Fiskarhustrun hänger med

Gårdagens målning med den gråtande fiskargubben och hans skuta drog igång diskussioner om fiskarhustrun, som naturligtvis måste vara med i sammanhanget. Om gårdagen var fiskargubbens dag, kan väl den 7 juni få bli fiskarhustruns dag?

Hursomhelst tänker jag mig att när fiskargubben fick höra talas om Fiskargubbens museum i Söderhamn bestämde han sig för att tuffa dit med sin båt. Han ringde fiskarhustrun för att meddela detta och frågade om hon ville följa med. Det ville hon såklart, och även det sexåriga barnbarnet som hon tillfälligtvis hade om hand var pigg (piggt?) på en utflykt. Här svänger gubben in till hemmabryggan för att plocka upp fiskarhustrun och barnbarnet. I väskan har hon packat lite matsäck och övernattningsprylar. Flytvästar finns ombord.

Publicerat i Att resa, Fiskargubben, Livet | Etiketter , , , | 12 kommentarer

Den gråtande fiskargubben hittar hem

Idag är ingen vanlig dag …
för idag är det fiskargubbens dag!

Ja nationaldag också, förstås, men jag tror risken är större att man missar det där med fiskargubbens dag. Den firas lämpligen med att man äter fisk. Sill, till exempel.

Dagen högtidlighålls med återöppnande av Fiskargubbens museum, i Söderhamn, som traditionsenligt (andra året i rad) öppnar den 6 juni efter omhängning av sina tavlor. Där finns många målningar av fiskargubben, men (ännu) ingen gråtande fiskargubbe. Därför har jag kommit överens med den museiansvarige att jag donerar en kopia av min akvarell ”Den gråtande fiskargubben” som jag målade för ett tag sedan. Den är nu på väg dit. Att det är en kopia känns helt OK, eftersom museet bygger lite på den idén.

Och dagens akvarell måste förstås också hylla fiskargubben. Här ser man honom styra stadigt mot Söderhamn, där Fiskargubbens museum ligger.

Det är intressant med båtar. Jag har nog trott att alla båtar som har något som sticker upp tillräckligt mycket är segelbåtar. Men så är det troligen inte.

Publicerat i Efterlyst, Fiskargubben, Förebild, Porträtt | Etiketter , , , | 28 kommentarer

Ett slags frihet

Nu när beskedet kommit att vi får resa fritt i landet från den 13 juni känns det plötsligt som en fantastisk frihet. Jag vet att jag troligen inte kommer att utnyttja resmöjligheterna, mer än jag redan gjort, dvs inom Tegnellradien på två timmar (lite drygt). Men den där mentala bromsen som funnits tidigare vid alla tankar på längre utflykter är borta. Jag skulle ju till och med kunna ta bilen till Skåne!

Jag lever bara upp till uppmaningen ”Paint a sky a day” ibland. Det här är kanske en landskapsbild från Skåne.

Men så hör jag på radion att skåningarna verkligen inte vill ha dit några Stockholmare, för då kommer det troligen inte att gå så bra att komma överens med Danmark om resor över gränsen.

Ja, ja, det kan jag förstå och jag hade troligen inte åkt ändå. Men jag SKULLE KUNNA och det känns i alla fall som någon slags frihet. Och eftersom jag är så karantänad som jag är och troligen inte medför några farliga virusar kan jag kanske ändå våga mig ut på lite utflykter

Publicerat i Att resa, Okategoriserade | Etiketter , , , , | 8 kommentarer

Pausblommor

Jag brukar försöka ha koll på hur färgerna trivs ihop, vilka som är invasiva eller som tvärtom är lite undflyende, vilka som är tillräckligt transparenta för att ge fina resultat när man laserar dem ovanpå varandra, vilka som är ”blomningsbenägna” och vilka som bits, dvs bildar egna konturer när de torkar.

Men man glömmer ju och då är det bara att återknyta bekantskapen med färger som man inte använder så ofta. En bra övning är att göra pausblommor, enkla blommor med fem, sex penseltryck med en färg, gärna med en riktigt stor pensel och sedan dutta i någon annan färg innan det första hinner torka. Här har jag testat om den aggressiva gula färgen gamboge rår på turkos. (Gamboge är syntetisk och ersätter hartsfärgen gummigutta som har dålig beständighet.)

