Karin Englund

Trångt på Times Square

Postat den 1 januari, 2020 av Karin

Om man råkar fira nyår i New York (nej, det har jag inte gjort – bara nästan, en gång) kan det vara en bra idé att gå till Times Square. I alla fall om man gillar att fira tillsammans med en miljon andra, som vill se den berömda tidkulan sänkas ner vid tolvslaget.

Tidningarna är fulla av råd inför nyårsafton om hur man ska lyckas få och behålla en bra plats för att kunna se evenemanget:

”Kom i god tid” ”Räkna inte med att kunna markera en plats som du kan återvända till om du går på toa eller går och äter.” ”Samarbeta med några kompisar, så kanske det funkar. Kanske.” ”Inga ryggsäckar, paraplyer, kassar, flaskor …”

Här ser vi tidkulan på Navigationsskolan i Göteborg

Hela idén med tidkulan bygger på den metod man använde på 1800-talet och en bit in på 1900-talet för att hjälpa kaptenerna ombord på skepp i hamnarna och deras närhet. ”Ball drop” skedde klockan 13.00 runt om i världen och då kunde kaptenerna korrigera sina kronometrar. Jag tror att USA i stället valde 12.00, men syftet var detsamma.

Men hur kommer det sig att en mitt-på-dagen-korrigering av kronometrar blev ett midnatts-evenemang i New York?

Jo, helt enkelt för att tidningsägaren Adolph Ochs hade övertalat New York att Longacre Square, där tidningen hade sitt huvudkontor, borde döpas om till Times Square. Som tack ordnade Ochs ett gigantiskt nyårsparty 1904. Men han ville ha mer och tydligare Time-tema så tidningens elektriker fick i uppdrag att bygga en ”time ball”. Och sedan 1907 har firandet vid Time square ökat varje år.

Om man till varje pris (bokstavligen) vill se evenemanget utan att knuffas eller frysa finns bra takbarer och restauranger i området. Eller kanske en midnattskryssning i New York som ger en chans att se tidkulan ramla ner?

Publicerat i Att resa, historia, Nyår | Etiketter NY, Tidkula, time ball | 12 kommentarer

Nollreferensakuten

Postat den 20 december, 2019 av Karin

För några år sedan skrev jag om en nollreferensgran. Ni vet en sån där gran vars ambitionsnivå ligger så lågt att man inte kan tänka sig att gå under den.

Det är bra att ha nollreferenser på olika områden här i livet och jag ville gärna hjälpa till med ett porträtt av min skruttgran, som jag har beskrivit här.

När skruttgranen hade tappat ALLA barr, beslöt jag att den hamnat under nollgränsen, dvs på minus, så jag letade upp en gammal plastgran i källaren i stället. Det var en gran som jag hade köpt på 1980-talet under kraftfulla protester från omgivningen.

Till och med taxichauffören som körde hem mig med plastgranen protesterade, fast han var förstås från Grangärde i Ludvikatrakten.

Men plastgranarna som gjordes på åttiotalet var välgjorda och slitstarka och den har hängt med i alla år. Den har tjänat oss väl och det var alltid lika kul varje jul att piffa till den lite; forma grenarna så att den blev lagom burrig och symmetrisk. Nu har den dock försvunnit ur mitt liv. Efter ett par flyttar det senaste året, plus en tillfällig evakuering på grund av vattenskada, går det inte att hitta granen. Den är så försvunnen en gran kan bli.

Att ge mig ut i skogen för att ta en gran på traditionellt vis hinner jag inte. Att köpa gran känns lite avigt. De nya plastgranarna är lite för plastiga och de ”levande” (dvs nymördade) granarna vet man aldrig hur de uppför sig. Lösningen dök upp i ett bortglömt shoppingcenter utanför Stockholm. Gott om parkering, tomt i köpladorna, inga köer vid kassorna, trots att det bara är några dagar kvar till jul! Jag behövde en ny vattenkokare och när jag kryssade genom diversebutiken såg jag GRANEN.

