Vi åt lunch i går, en tjejkompis och jag. Lunchstället är trivsamt och prisvärt med gott om plats. Just som vi var mitt i vårt intensiva samtal styr en man kursen mot vårt bord, med beslutsamma steg. Det fanns visserligen ett par lediga platser vid vårt bord, men det fanns också helt lediga bord intill. ”Jag slår mig ner här”, meddelande mannen när han kom fram till oss. Det var ingen fråga, bara ett konstaterande.
Vi blev lite förbluffade, men ganska snabbt fann jag mig och sa att det var väl OK, men att vi pladdrade på så förfärligt; kanske skulle han välja ett annat bord för att få lite matro. ”Det går ju bra att sitta där också”, föreslog jag med en gest mot det lediga bordet bredvid. Och då satte han sig där.
En bagatellartad händelse, som dock skaver lite såhär i efterhand. Å ena sidan: Det kanske var ovänligt och onödigt avvisande att inte låta honom slå sig ner hos oss. Vi avhandlade ju inte några statshemligheter, precis. Men å andra sidan: Sociala som vi är hade vi säkert ansträngt oss för att få honom att trivas, vilket hade gått ut över våra gemensamma samtalsämnen. Vi hade makat undan oss, mentalt, för att ge honom plats.
Det är inte så att jag ligger sömnlös för detta, men ändå. Jag tror att min lite taggiga reaktion kan bero på minnen från förr. 
På möten och konferenser satt vi ofta några kvinnor tillsammans i pauserna för att gå igenom ett eller annat, eller helt enkelt för att vi trivdes ihop.
Då hände det emellanåt att det kom fram en man, eller oftast två i sällskap, som utbrast: ”Men flickor! Inte ska ni väl sitta här ensamma!”
Det tog mig ett tag innan jag insåg vilken besynnerlig replik det var. Tre, fyra kvinnor tillsammans är ”ensamma”, så länge det inte finns en karl där.
