Ung man med grav-vett

Postat den 29 juli, 2020 av Karin

När man röjer i gamla hus kan man göra oväntade fynd, som till exempel ett par fågelskelett på vinden. De låg i ett vindsrum som ingen tittat i på många år. Men nu var det alltså dags för röjning och där låg de. Två mini-dinosarieskelett.

Treåringen blev förstås mycket intresserad och insåg genast vad situationen krävde: ”Dom måste gravas!”

Hans femåriga storasyster invände bekymrad att då kanske någon skulle gå på graven. Planeringen satte igång. Om man gör en skylt att man inte får gå där … Och om man lägger fina stenar. Och blommor! Så fick det förstås bli och femåringen skrev skylten.

HEJ
MAN FÅR INTE GÅ HÄR!

Sedan tänkte hon att det kanske borde vara någon utsmyckning också på skylten och bad mig rita två fåglar. Här är resultatet. Graven ska piffas lite mer. Gräddkannan ska bytas ut mot en glasburk som vi gräver ner, vi ska leta fler fina stenar och kanske också göra en ny inplastad skylt. Men treåringen är nöjd med graven som den är och han tar ivrigt med sig besökande kompisar och förevisar den.

Han brukar stå stilla en stund och titta på graven och sucka: ”Jag saknar dom …”

Var han lärt sig detta gravvett vet varken föräldrarna eller jag, men gulligt är det!

Publicerat i fåglar, Livet | Etiketter , | 19 kommentarer

En väl genomtänkt affär

Postat den 24 juli, 2020 av Karin

För många år sedan, när jag satt på verandan på landet, hörde jag ett samtal i slyskogen på tomten.  Jag blev förstås nyfiken och gick för att se vilka det var. På väg nerför sluttningen snappade jag upp såpass mycket att jag tvärstannade för att lyssna färdigt. Någon hade upptäckt ett par gamla grindstolpar som låg i slänten. Och nu var han i full färd med att kränga dem – till några utsocknes dessutom!

Jag klev fram från buskaget och frågade lite lamt om det var något de undrade över. Sedan utspann sig ett samtal som jag önskar att jag hade spelat in. Köparna anade inte oråd, till att börja med, men så småningom gick det upp för dem att säljaren inte alls ägde grindstolparna utan att de var mina. Vi insåg alla att det var en pinsam, eller kanske till och med upprörande situation, men fortsatte vårt hypotetiska samtal om priser på grindstolpar, fraktmetoder och annat praktiskt.

För att få slut på det hela föreslog jag ett pris på 10 000 styck, kontant till mig och avhämtning samma dag, om det skulle bli någon affär överhuvudtaget. Köparna skulle ”fundera på saken och kanske återkomma”. Personen som uppträtt som säljare hade gradvis backat ut ur bilden och sa inte ens hej då.

Sen glömde jag bort alltihop medan häcken växte kämpahög, dvs sly och busk dolde grindstolparna så att de var svåra att lokalisera,  Men häromdagen kom en person knallande upp till huset och ville köpa grindstolparna. Jag frågade häpet hur han visste att det fanns några grindstolpar. Jo, det hade han sett ”förut, innan växtligheten tog över”.  Det måste ha varit mer än tio år sedan.

Klart att han fick köpa dem!

Publicerat i Livet, Planering, Trädgård | Etiketter , | 22 kommentarer

Flagg-mystiken tätnar ….

Postat den 16 juli, 2020 av Karin

The Fiskargubben story fortsätter, för via honom hamnade jag hos den engelske sjöräddningskaptenen Henry Blogg.

Det var han som räddade det svenska fartyget S/S Fernebo i svår sjönöd utanför Englands kust. Via den historien hittade jag den svartvita bilden av en målning som fångar den dramatiska situationen, som jag skrev om i förrförra inlägget.

Eftersom flaggan på bilden är ljus med ett mörkt kors  – i stället för tvärtom – drog jag slutsatsen att det måste vara en gammal bild. Det handlar (har jag lärt mig) om färgernas våglängder och att det äldre svartvita filmmaterialet var känsligare för kortvågig blå färg än för långvågig gul. Det blå orkade ”lysa upp” mer är det gula och därför är det gula korset i flaggan mörkare än den blåa bakgrunden.

Då vill jag ju gärna ha tag i en färgbild av målningen, med rätt flaggfärger, så jag skrev till museet i Cromer, där sjöräddningen ägde rum och frågade om de hade tavlan hos sig, eller kanske en färgreproduktion av den.