Den såg precis ut som min nollreferensgran, gles och spretig, men gjord av plast och ståltråd. På paketet redovisas ärligt hur den ser ut. Nu har jag fogat ihop den och försökt få fason på grenarna. Det är väl lite som jag föreställer mig att flintskalliga karlar har det, om de försöker dölja flinten med överkamning. Det var svårt att få grenarna att sprida sig så att det inte blev långa kala delar av stammen mellan dem. Granen är svårsåld, tydligen, för efter att ha satts ned i flera steg kostade den nu bara 60 kronor.

Men varför, undrar kanske någon (hallå syrran!), varför allt detta besvär? Man behöver väl ingen gran? Jo, det är svårt att avskaffa granen helt, när det sedan många år är en fast tradition att barnbarnen ska komma och hjälpa mig klä granen med allt miniatyrpynt som de tillverkat genom åren. Med riktigt mycket pynt kommer nog inte de kala delarna att synas.

Och funkar inte det får vi väl göra en parafras på Magnus, Brasse och Eva-sången ”Se på vår fiiina gran…” Jag kan tänka mig att barnaskaran med förtjusning sjunger

Se på vår fuuula gran
Den fulaste granen i stan
Det finns ingen likadan
eller fulare gran här i staaan

Så varsågoda att använda min nollreferens som riktmärke. Alla andra granar kommer att framstå som riktiga praktexemplar vid jämförelse.

God jul på er!

PS. Kom ihåg att det är en bra idé att stoppa alla plågsamma julförsök!

Uppdatering 21/12. Syrran bidrar med ett innovativt julförsök – eller granförsök, snarare. Inte plågsamt alls, men tyvärr inte godkänt av syrrans barnbarns föräldrar. Det ska va GRAN, så detta konstverk tillverkat av fiberfästen för spinnrock har fått underkänt.

Publicerat i Efterlyst, historia, Jul, Tur | Etiketter Nollreferens, plastgran | 31 kommentarer

Inlåst i städskrubben

Postat den 12 december, 2019 av Karin

På allmän begäran kommer här en liten rapport från julskyltningen i Horndal, som ligger i södra Dalarna. Där låg tidigare, längs Stora vägen, ett pärlband av affärer. Det var bageri, järnhandel, bokhandel guldsmed och urmakare, klädaffär, möbelaffär, en bokhandel till, två sybehörsaffärer, fotoaffär med ateljé, färghandel, blomsteraffär, handelsträdgård, mjölkaffär, slaktare, konditorier, flera mataffärer och jag har säkert glömt några (fyll gärna på!).

Julskyltningen var ett stort evenemang – alla som var verksamma vid Stora vägen ansträngde sig verkligen att göra det extra fint och spännande i skyltfönstren, som täcktes med brunt papper tills det var dags att avtäcka dem på skyltsöndagen.

Lottorna sålde kålsoppa och varm korv vid Trekanten och i den stora NTO-lokalen ordnade den lokala målargruppen Grifflarna en välbesökt utställning varje år.

Inträdet var 50 öre och av gruppens kvarlämnade räkenskaper kan man se att det vanligtvis såldes kring tre hundra biljetter.

Nu har Horndalsgruppen Gränsmålarna tagit upp traditionen och i år var det utställningar igen i Horndal, för andra året i rad. Som gammal medlem i Grifflarna fick jag frågan om jag vill vara med.

Då är det bara att låsa in min inre kritiker (aka Arga akvarellisten) i städskrubben och börja leta igenom vad som kan tänkas få komma med på utställningen, av årets produktion.

Dessutom finns det en hel del målningar av medlemmar i Grifflarna, målningar som en gång blev kvar hos mina föräldrar på Ängsbacken och de går ju också att visa idag.

Min pappa tog en hel del foton från verksamheten och det fick bli en improviserad fotoutställning med några av bilderna från Grifflarnas träffar, på Ängsbacken, i Horndals skola och på målarutflykt till Ingeborgbo.

Och här är resultatet, färgstarka Grifflarna-målningar från femtiotalet. Osignerade.

