande skulpturer.

Jag insåg inte att det var en levande människa förrän han rörde på sig. Då hade jag varit ganska närgången med min kamera. Det blev en femtiolapp som ursäkt för min påflugenhet.

Annars var det egentliga ärendet att hälsa på dottern med familj. Familjen har växt sedan sist och nu fanns också en liten Astor, bara några veckor gammal när jag kom. Ett mycket vackert litet barn, förstås, liksom hans två och ett halvt år äldre syster Greta.

Greta är stolt storasyster, men också en smula kluven inför det nya arrangemanget. Hon visar gärna upp bebis, som hon kallar honom. (Hon använder inte hans namn utan det är ”bebis” rätt och slätt.) Och hon ser ogärna att man ägnar sig alltför mycket åt den där lilla fokustjuven.

Här är hon på paraplypromenad på en tvärgata till Paulista. Visserligen regnade det inte, men har man ett paraply ska det ju användas, eller hur?

Publicerat i Att resa, historia, Livet | Etiketter , , | 19 kommentarer

Försummad blogg

Postat den 24 maj, 2017 av Karin

Det vill sig inte riktigt med bloggandet. Vad jag än föreslår för mig själv att jag ska skriva om kommer genast motfrågan: ”Varför det? Det är väl inte så värst intressant!” Det beror såklart på min nya livssituation, då rätt mycket känns ointressant och meningslöst.

Ett författarsamtal med Torbjörn Tännsjö på Söderbokhandeln låter först riktigt spännande, men så kommer jag på att jag ju inte kommer att kunna diskutera det med Redaktör’n efteråt och då mister det sin lockelse. Men jag går dit ändå. ”Fake it till you make it”, tänker jag. Det är bara att låtsas vara intresserad. Till sist kanske jag blir det. Än vet jag inte om den strategin håller, men jag kämpar på.

Wonderful Feels Like This (häftad)

En kväll med författaren Sara Lövestam på Engelska bokhandeln var faktiskt riktigt givande. Hon är bra på att berätta direkt och oförställt om hur hon jobbar och hur bokbranschen blir allt mer uppdelad i olika genrer.

Boken hon presenterade är den engelska översättningen av Hjärta av jazz. Bokens titel är översatt till Wonderful feels like this. Den sorteras in i hyllan för romaner här i Sverige, men klassas som ungdomsbok i några av de länder den är utgiven i.

”En bok om en udda vänskap”, sammanfattar hon boken om mötet mellan en tonårstjej och en mycket gammal man som båda gillar Povel Ramel. Och hon beskriver en av författarhantverkets viktiga grundregler. Läsaren måste känna sig trygg i vetskapen att författaren kan sitt ämne. Om det förekommer en klarinettist i boken måste Lövestam alltså – utöver de kunskaper om musik som hon redan har – ta reda på en hel del om hur det är att spela klarinett. ”Det måste finnas en stadig grund av kunskap under textytan, även om man inte direkt ser den, annat är i detaljer och antydningar”. Så sant.

Redaktör’n och jag har haft stort nytta och framförallt mycket nöje av hennes Grejen med verb, som är en mycket rolig grammatikbok skriven av en som verkligen behärskar de grammatiska finesserna och kan berätta om dem på ett underhållande sätt. Han skulle troligen gilla Hjärta av jazz också, eftersom han uppskattade Povel Ramels språkliga virtuositet lika mycket som Sara Lövestam tycks göra. Så jag ska nog skaffa boken och läsa den. Även om…

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker | Etiketter , | 10 kommentarer

Försummade teman

Postat den 21 april, 2017 av Karin

Det har varit lite si och så på sista tiden med lördagstemaskrivandet (det som numera är veckoteman). Denna månad har Birgitta på Lidingö föreslagit följande teman: Gult, Skor, Motion och Djur. Jag får försöka komma i fatt så gott det går.

Gult, tänker jag och funderar på om jag har någon gul akvarell att visa. Nej, det har jag nog inte. Jag hoppas kunna komma igång med akvarellmålandet på allvar igen, men det är inte lika roligt när jag inte har Redaktörn’s uppskattande kommentarer att se fram mot. Han var bra på att se bristerna i mina målningar, men alltid i grunden positiv och uppmuntrande. Dessutom tyckte han om när jag målade. ”Det är så rogivande när du sitter där med dina målningar”, sa han. ”Motsvarar ungefär en näve morfintabletter!”

Till påsk åkte färgerna i alla fall fram för lite påskpynttillverkning. Och då blev det ju en hel del gult.

På temana Skor och Motion har jag inte så mycket mer att komma med än att de hör ihop. Utan bra skor blir det ingen vidare motion och den bästa motionen är och förblir långpromenader. Kanske en gul sko till motionspromenaden? Jag har inte testat just denna sko, tyckte bara det var kul att att fånga tre teman i ett.

Här finns de övriga som är med i temaskrivargruppen: Anna Ankis bildblogg   Jordgubbar och bubbel  Livsrummet  Musikanta Pettaskarin  Tove Olberg olgakatt Min natur  Paula  Pensionären på ön  Vonnevardag Nästa vecka är temat alltså Djur.

Publicerat i Att måla, färg, Lördagstema, Träning | 22 kommentarer