Det gäller att hitta trevliga karantänsverksamheter som inte utmanar Folkhälsomyndigheten och dess statsepidemiolog Tegnell.
Jag har ett par tips utöver det här med att måla akvarell. Det ena är att städa i spik- och skruvlådor och verktygsskåp. Även om man bara har begränsade förråd är det oerhört tillfredsställande att få ordning på det där.
Det andra tipset är att besöka ett museum som är tillräckligt litet för att inte ha några besökare, men som ändå håller öppet.
Om man bor i södra Dalarna, östra Västmanland eller västra Uppland är Aguélimuseet i Sala det perfekta utflyktsmålet.
Salasonen Ivan Aguélis målningar räddades av att Prins Eugén intresserade sig för hans konstnärskap, men också av stadsläkaren Carl Friberg i Sala, som köpte 32 målningar av Aguéli och som sedan donerade dem till Nationalmuseum, på villkor att de skulle visas i Sala. De är grunden till det lilla Aguélimuseet i Sala, som numera finns i fina lokaler i kulturkvarteret Täljstenen.
Jag var enda besökare och det var en högtidsstund att få vara ensam med Aguéli. Hur gör han? Det ser så enkelt ut, men är så laddat. Infångat ljus, på något sätt. 
Han har skrivit en hel del om hur han tänker om sitt måleri och jag tror att den här meningen sammanfattar det rätt bra: ””Man är aldrig nog exakt, nog enkel och nog djup.”
Det känns ju lite förmätet att lägga min Decamerone 3-målning här, på samma sida som mästaren, men eftersom jag aldrig skulle drömma om att jämföra mig med honom får det väl bli så.
Här är det vått i vått, en snabbmålning för att testa några olika färger. Bland annat en transparent orange, för att se vad den tål. 
Så här såg det ut i Sala. Det fina torget var nästan tomt. Det gick bra att parkera nära torget och sedan ta en promenad på åtta minuter till museet, utan att träffa på en enda människa. Tegnell kan vara nöjd med mig.
En konstnär som jag gärna återvänder till är (var) Liu Shouxiang, från Wuhan i Hubeiprovinsen i Kina. Han dog för ett par veckor sedan det är så sorgligt att tänka sig att denna makalösa akvarellist och vänlige man (som det verkade av de filmsnuttar jag sett) inte längre finns.