Jag hann inte ta särskilt många bilder från evenemanget i år, men här är i alla fall en skymt av mitt rum, vägg i vägg med Grifflarnas.

Först ”svarta hörnet” som nog var det färgstarkaste. Och så en vägg med olika Stockholms-motiv, mest från Slusseneländet, som jag haft på nära håll i många år.

Kul att traditionen hålls vid liv. Kul att träffa så många konstintresserade. Och nu kan arga akvarellisten få komma fram igen ur städskrubben och gå lös tills det blir dags för nästa års utställning. För det blir förhoppningsvis en ny utställning nästa skyltsöndag.

På affischen finns alla utställarna med, på fyra olika platser.

Publicerat i Arga akvarellisten, Att måla, Foto, historia, konst | Etiketter Grifflarna, julskyltning | 10 kommentarer

Nu argare än någonsin!

Postat den 8 november, 2019 av Karin

Jag släpper in arga akvarellisten här ibland för att kommentera mina alster och nu är det dags igen. Argare än någonsin.

Först det här verket som från början skulle bli en bild av en stad, men det urartade.

Det blev i stället någon slags skog, eller något trädaktigt i alla fall. Mycket grötig och otrevlig. Så jag knäskurade den. Men arga akvarellisten är ändå inte nöjd.

– Vad är det där för konstiga träd till höger? Björkar med aspstammar, eller? Och kunde du inte ha jobbat lite själv med de gula färgerna? Nu syns det alldeles för bra att det bara är ytor där du svampat på färg! Och så den där klarblå pölen i mitten, vad speglar den? Inte himlen i alla fall för den verkar ju vara mera gulaktig.

Ja och jo. Så är det nog. Och sen har vi den här:

– Men vad är detta? En knölig matta som lagts ut till vädring eller? Någon borde släta ut de där vecken… Och mattfransarna till vänster ser ju alldeles luggslitna ut … Allvarligt talat, om man ska måla vatten och vågor måste man kolla ordentligt först hur det ser ut i verkligheten och hur vatten beter sig. Här är det en enda lång våg närmast stranden, men med såhär pass små vågor brukar det vara flera olika som avlöser varandra. Vågor mot en strand bildas ju så att de löper parallellt med strandkanten. Och sedan – nästan oavsett var man står – ser man vågorna längre bort som parallella med horisonten. Gradvis! Här är det ett par vågor längs med strandkanten och så byter vågorna bakom riktning alldeles för tvärt. Den där himmeln i rosaorange borde synas mer som speglingar på vågornas ovansida. Skummet måste vara lite fluffigare och kanten (eller skuggan) mot sanden mjukare.

Okej. Då testar jag att fixa lite bättre skum med ett sandpapper. Eller kanske en liten tapetkniv? Det blir svårare att ändra riktning på vågorna. Det får bli nästa försök.

Såhär ser det ut efter lite sandpapper och tvättsvamp. Samma målning tagen med någon minuts mellanrum, den ena i lampljus och den andra i kyligt morgonljus.

Publicerat i Arga akvarellisten, Att måla, färg | Etiketter Måla vatten, tvätta ur akvarell, våt sand | 26 kommentarer

Mopsmålare, mm

Postat den 20 oktober, 2019 av Karin

Jag har ju tidigare funderat på en karriär som mopsmålare och inledde med mopsen Malcolm tätt följd av den här hunden som heter Winston och som såg ut såhär som valp.

Det visade sig dock när jag väl hade målat honom att Winston inte alls är någon mops, utan kanske en fransk bulldog, men det gör ju inte så mycket. Ur målerisynpunkt är det lite åt samma håll som en mops, med den där skrynkliga nosen.

Sen tog mopsarna (och de franska bulldoggarna) i bekantskapskretsen slut liksom min karriär som mopsmålare.