Cromer-museet svarade att de tyvärr inte har tavlan hos sig, men de skickade en länk till en sida där det finns reproduktioner av olika marinmålare, bland andra Tim Thompsons och hans Fernebo-målning.

Bilden på den sidan är mycket lågupplöst och blir inte större än så här. Men nog sjutton ser det ut som om flaggans kors är mörkt även här? Mystiskt.

Jag började leta efter själva tavlan och tänkte att det borde gå att klura ut vilket museum den finns på. Men då upptäckte jag i stället att Tim Thompson inte alls levde för hundra år sedan, som jag trott. Han föddes 1951 och är såvitt jag förstår fortfarande fullt sysselsatt som marinmålare. Tavlan är alltså från 1970-talet eller senare.

Varför målar han då den svenska flaggan med mörkt kors? Kan han ha utgått från något gammalt foto på Fernebo? Kan det vara så att den svartvita bilden verkligen är en bild från räddningen och att han haft den som förlaga? Nej, så bra var väl inte fototekniken på den tiden, eller? Mystiken tätnar!

Den snälla intendenten på museet i Cromer skickade några bonusbilder som tröst för att de inte hittade en bra färgbild på Thompsontavlan.

Här har vi Henry Blogg i mitten, med alla sina mannar i samband med någon medaljutdelning.

Och här är halva Fernebo, som drivs av stormen in mot land i Cromer.

Jag fortsätter försöka hitta svaret på flagg-gåtan.

Uppdatering: Men kolla här! Här finns färgbilden i bättre upplösning och vad ser man då? Jo att Fernebo seglade under åländsk flagg! Ska man verkligen tro på det, eller är det en smula konstnärlig frihet som varit i farten?

Publicerat i Att tolka, Efterlyst, Fiskargubben, Foto, historia | Etiketter , | 27 kommentarer

Det kan vara farligt …

Postat den 11 juli, 2020 av Karin

”’Det kan vara farligt att tvärsluta’, sa han som köpte ut på måndagen”, brukade vår helnyktra far säga vid lämpliga tillfällen. Ett sånt lämpligt tillfälle kunde till exempel vara när han gärna ville ha lite mer kaffe, efter att redan ha druckit ett par koppar.

Och på liknande sätt tänkte jag, när jag fortsatte målandet efter mitt avslutade hundra-akvareller-projekt. Om jag lägger undan färgerna nu, tänkte jag, kanske det dröjer innan de kommer fram igen.

Jag hade egentligen tänkt testa att måla interiörer, typ solljus snett in i ett rum med vita gardiner, någon solbelyst gammal stol, skuggor på golvet … Jag vet precis hur det skulle se ut.

Men det blev såhär i stället. Möjligen har jag inspirerats av livräddarberättelserna.

Publicerat i Att måla, Ordspråk och talesätt, Planering | Etiketter | 20 kommentarer

The Fernebo story

Postat den 8 juli, 2020 av Karin

Fiskargubben var ju inte fiskargubbe, utan kapten på en sjöräddningsbåt. Liksom kollegan Henry Blogg i England. När jag läste om dessa sjöräddare stötte jag på uppgifter om att Blogg räddat besättningen på ett svensk fartyg. Det måste ju undersökas, men det var svårt att hitta några svenska källor om detta.

Eftersom jag vet vilket datum det handlar om – den 9 januari 1917 – skulle det gå att leta upp nyheten i tidningar från den tiden, men de är (inte längre) tillgängliga digitalt. Det blir att pallra sig till Kungliga Biblioteket vid tillfälle. På Sjöhistoriska museet har arkivet inget om Fernebo och biblioteket är sommarstängt. Riksarkivet har en post om ett telegram från LLoyds i London om olyckan, men innehållet är inte digitaliserat.

Men i England, ja,ja! Där finns både bilder och hela berättelsen.

Så här såg S/S Fernebo ut i sin krafts dagar, 70 meter lång 1500 ton, byggd i Oskarshamn 1912. Hon var på väg från Gävle till London med en last av timmer när hon sprängdes itu av en tysk mina utanför kusten vid Norfolk.

Eftersom det var timmer i lasten sjönk hon inte omedelbart, utan de två delarna fortsatte att flyta ett bra tag.

Vid sjöräddningsstationen i Cromer hade man just räddat besättningen på ett grekiskt fartyg i sjönöd och det var svårt att alls komma ut från stranden, när stormen låg på. Det var då Henry Blogg gav sig den på att han skulle fixa det och rädda svenskarna också. Han lyckades ta sig ut med roddbåten och sin besättning av mycket erfarna män. Alla yngre män var ute i kriget, så Bloggs besättning var i femtioårsåldern och uppåt. Ett par män var över sjuttio.

