Den här damen, Venus från Milo, är betydligt äldre än 200 år, men det är precis på dagen 200 år sedan hon fick komma upp ur underjorden och, pånyttfödd, bli beundrad i all sin glans.
Berättelserna om var hon fanns och hur hon hittades går lite isär (hur det nu kan komma sig när det bara var 200 år sedan!).
En version säger att det var en bonde på ön Milos som plöjde upp henne när han höll på med vårjordbruket. En annan att hon hittades i en grotta som kanske var en gammal hemlig krypta där miloerna gömde värdefulla föremål för att de inte skulle stjälas av atenarna.
Men sen köpte fransmännen henne och nu finns hon också på Louvren i Paris. I dag firar man alltså att det är 200 år sedan hon hittades.
Egentligen är hon bortåt 2200 år, på ett ungefär och välbevarad för sin ålder, måste man väl säga.
Det var vad jag hittade på dagens museiutflykt.
Med dagens akvarell har det gått sisådär. Jag har målat på ett alldeles för slätt papper, ”satin” som egentligen – tror jag – gör sig bäst för pillriga illustrationer med torr akvarell, där man använder minimalt med vatten.
Gårdagens papper var för grovt, dagens papper är för slätt och det jag saknar är mellansorten, den med alldeles lagom gräng. Jag vågar bara visa den där satin-bilden i miniformat för den är verkligen inte bra.
Arga akvarellisten får inte vara med och leka under mitt Decamerone-projekt, men jag vet ju precis hur det skulle ha låtit:
”Men åh, sådana där träd finns inte! Släpp igenom himmel och ljus vettja. Lollipop-träd! Kluddigt och tråkigt, ovisst hur ljuset faller, tråkigt vatten som dessutom lutar (fundera lite på vad vågrätt betyder), konstig puckel i landskapet …”
Jo, så är det nog, så för att muntra upp mig tog jag det allra sista pappret med rätt sorts gräng och försökte mig på en snabb landskapsbild utan sjö, men med lite blåst. 
Förvisso inget mästerverk det heller, men i alla fall något som jag känner mig mer hemma med.
Visst ser hon ut att ha det lite skönt, La Joconde? Eller Mona Lisa som vi brukar kalla henne. Museerna stänger ner runt om i Europa och även här i Stockholm. Då kan man i stället besöka dem nätledes. Många museer lägger upp särskilda visningar, andra är generösa med att visa upp sina målningar och föremål.
Dagens målning återspeglar viss materialbrist. Inte nog med att jag saknar bränd sienna, jag börjar dessutom få ont om papper. Förhoppningsvis löser det sig i morgon. Tills vidare använder jag vad jag har. Här har jag målat på grövre gräng än jag är van vid. I morgon kommer (om jag inte får någon leverans) motsvarande motiv på en slätare gräng än jag brukar använda.
”Lake of coffee breake” har blivit en välbesökt plats och jag är mycket hemtam i ”City of Closet Re-organisation.”
Dagens akvarell får bli ett av de hittills tre porträttförsök som jag sliter med av honom. Det jag visade häromdagen var jag inte riktigt nöjd, så jag fortsätter lite till.
Så här är det: de färger som ljuset består av, som man till exempel kan se i regnbågen, har olika våglängd. (