I stället erbjöd jag mig i ett ögonblick av övermod att måla ett porträtt av en väns trasselsudd till hund, som såvitt jag vet inte var någon mops. Hur svårt kan det vara, tänkte jag. Månaderna gick och det blev liksom inte riktigt läge för porträttsittning. Men så dog vännens hund nyligen och då känns det både svårare och ännu angelägnare att få till det där porträttet.

Eftersom det aldrig blev någon sittning för porträttet måste jag använda mig av foton. Det är ju aldrig samma sak som att måla någon som man träffar och kan iaktta i olika vinklar och vars personlighet man i bästa fall kan få lite grepp om.

Nu har jag i alla fall gjort ett par försök, dels från ett ungdomsfoto av trasselsudden och sedan ett från den allra sista tiden i livet då hon var en trött liten vovve. Svårt. Vi får se om jag lyckas bättre vid nästa försök.

Jag får väl göra som jag brukar med mina målningar. Om jag ger bort någon är det alltid med förbehållet att jag vill byta ut den när jag blivit lite duktigare. När jag målar akvarell lär jag mig nytt hela tiden. Jag ser ju på sånt som jag målade för ett par år sedan att jag kan mera nu. Så tanken på att jag skulle stöta på något riktigt uselt alster från förr i tiden, hemma hos någon kompis, skulle kunna hålla mig sömnlös om nätterna. Därför är det bäst att byta ut målningarna vartefter.

Publicerat i Att måla, Att tolka | Etiketter byteshandel, hundporträtt | 14 kommentarer

Blått från Riddarhyttans röda jord

Postat den 11 oktober, 2019 av Karin

Färgtemat är förstås outtömligt. Skogsgurra skrev om Riddarhyttans röda jord i förra inlägget. Den jorden gjorde man järn av redan för mer än två tusen år sedan! Den äldsta blästerugnen som man hittat är från 700 f.kr.

Om man vill se hur man gjorde järn av jorden får man tåla sig lite till första söndagen i augusti då man varje år ordnar Röda Jordens dag i Riddarhyttan. Då rostar och glödgar man jorden så att det till sist blir en liten järnklump.

Men inte nog med det – i Riddarhyttan finns också kobolt! I september började borrningar nordost om Bäckegruvan för att undersöka kobolttillgången.

Ordet ”kobolt” kommer från tyskans Kobolde, som är namnet på en slags troll. De bodde lite varstans, även under jorden och kunde ställa till det i malmgruvorna.

Ibland fanns det inte malm där det borde finnas utan något som ansågs vara en värdelös materia i stället. Då räknade man ut att det måste vara kobolderna som varit i farten. Eftersom gruvbrytningen störde deras rofyllda underjordstillvaro saboterade kobolderna verksamheten genom att helt enkelt stjäla den dyrbara malmen och stoppade dit sin värdelösa koboldmineral i stället.

Föreställningarna om hur de egentligen såg ut går lite isär och på senare tid har de inom underhållningsindustrin utvecklats åt drakhållet.

Äldre avbildningar visar dem mer som släktingar både till till våra troll och våra äldre hustomtar. Bland bilder på kobolder dyker den här upp, ridande på en snigel. Det är en liten porslinsfigur, en decimeter hög, till salu för ungefär 900 dollar.

Kobolt som en gång sågs som en förbannelse för gruvnäringen, har nu blivit en tillgång och den koboltblå färgen är en av de mest användbara akvarellfärgerna. Den är den renaste blå som finns och lätt att blanda åt olika håll, både med rött till lila och med gult till grönt. Den bråkar inte med de andra färgerna och om man vill ha en lugn yta utan grynighet eller skarpa kanter, då är kobolt en pålitlig kompis.

Den här färgtonkretsen visar var den koboltblå färgen finns i förhållande till grundfärgerna rött och gult.

Publicerat i Att måla, färg, historia, Ord | Etiketter kobold, kobolt, Riddarhyttan | 8 kommentarer

Ockra i Falun och Provence

Postat den 8 oktober, 2019 av Karin

Mer färg! Brorsan (aka Skogsgurra) blev så inspirerad av mitt förra inlägg att han letade upp denna skildring från en resa till Frankrike. Och nu får vi också veta varför ockra heter ockra.