Målning av Tim Thompson

Fernebo låg ganska nära land, men vad hjälper det när sjögången är svår.

Blogg och hans män lyckades dock rädda alla ombord. Maskinisten – heter det så?– Johan Adolf Anderson hade dött vid explosionen och slungats ur skeppet. Han fick, när han hittades, en begravning i Mundesley. Kaptenen Evald Palmgren och hans besättning fördes till hotellet The Red Lion i Cromer för att bli ompysslade.

När det är lågvatten kan man än idag se resterna av Fernebo-vraket vid stranden i Cromer. På museet i Cromer finns berättelsen och bilderna kvar.

Även i Sverige borde det rimligtvis finnas några berättelser om Fernebo och besättningens lyckosamma räddning, men var?

Publicerat i Fiskargubben, Förebild, historia, kaoskordinator | Etiketter , , | 17 kommentarer

Mera sommarpusselpyssel

Postat den 7 juli, 2020 av Karin

Storfiskarn bidrar med mera pusselpyssel:

Skickar ett pussel som bara består av fyra bitar men är väldigt betydelsefullt för både landskap och land. Ha en trevlig stund med lösningen!

Även om det är Storfiskarn som skickat pusslet tror jag inte att det blir en fisk.

Eller jo, kanske en val? Ett vågigt hav? Eller …

Brorsdottern kom på det – en dalahäst, såklart!

Och nu skulle jag lägga ut en bild på lösningen, men hästen verkar ha sprungit till skogs. Återkommer om den återkommer … Och där var den ju!

 

Publicerat i Att tolka | Etiketter | 27 kommentarer

Sommarpusselpyssel

Postat den 4 juli, 2020 av Karin

När det är dags att städa plockar jag först undan allt som ligger och dräller.

Just som jag lyfte upp ett pussel och la det överst i plocka-undan-högen som jag balanserade i andra handen, tänkte jag:

Jag borde förstås ta en bild på det här pusslet först, för om jag tappar det eller det kommer i oordning på något sätt kommer jag att ägna resten av sommaren åt att försöka lägga det igen … Men då måste jag hämta mobilen och – äsch, det går nog bra!

Eftersom jag lastat på för mycket på  min plocka-undan-hög gick det inte bra. Så nu undrar jag om det går att få hjälp? Och om jag eventuellt ska leta efter en försvunnen bit innan jag dammsuger eller om det här är alla bitar.

Jag kan illustrera svårigheterna med några exempel, men sedan måste jag verkligen komma igång med städandet. Det här går ju inte.

Och inte det här heller. Här tycker jag det ser ut som om bitarna går för långt ut i kanten, jämfört med när pusslet är riktigt lagd. Jag tror i alla fall att det är är en springa på någon millimeter, kanske två, mellan kant och pusselbitar.

Ramen är 9,5 cm på insidan. Här ser man de olika bitarnas mått och relation till varandra. Rombens kortsida är lika lång som fyrkanternas sida.

Uppdatering: Alla bitar inom ramen! Kanske inte helt enligt regelverket, men de får plats. Tomrummet borde bara flyttas ut i kanterna.

Malin har knäckt koden, och hittat lösningen! Såhär pedagogiskt förklarar hon hur man gör. Nästan som att spela blindschack.

Lägg de stora trianglarnas långsidor mot två kanter som ska vara i rät vinkel med varandra. Lägg den mellersta triangeln i motsatt hörn.
Nu har du fått en tom yta mellan dessa trianglar som har formen av en romboid. En gång kan du kalla den.
Lägg den gula romboiden med vita stjärnor på längs ena ytterkanten. Romboidens ytterkant mot ramens ytterkant. Lägg en av de små trianglarna med sin bas mot romboidens sida. Lägg kvadraten mot lilla triangelns sida och sen ser du hur den sista lilla triangeln ska läggas. Nu finns det mån att ta upp bitarna men ingen yta som ska fyllas.

Tack Malin! Och alla andra för uppmuntrande tillrop och intressanta förslag!

Publicerat i #när det skiter sig, otur | Etiketter , | 34 kommentarer

En fiskargubbe till!

Postat den 3 juli, 2020 av Karin

Henry Blogg, med hunden Monty som han räddade från det italienska skeppet Monte Nevoso 1932.

Historien om fiskargubben, som inte var någon fiskargubbe, utan Dorus Rijkers, kapten på en nederländsk sjöräddningsbåt, leder vidare till en annan berömd livräddare, Henry Blogg.