Japp, gamboge är starkast och tar sig nästan ända ut i bladspetsarna. På nedersta bladet till vänster ser man vilka duktiga kantbitare båda är: pigmenten drar sig ut mot kanterna och bildar fina konturer när färgen torkar.

Här är det i stället två snällingar, Turner’s yellow och Scarlet red. Den röda kryper bara ut lite försiktigt, trots att den gula är alldeles våt.

Om man vill man få till släta ytor, utan överraskningar, som ovälkomna blomningar, då är dom riktigt användbara.

Dom bits inte och dom bråkar inte med varandra. Men dom är inte  särskilt transparenta, så det där med laseringar är dom inte bra på.

Så där håller jag på. Rött på blått, blått på orange, gult på rött. Och så lite laseringar, till exempel en lätt rosa lasyr över blått så att det blir ängsklockefärg. Nästa försök bli malva. Det är svårt.

Och så råkade det bli en ”riktig” blomma också. En sån där intensivt starkdoftande  lilja som under en period fanns på varenda lägenhetsvisning i Stockholm. Det måste ha varit kring år 2000 för då gick jag mycket på lägenhetsvisningar.

Jag undrade alltid vad det var för skumma lukter som skulle döljas. Den gör sig bäst utomhus. Eller kanske i akvarellform.

Publicerat i Blommor och bin, färg | Etiketter , | 4 kommentarer

Mänsklighetens bästa vän

Om hunden är människans bästa vän, måste väl ändå cykeln vara mänsklighetens bästa vän. Och idag är det cykelns dag, så det var ju lätt att välja ämne för dagens akvarell.

Grattis cykeln och tack för lång och trogen tjänst!

Arga akvarellisten, som brukar ha synpunkter på mina alster, är permitterad under hundra dagar. I stället griper arga akvaristen in som vikarie, med full styrka och menar att cykeln har konstruktionsbrister. Jag tror det behövs ett litet förtydligande.

Både blommorna och ekerskyddet gör att viktiga konstruktionsdelar göms. Utväxlingen är alltså inte så extrem som det ser ut om man – vilket är lätt gjort – förväxlar ekerskyddets kant med kedjan. Bakre hjulfästena, som upptill skyms av blomlådan, sitter också innanför ekerskyddet (som för övrigt i verkligheten borde gå längre ner, framtill, för att skydda mot fladdrande sommarkjolar). Sadeln kan tyckas sitta långt bak i förhållande till stången, men dess fäste har en liten knix längst upp, under sadeln. Stödet är lite bredbent, men klarar att vikas upp vid behov.

Stödet är ett porträtt av stödet på redaktörns cykel, som fungerar utmärkt. Det viks upp precis där benen skiljer sig. Jag tycker att det är dekorativare än de där enkla pinnstöden. Man får parera lite mot trampan när man fäller upp stödet, men det gäller ju även pinnstöden.

Sisådär, nu har jag dragit ner ekerskyddet lite så att det inte förvillar och lagt till några blommor för att visa vad som inte syns, så att säga.

Publicerat i Att resa, Hälsa | Etiketter , , , | 12 kommentarer

Inställt

Idag bidde det en tumme … Det är tydligen både de inställda resornas och de havererade akvarellernas dag idag.

Akvarellveckan i Dalarna som skulle hållits i mitten juli är inställd. Läraren vågar sig inte hit från Tyskland. Men det inställt också förstås av allmänna försiktighetsskäl.

Som lite plåster på såren tänkte jag att jag skulle måla någon av vyerna i Malingsbo, som verkligen är en vacker trakt, naturreservat och allt. Jag har en del bilder därifrån, men det gick inte att få till det. Så jag övergav det projektet efter några haverier.

Exempel på påbörjad Korsika-målning. Att måla från foto är svårt.

Och akvarellresan till Korsika alldeles i slutet av augusti ser också ut att ligga illa till.

Där finns det ju hur många läckra motiv som helst som jag skulle kunna måla och bilder har jag gott om.

Jag skulle ha åkt till Ile Rousse, där jag har varit några gånger förut. Det är intressant att återvända till motiv och se om man förändrats sen sist.