I departementet Vaucluse är jorden på sina ställen intensivt gulröd. Vegetationen är klargrön och himmeln är klarblå. Där finns också fält med röd vallmo, intensivt violett lavendel, gula solrosor och silvergrå olivlundar. Personligen tror vi inte alls att det var ljuset som lockade van Gogh, Gaugin och Cézanne till Provence. Det var färgerna. Låga levnadskostnader och ett trivsamt klimat gjorde nog sitt till.

Men färgerna måste ha varit det viktigaste skälet. Inte för att någon av dem var fauvist, inte mer än någon annan på den tiden, men vår tro är att även fauvisterna inspirerats i Provence.

En solig dag på senhösten 2010 gav oss iväg för att se vad området kunde bjuda på. Vi åkte från Mollèges, som ligger i Lågalpernas skugga (Alpillerna, kanske det står på kartan) och styrde mot Cavallion och Apt.

Markens bördiga svärta där vin, vete och oliver trivs så förträffligt slog plötsligt om till rödbrunt och sedan till gulrött. Oliverna hängde fortfarande med, men nog verkade vinet trivas bättre i den här konstiga jorden.

Plötsligt insåg vi vad det var! Just den här färgen finns i backen strax utanför Riddarhyttan i Västmanland.

Platsen kallas mycket riktigt för Röda Jorden och är lätt att hitta, åk söderut på väg 68 från Riddarhyttan så finns en vägvisare till höger efter någon kilometer. Lika rött där som här – och i Riddarhyttan har man tillverkat järn genom att köra denna röda jord i primitiva blästerugnar. Kanske här i Vaucluse också?

Nej, någon järntillverkning kunde vi inte hitta spår av. Men vi hittade något annat, en färgfabrik där man tidigare tillverkat färgpigment från de olika varianter av röd jord som finns i området.

Äntligen fick vi klart för oss varför vissa gula och gulbruna pigment heter ’ockra’ – just den här jorden heter ’ochre’ på franska och när vi pratade med folket på fabriken så berättade dom att det egentligen var ett grekiskt ord som betyder ’blek’. ’Blek’ till skillnad från annan jord som ofta var mörkare i färgen.

I färgfabriken fanns en mycket vacker utställning med alla möjliga typer av färgpigment.

Mest ockra, men många andra naturligt förekommande pigment.

Om det var bra tänk bakom eller inte kan vi inte bedöma men att skydda hyllorna med galler i stället för med blänkande glas, som gör fotografering nästan omöjlig, tyckte vi var smart. Visst är de här burkarna läckra!

När vi vandrade vidare i anläggningen hittade vi en hylla med en gammal bekanting – Falu fuckin’ Rödfärg! Och när vi återigen ville veta vad sambandet med ockra var så fick vi veta att det egentligen var samma sak. Bara med den skillnaden att i Falu Rödfärg har man drivit bort kristallbundet vatten så att färgen blivit djupröd i stället för gulröd. Man lär sig när man reser!

’Elle se vend bien1!’ sade damen i butiken om rödfärgen. Det kändes väldigt bekant. Både K. och jag kände igen uttrycket. Det var inte förrän vi nästan var hemma i Granbergsdal som vi kom på det: Exakt samma sade damen i butiken i Louvren om kopior av dalmålningar som vi hittade där redan på sextiotalet. Heja Dalarna!

Man kunde köpa färg i alla kvantiteter och kvaliteter. Vi köpte en sats med sex burkar ockra. Från vit till marron/kastanj. Men, hallå! Vit ockra? Finns det? Nej, men gummi arabicum, som används som bindmedel när man gör i ordning sina färger är ett vitt pulver. Ockran som pigment och gummi arabicum som bindmedel. På köpet fick vi veta att gummi arabicum kommer från ett akaciaträd, som växer just på arabiska halvön och att det produceras ganska stora mängder. Merparten går till snask och heter då E414 – alla tillsatser i maten är alltså inte syntetiska.

