Om färgen själv får välja

När man börjar med akvarell kan det vara en fördel att inte ha målat alls innan. Inte olja, inte guache, inte något alls. Det är bra om man är van att teckna, har lite koll på perspektiv och sånt, men på måleriområdet ska man helst vara novis. Vad som händer annars är att man har en lång väg att gå för att tänka om, avkoda allt man lärt sig och börja från början igen, men liksom baklänges.

Den här sortens inspirationsböcker ska man nog lägga åt sidan ett tag. Allt verkar så lätt och självklart när mästarna är i farten och risken är att man tänker som mannen som kopierade Picasso: ”Det här är väl ingen konst!” Det är det, upptäcker man så snart man till exempel försöker sig på de där läckra italienska landskapen utan att förstå att man hela tiden måste planera bakifrån.

Det är bäst att börja från ett annat håll, nämligen med att bekanta sig med färgerna. Inte färgernas färger, utan deras andra egenskaper.

Det här är Arne Isacssons omtyckta bok om vad akvarellfärg egentligen är, hur färgerna beter sig och hur de vill ha det, om de själva får bestämma.

Här får man lära sig gruppera om färgerna. Snällingarna för sig, de framfusiga för sig; de riktigt genomskinliga för sig och de halv-, eller otransparenta för sig.

Om man vill lägga ett lager dimgrått över en del av en målning är det dumt att dra in coelinblått i den grå blandningen, eftersom den är lite mjölkig och nästan täckande.

Om man tänkt sig en slät bakgrundsvägg funkar det fint med snällingarna i olika kombinationer. Om man vill att det ska hända saker tar man bråkstakarna i stället.

Och om man vill måla en potatis tar man bara obränd umbra så målar potatisen sig själv. Om potatisen blir för skrovlig är det verkligen inte den obrända umbrans fel; den formar sig perfekt på potatisvis.

Här är det samma färg, samma pensel, samma allt, på de båda bilderna, utom pappret. På bild nummer två är det ett grovgrängat papper som gör att potatisen ser skorvig ut.

Om man i lugn och ro bekantar sig med några få färger och förstår sig på vad de kan och vill, så blir akvarellmålandet så mycket roligare och mindre frustrerande. Säger dom. Så det ska jag försöka mig på!

Publicerat i Att måla, färg | 10 kommentarer

Februaristilleben

Den här installationen kallar jag ”Februaristilleben”, eller kanske: ”Jahaja, då var det dags igen!”

Det är klart att en ny omgång dagisbarn sätter sina spår i vardagen och jag är ändå relativt förskonad från förkylningar. Men när de väl slår till är det inte alls som min barndoms välordnande förkylningar med ett välbekant körskema: först ont i halsen något dygn, sedan en rejäl snuva som kunde hålla på några dagar innan det var dags för hostan att göra entré. Alltid samma sak, halsont, snuva, hosta.

Nu kommer allt genast. Jag gick och lade mig häromkvällen utan några som helst tecken på förkylning. Nästa morgon hade jag precis alla förkylningssymptom samtidigt! Plus feber och huvudvärk. Och på det sättet kör förkylningen på ett tag. Ibland tar den om ett par tre gånger, för säkerhets skull.

Ska det verkligen vara så? Är det så för alla, eller är det bara mina förkylningar som spårat ur.

Publicerat i Livet, Okategoriserade, otur | Etiketter , | 21 kommentarer

Skotta snö och klippa gräs

Jag tittade på Skavlan i går och Greta Thunberg, som sade många kloka saker. Till exempel att det är dumt att klippa gräs. Hellre mer naturliga ytor med ängsblommor och annat som humlor, bin och andra insekter kan ha lite glädje av.

Jag har redan tidigare funderat på att sluta hata maskrosor och en naturlig följd av att inte klippa gräset är ju att maskrosorna får härja fritt.

Så kanske jag ska låta lite större ytor vara vildvuxna i fortsättningen, även om en del av gräset måste snaggas kort så att man kan röra sig mellan olika delar tomten utan att fästingarna anfaller.

Nu väntar jag på motsvarande råd när det gäller snöskottning.


Publicerat i Att odla, Debatt, Livet | Etiketter , , | 16 kommentarer

Mera lyftkran

Här har vi samma lyftkran som i förra inlägget, men i akvarellversion. Hur den ser ut idag vet jag inte riktigt, för vi befinner oss på olika håll, kranen och jag. Akvarellen är från före jul och ingår i mina försök att måla lite ”slarvigare”.

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter | 10 kommentarer

Kommer julkranen – lyftgranen – att överleva Knut?

I morgon är det tjugondag Knut och som den ansvarskännande diversebloggare jag är, reder jag gärna ut den knuten, så gott det går. Som alltid finns det lager på lager av högtider och firanden. Att julen vilar tryggt på en grund av förkristet midvinterfestande är väl allom bekant. Men den där Knut är liksom lite anonym och jag har bara godtagit att Knut har namnsdag den 13, så då blir det väl så då: Tjugondag Knut dansas julen ut.