Det var därför jag valde Malingsbo och Korsika i år igen, i stället för att testa nya ställen.

Akvarellresor finns det ju annars många, till en mängd spännande platser: Irland, Lofoten, Provence, Toscana …

Så vad bidde det då? Jo det bidde några magnolior från närområdet.

Publicerat i #när det skiter sig, Att resa | Etiketter , , , | 12 kommentarer

Bakom lås och bom

Bakom lås och bom, brukar jag tänka när jag stänger boddörren på kvällen, när jag jobbat klart utomhus.

Dels finns där ett rejält lås, med en stor nyckel, dels en slå (för liten för att kallas bom, egentligen) som hålls fast med en järngrej.

Där borde det för säkerhets skull sitta ett hänglås i stället, men det har det nog aldrig gjort.

I boden hade de som bodde där förr sitt vedförråd. Huset på landet var en gång bostad för fem familjer och alla hade sig bod-del.

Troligen låste man sällan, stängde till bara, med den där slån.

Skuggor är svårt …

Publicerat i bostad, historia | Etiketter , , | 8 kommentarer

Damen med hästen

När jag packade ihop efter senaste målarutflykten fick jag syn på ett intressant par. En dam var ute och promenerade med sin häst i ”koppel”, som om det vore hennes hund. Hästen betedde sig som en hund också, böjde ner huvudet och nosade längs promenadvägen. Men så stannade de upp vid en stor gräsrik plätt vid Ladugårdsgärdet och jag förstod att det handlade om handbete. Innan en häst släpps ut på grönbete måste den få handbeta lite lagom mycket, så att den inte föräter sig på färskt gräs när den väl släpps ut för sommaren. En lite längre stund varje dag tills den har vant sig vid färska grönsaker. De stod stilla länge så det gick bra att sätta sig på närmaste sten och skissa motivet. Hästträning för mig också … Lite trind var den faktiskt, den där hästen. Och välryktad så att den glänste.

I bakgrunden ser man hus som jag inte visste fanns. Troligen nybyggnation borta vid Hjorthagen.

Publicerat i Träning | Etiketter , , , | 11 kommentarer

Morsdagsbarn

Båda mina syskon är födda på mors dag om än på olika dagar. Själv hamnade jag alldeles i slutet av sommaren. Den 30 maj var det mors dag det året då syrran föddes och därför är dagens akvarell tillägnad henne (och kan skickas om så önskas, men jag tror att det börjar bli fullt på väggarna).

 

Rosen kommer hela vägen från Madeira och fotograferades av Karin på Åland, som generöst låter mig måla av hennes bilder.

GRATTIS SYRRAN!

Publicerat i Blommor och bin, Foto | Etiketter , , , | 13 kommentarer

Öva, öva, öva

En liten båt blir ofta våt om magen när det stänker – jag undrar vad den tänker… Båttemat fortsätter.

Om man inte ser upp när man målar akvarell kan det bli förargliga blomningar. Sådana där mönster som det gärna blir när man är oförsiktig med ett nytt lager färg på ett tidigare, som inte hunnit torka helt. Inte så snyggt på en lugn vattenyta, men användbart i andra sammanhang. Det finns akvarellister som praktiskt taget bygger upp sina akvareller på blomningar.

Om man vill ha bort dem och är tillräckligt snabb kan man släta ut de där blomningarna med en torr gethårspensel. Det gjorde jag men då försvann förstås mina fina vågor också. Jag kände mig mäktigare än kung Knut den store. Det var han som tröttnade på alla som ville att han skulle ordna än det ena än det andra åt dem och tog med den tjatiga hopen till havet och sa (i min ungefärliga återgivning): ”Kolla nu hur mycket makt jag har. Jag befaller vågorna att lägga sig.” Så satt han där vid havet en stund och hans entourage väntade med spänning. Efter en stund sa Knut ”Nähä. Där ser ni. Vågorna lyder mig inte. Jag kan faktiskt inte fixa allt!”

Men jag kunde alltså få vågorna att lägga sig, i stället för vågigt blev det några längsgående dyningar, när jag sopade bort blomningarna med gethårspenseln.

Publicerat i historia | Etiketter , , | 20 kommentarer