Färgglädjen hade riktigt fått blomma ut i den här väl bibehållna byggnaden. Vad sägs om dörrarna?

Passa på att besöka Apt i Vaucluse om ni har vägarna förbi. Det är ett friskt bad för ögon och själ. Och om ni känner er riktigt äventyrliga så rekommenderas en tur genom de gruvgångar där ockran bröts. Där finns bergssalar som är upp till trettio meter till taket – ännu en likhet med Falun där det också finns imponerande håligheter.

Ställ in GPS på Apt eller Roussillon, förväxla inte med Languedoc-Roussillon. Det är visserligen också en trevlig region – mycket trevlig – utan ockra men med bra vin. Det vacklar tydligen lite vad gäller stavningen av ’vårt’ Roussillon, vi har också sett Rousillon. Men är inte krôpp te å räken ut va sôm ä rätt./GE

Publicerat i Att måla, Att resa, färg, historia, Ord | Etiketter Falu rödfärg, ockra | 19 kommentarer

Från andra sidan havet

Postat den 6 oktober, 2019 av Karin

Här ser man lapis lazuli-stenen i en fin liten skål från 1500talet

Ultramarin har jag länge tänkt att det betyder intensivt marinblå, med ”ultra” som ett förstärkningsord, alltså som i ultrastark eller ultrasnabb. Men det är en annan slags ytterlighet det handlar om, insåg jag när jag häromåret lärde mig vad det heter på franska: bleu d’outre mer, det vill säga blått från andra sidan havet. Från början var det den dyrbara stenen Lapis Lazuli som man använde för att framställa den ultramarinblå färgen. Det fanns i Afganistan, som ju ligger bortom Medelhavet, från Frankrike sett.

På 1800-talet kom man på hur man gör samma blå, eller till och med starkare blå nyanser genom olika lerblandningar och bränningar.

Numera är det väl knappast någon som använder lapis lazuli-kross till att måla med. Utom jag, dårå … När jag letade efter jordfärgen sienna (den naturliga varianten, i stället för de syntetiskt framställda) hittade jag Ottossons färg i Genarp, i Skåne. Och har man sett – de hade även en lapis lazuli-färg!

Turligt nog hade jag en Skåneresa inplanerad och min Skånekompis tvekade inte att köra hela vägen från Hässleholm till Genarp, för att jag skulle få besöka färgfabriken.

En veritabel godisbutik. Och en kunnig och entusiastisk färgmakare i färgmakeriet. Kul med en svensk tillverkare av akvarellfärger!

Vi diskuterade om jag skulle köpa lite gummi arabicum och pigmentpulver och ge mig på att blanda till akvarellfärgerna själv, men hans skildring av processen fick mig att tveka. Det är inte lätt att få det rätt och det händer ofta att man missar temperaturen när man smälter gummit och då går det inte att rädda.

Så det fick bli färdiga akvarelltuber i stället. Intressanta bekantskaper!

Lapis lazuli-färgen är mer grå än blå, eftersom den är från den så kallade tredje tvätten. Första tvätten är blåast (och väldigt dyr!), den sista är mer gråblå. Den är också mer genomskinlig än de första omgångarna och ger ett fint skimmer som är svårt att få fram på annat sätt.

Det är alltid lika spännande att utforska nytillskotten i färglådan. Här är några exempel. Den första är en irgazin-gul som som har en enorm spännvidd från kraftigt gröngul till ljusaste ljusa gult. På bilden ser den lite gråare ut än i verkligheten. Den är kul att blanda med andra färger eftersom den bidrar till intressanta granuleringar, eller krackeleringar. Tillsammans med den pariserblå vet man aldrig vad som kan hända! Eller med den gryniga utramarinblå, som i blandningarna under den gula.

De två översta blå till höger är Ottossons ultramarin och Winsor & Newtons. I mitten ser man den blågrå Lapis lazuli, bredvid sienna från Ottossons och W&N. De blå längst ner till höger är kobolt från Ottossons, respektive W&N, där Ottossons är en mycket färgstarkare och ”renare” blå.

