”Vonkar!” ropade barnbarnet när det var något som funkade, ”det vonkar!” Så nu säger jag det också. Och just idag har jag extra anledning att glatt utropa ”Det vonkar!!!”
Det var så här att syrran kom med en finfin present till stugan. En fläkt som föser ut varmluften från vedspisen ut i köket i stället för att låta den gå upp under spiskåpan. En mycket fiffig sak som drivs helt och hållet med spisvärmen och är mycket effektiv.
Till en dag då det sa ”klonk” och själva fläktbladen föll av. Jag försökte sätta tillbaka vingen på den pigg som håller den, men det gick inte. Inte en chans att få på bladet på den grova piggen.
Hålet som finns i mitten på rotorbladen klarade en tunn, tunn synål, men absolut inte den där piggen.
HJÄLP, skrev jag till syrran, för vid det här laget hade jag ju blivit bortskämd med att spisen ger extra mycket värme ifrån sig. Hon hörde sig för med sakförståndiga personer i Mora och de menade att man med en mycket liten insexnyckel borde kunna backa skruven som ska hålla fast vingen mot piggen, så att det går att trä på vingen igen. Men, eftersom denna fina uppfinning är kanadensisk är det andra mått är vi är vana vid. Tum och tiondels, eller i detta fall hundradels, tum. De sakförståndiga kliade sig i huvudet och såg bekymrade ut, tills en av dem lyste upp och sa att han nog hade nåt sånt där set från när han var i Kanada. Så lirkade han loss den supersmala lilla insexnyckeln och syrran skickade den till mig.
Lösningen.
Det var lite meckigt och krävde också en nål, en tving och lite lirk (jag tror att den där skruven som skulle backas hade hamnat lite på sniskan) men det vonkade! Nu står den där på spisen och sprider värme i köket igen. Tack syrran!
Parlamentsbyggnaden och
detalj från regeringskansliet.