Knut var ett danskt helgon som blev ihjälslagen under trettonhelgen 1131, den helg som markerade julens slut. Under några hundra år hade han namnsdag den 7 januari. Men – kan på läsa på Nordiska museets hemsida – så införde kyrkan vanan att ha en slags efterfester, en vecka efter att större högtider var över, och vips hade Knut namnsdag den 13 januari i stället.

Här har jag lånat en bild på en runstav från Nordiska museet. Det upp- och nervända hornet betyder att festen är över, julen är slut. Och killen med krona på huvudet är Knut. Foto: Sören Hallgren

Det där med att dansa ut granen kan ju tyckas vara ett lite okänsligt sätt att högtidlighålla ett mord, men hänger troligen ihop med en annan Knut, nämligen kung Knut den helige. Han var beskyddare över handelsbolag och gillen och – precis som min barndoms Köpmannaförening – brukade gillena ordna slut-på-julen-fester. Lite tilltrasslad är den allt, den där Knut-knuten.

Ibland besöker jag mina gamla hemtrakter vid Slussen och då passar jag alltid på att kolla hur det går med Slussenbygget. För det mesta är allt sig likt, men till jul piffade man upp en lyftkran med grön belysning. Den röda topplanternan fanns ju redan. Det blev en lyftgran. Eller kanske en julkran?

Slussens version av julgran: en lyftgran, eller julkran

Nu undrar jag förstås hur det går med kranen i morgon, då det är dags att kasta ut alla julgranar.

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , | 8 kommentarer

Kycklinglevermoussen – den leve!

Här kommer utlovat recept på kyckliglevermousse. Det här är ett väldigt robust recept som kan ändras om lite hursomhelst. Jag gör olika varje gång och har inget skrivet recept.

Det viktiga är kycklinglever, lök och ansjovis. Jag tycker det blir godast att krydda med kryddnejlika och kanske enbär, men det går att ta rosmarin i stället. En skvätt madeira funkar fint som smaksättare, men kan bytas ut mot något annat som ger lite syrlig sötma. Jag har testat svart vinbärssaft (går bra) äppeljuice (går också bra) hjortronsylt (mindre lyckat) och en kombination av tomatpuré och citron (väldigt lite citron!). Man får pröva sig fram. Det är ju någorlunda billiga råvaror.

Det här behövs: 
- Färsk kycklinglever om det finns, annars fryst, 400 gram, 
- En stor rödlök (eller två små, eller gul, eller 4 schalottenlökar), 
- Ett par vitlöksklyftor, 
- 2-3 ansjovisfiléer (jag tar mer, ungefär en halv liten ansjovisburk, 
  med spad och allt, men det är för att jag gillar ansjovissmaken), 
- 2 krossade kryddnejlikor, ev ett par krossade enbär, 
- Salt och svartpeppar, 
- Lite madeira, 
- En stor klick smör 
- Grädde om man vill ha en moussig konsistens

Skölj levern och skär i mindre bitar. Hacka lök, vitlök och ansjovis. Stek lök och vitlök först, gyllenbrunt i smör. Lägg i levern och genomstek den. Blanda ner ansjovis, madeira, nejlike- och enbärskrosset, peppar och salt. Låt steka ihop ett par minuter. Mixa i en matberedare när det svalnat lite. Klicka ner smöret och mixa till en slät smet. Det går att smaka av kryddningen vartefter eftersom allt ju är genomstekt och klart.

Om man häller upp detta i en snygg pyts och ställer i kylen så att det stelnar, har man ett gott smörgåspålägg, typ leverpastej. Man kan man fluffa upp med vispgräddem man vill ha mousse. Antingen ovispad, eller vispad, beroende på hur fluffigt man vill ha. Gott att servera på rostat bröd med gurka, äpple eller päron och lite balsamvinäger. Eller på små crostinis. Eller på en limpsmörgås…

Publicerat i Att tolka, Jul, Språkpolisen | Etiketter , | 5 kommentarer

Julefrid

Julaftonsmorgonfrid vare med eder! Nu är det dags att acceptera att man inte riktigt hann med ett och annat som man tänkt sig. Att justera från maxiplan till midi – eller kanske rentav miniplanen. Mitt utlovade kycklinglevermousserecept kommer kanske till nyår i stället. Jag har gjort den men hinner inte rekonstruera receptet på rak arm (har inga recept nedskrivna utan provar mig fram). Så låt kycklinglevern ligga kvar i frysen ett tag till och njut i stället av lite julefrid!

Arga akvarellisten har julledigt, så jag passar på att lägga ut en relativt nygjord akvarell där jag försökt måla en sådan där kall vinterdag då himlen får en annan färg än vanligt.

Publicerat i Jul | Etiketter , , | 14 kommentarer

Mera julpyssel!

De som otåligt väntar på mitt kycklinglevermousserecept får vänta lite. Jag tänker att pepparkakshus tar längre tid att tillverka så jag tar det först. Kycklinglevermoussen är snabbmat. Jag menar snabblagad mat.

Pepparkakshustips nummer 1. Det är rätt mycket fix med att göra pepparkaksdeg, så det kanske är lika bra att köpa färdig. Men blanda i så fall i lite extra mjöl så att huset blir stadigt.