OK, då är det bara att sätta igång och måla något också. Återkommer om det blir något resultat som jag vågar visa!

7 oktober. Sisådär, ett första försök med nya färgerna. Det tar ett tag att bekanta sig, men det ska nog gå.

Publicerat i Att måla, Att översätta, Att resa, Att tolka, färg | Etiketter irgazin, lapis lazuli, Ottossons färgmakeri, sienna | 8 kommentarer

Men IKEA då! Eller … ehum, aha!

Postat den 23 september, 2019 av Karin

Jag köpte en soffa på IKEA för ett tag sedan och fick den hemlevererad helt enligt plan. Packade upp, kollade innehållslistan och allt verkade vara med. Men när jag packade upp det lilla paketet med soffbenen var det nåt som inte stämde.

Jag kollade monteringsanvisningarna för att se om det eventuellt var så att ett av soffbenen faktiskt ska vara avvikande. Men det fanns inget som tyder på det. Det ska vara två hål i alla benen.

Ååååkej, då är det bara att ringa IKEAS kundservice, som jobbar på så fort dom kan och jag behåller min plats i kön.

När jag kom fram dividerade vi lite hit och dit och deras datasystem imponerar. Det tog ingen tid alls att hitta mitt kvitto och alla fakta kring köpet.

Jag skickade över en bild på de fyra benen och kundservicepersonen sa bekymrat att sådär ska det ju förstås inte vara.

– Vi skickar ett nytt ben!

Jaha, då slänger jag väl det här, tänkte jag och tog upp felaktiga benet. Eller kanske jag ska göra en ljusstake av det? Jag vände och vred lite på det och har man sett! Uppochnervänt (dvs egentligen rättvänt) såg det ut precis som de andra tre, med två hål på rätt ställen. Först kände jag mig lite dum i huvudet, men sen tänkte jag att IKEA ändå är lite medskyldiga. Både för att ha packat ett av benen åt fel håll, men framförallt för att inte kunna komma på den enkla lösningen i kundservice.

Jag satte ihop soffan, gjorde ett försök att ringa kundservice igen för att stoppa det femte benet, men kom inte fram. Så glömde jag det hela tills extrabenet dök upp nyligen. Dessvärre blir det ingen ljusstake av det, för jag glömde det på bussen.

Publicerat i Att tolka, bostad, otur | Etiketter IKEA, monteringsproblem | 10 kommentarer

Trädkronor, taggbuskar, timjan och salvia

Postat den 19 september, 2019 av Karin

Att måla grönska är svårt. Mycket är inte grönt alls och det som är grönt fångar man inte så lätt. Många akvarellister saknar gröna färger i sina lådor, eftersom det oftast blir bäst att blanda till färgen: gult och svart, obränd sienna och kobolt, alla gula nyanser med alla blå.

Här har jag försökt måla trädkronor som bildar ett tak. Well, trädkronorna funkar kanske, men resten blev lite si och så. Nytt försök med lövmassor.

Nä, det blev ju lite galet. För mycket vatten, för mycket spret och hopflyt. Gula fläckar (Turners yellow) som inte passar in. Ser mer ut som blommor i ett buskage… OK, då vänder vi på den, lägger till lite öar och vips har har det blivit korsikansk buskvegetation i stället. Le Maquis, kallas den, eller maccian, den ogenomträngliga muren av taggiga buskar längs vägarna och vid foten av de korsikanska bergen. Den som också innehåller en massa doftande undervegetation, som timjan och salvia. Dofter som fick Napoleon att alltid längta hem till Korsika.

Här funkar spretet bättre än när det skulle föreställa lövmassorna i ett par ekkronor. Bäst att låta färgerna få som dom vill.

Uppdatering 20 september: Jag fick via mail en fin kommentar till detta.

Publicerat i Arga akvarellisten, Att måla, Att resa, färg, Natur | Etiketter grönt, korsika, maccia, Maquis, Napoleon, Turner's yellow | 12 kommentarer