Pepparkakshustips nummer 2. Gör ritningen i stadig kartong så att det går att bygga upp det på prov med de olika ritningsdelarna. Finns alla delar? Sitter skorstenen bra?

Pepparkakshustips nummer 3: Det är helt OK att fintrimma de olika bitarna när de är gräddade. Om man gör det direkt när de kommit ut ur ugnen är det lätt att skära raka kanter på hussidor och gavlar om de bullat ut lite under gräddningen. Om bitarna hunnit stelna är ett zesztjärn lösningen. Även taknocksidan av taket kan behöva putsas.

Pepparkakshustips nummer 4: Fönstren! I stället för gelatin och andra krångligheter kan man helt enkelt krossa halstabletter (vita eller blekt gula, hårda, typ Vicks) och lägga ett lager tablettkross i fönstren innan gräddningen. Krosset smälter och blir alldeles förtjusande gammaldags fönster, lite ojämna.

Och sedan är det ju bara att gå loss med pyntandet!

Publicerat i Jul | Etiketter , , | 6 kommentarer

Lite julpyssel, kanske?

Jag var just på väg att skriva ett inlägg om hur jag efter sisådär en femtio år återigen varit med på en konstutställning på skyltsöndagen, men det inlägget kräver mer tid och bilduppladdning, mm än jag hinner med just nu. Det får bli lite julpysseltips under tiden.

Visst har ni saknat pingviner på era julbord? Jag tror att de här små godingarna kommer att ingå i våra jultraditioner från och med i år.

Först skär man en morotsskiva lagom tjock och framförallt alldeles jämn (annars ramlar pingvinen omkull), som man skär ut en liten trekant ur så att det ser ut som fötter nedtill på pingvinen.

Sedan tar man en stor svart oliv och snittar upp så att man kan lägga i lite färskost eller chèvre i den, med hjälp av en tesked. Det är lite pillrigt i början, men man lär sig rätt snabbt.

Och så tar man en mindre svart oliv (eller samma storlek om man inte hittar olika), som man lägger ovanpå den undre och fäster genom ”kroppen” hela vägen ner till foten med en tandpetare. Den lilla trekanten som skurits ut ut morotsskivan sticker man in i den liggande oliven som en pingvinnäbb. Plättlätt, eller hur?

Publicerat i fåglar | Etiketter , | 16 kommentarer

När är vår tid är nu?

Serieslut i måndags för Vår tid är nu, men med en sådan klipphängare som i sista avsnittet måste det ju bli en fortsättning. Troligen nästa höst, utlovar man på SVT.

Under tiden har jag fortsatt att försöka få klarhet i vilket år tid som avses i avsnitt 9. Klädstilar, politiska diskussioner och annat antyder mitten av 1960-talet. Den tydligaste tidsmarkören är politiken, diskussionerna om bostadspolitiken, kritiken av Hjalmar Mehr, mm.

Mycket tyder på att det handlar om ett kommunalval, men den tydligaste tidsmarkören är uppgiften att socialdemokraterna fick egen majoritet i riksdagsvalet, vilket var 1968. Mycket förvirrande, så jag skrev till Sveriges Television för att få klarhet. Det fick jag inte, tvärtom tilltar ovissheten.

Första svaret löd: ”Jag skulle satsa mina pengar på valet 1969, då Olof Palme tillträde som statsminister.” Det svaret är ju konstigt på många sätt, men framförallt för att det inte var något val  i Sverige 1969. Så jag skrev tillbaka och frågade hur de kommit fram till det svaret

Andra svaret löd: ”Ja det här var lite av ett detektivarbete, efter att ha luskat runt så har vi kommit fram till att det är riksdagsvalet 1960 då Tage Erlander var Statsminister.” Jag undrade igen hur de kommit fram till just det året. Verkar stämma dåligt. Att Erlander var statsminister är ju ingen ledtråd alls, eftersom han var det från 1946 till 1969. Och mycket i avsnittet tyder på att det är senare under 1960-talet.

Tredje svaret löd: ”Valet är kommunalvalet i Stockholm 1968 då ju Socialdemokraterna mkt riktigt vann egen majoritet.” Alltså… 1968 var det INTE kommunalval i Stockholm. Troligen menar de riksdagsvalet.

Serien är välgjord och man har i stort sett varit noga med de historiska sammanhangen och även andra detaljer. Jag imponerades till exempel av en scen där Nina varit och simmat med sin dotter. När man ser dem gå på gatan efteråt, på väg hem från badhuset är Ninas hår lite extralockigt, så där som ett fuktigt självlockigt hår blir. Och mycket annat som är fint fångat.

Det var därför jag blev så förvånad när man förlade regeringskansliet till fel plats (som jag skrev om i ett tidigare inlägg) och när det verkade så svajigt med politiken, kommunalval, eller riksdagsval. Men jag skriver nog inte till SVT:s info och frågar en gång till. Och så viktigt är det inte att jag skriver till regissören Harald Hamrell och frågar.

Publicerat i Att tolka, Debatt, historia | Etiketter , | 10 kommentarer