Han fick också hjältestatus under sitt liv, och många medaljer som han stoppade i sin skrivbordslåda.

En berömd episod som omnämns på flera håll i skildringar på engelska, är räddningen av besättningen på det svenska skeppet Fernebo, som sprängdes av en mina 1917. Jag hittar dock inget på svenska om den händelsen.

Till skillnad från Dorus Rijkers, som nog aldrig hann med något fiske, var Henry Blogg fiskare på riktigt och fiskade framförallt krabbor.

Båda hade yrkesbeteckningen ”coxswain” som betyder ungefär styrman och ett så konstigt ord måste ju granskas. Cox visar sig (troligen) komma från ett fornfranskt ord för båt, besläktat med kanot och ”swain” är vårt ”sven” som i ungersven och liknande. Troligen är ordet hopfogat i Holland, eller kanske i England, båda internationella sjöfarande nationer.

Margareta uppmärksammar Henry Blogg på sin blogg och via berättelserna om honom hamnar jag i den svenska sjöräddningens historia.

Utöver alla insatser, från kustfolk eller sjömän emellan under århundradena, började det så smått 1855 med ett par livräddningsstationer vid Skånes kust, på initiativ av Örlogsmannasällskapet.

Men vid en världskongress i Tyskland 1903 framstod Sverige som mycket illa rustat, jämfört med andra länder. En av de svenska deltagarna, Albert Isaksson, åkte hem för att få en ändring till stånd och 1907 startade Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne, senare Sjöräddningssällskapet.

Här ser vi en av Sjöräddningssällskapets första båtar, Hjälparen, som var ”osänkbar genom ett system av tretton lufttankar och ett utombordsbälte av kork”. De tidiga sjöräddningsbåtarna roddes alltså för hand, oftast i storm, eftersom det framförallt är då det behövs sjöräddning.

Den där flaggan… varför ser den ditretuscherad ut, undrar jag.

Idag är det bättre ställt med sjöräddningen i Sverige, om än lite splittrat.

  • Sjöfartsverket: alarmcentral och räddningsledning genom Sjö- och flygräddningscentralen, sju helikoptrar från fem helikopterflygbaser, ett stort antal lotsbåtar och andra fartyg.
  • Kustbevakningen: övervakningsfartyg, andra fartyg och svävare vid ett antal kuststationer och tre övervakningsflygplan för sjöräddning.
  • Sjöräddningssällskapet: omkring 230 räddningsfarkoster på 73 räddningsstationer.
  • Sjöpolisen: patrullbåtar i Stockholms- och Göteborgsområdena.
  • Försvarsmakten: helikopterflottilj med tre baser samt ytfartyg.
  • Kommunerna: räddningsinsatser i hamnar och (i varierande utsträckning) fartyg som kan användas i öppet vatten.

Jag hoppas verkligen att alla som är inblandade i olika eller överlappande roller klarar av att samarbeta!

Publicerat i Fiskargubben, historia, Ord, Språk | Etiketter , , , | 23 kommentarer

Cykellycka

Postat den 30 juni, 2020 av Karin

Cyklar har så olika personligheter. Lätta, snabba eller stabila och lite långsammare, vingliga eller välbalanserade, lättrampade eller beroende av en massa växlar. Ungefär som människor med andra ord.

Den här cykeln, som en gång var min farmors, har jag haft glädje av hela mitt cykelliv. Jag har vaga minnen av att jag satt där nertill i svängen och sparkade mig fram till backen för att susa ner i god fart. Det måste alltså ha varit från tiden före egen cykel, dvs i sexårsåldern. Nådde jag verkligen upp till styret då?

Nu har den i alla fall återupplivats från de nästan döda och den är lika trevlig att cykla på som alltid.

Med den cykeln har jag flytt från en björn, åkt ifrån åska och brutit ett revben, men revbenet var inte cykelns fel, verkligen inte.

Med den har jag också gjort många trevliga utflykter i södra Dalarna och jag är så nöjd med att den är farbar igen!

En anledning att jag känner lite extra starkt för just denna cykel är förstås att vi är födda på samma ställe.

Lite synd att behöva byta ut originaldelar som sadel och kedja, men helt nödvändigt.

Publicerat i historia, Livet | Etiketter , , | 32 kommentarer

Källa

Postat den 28 juni, 2020 av Karin

Och nu är det dags för målgång med akvarell nummer hundra! Hundragubbejubileum, liksom, men inte gubbar (jo, fiskargubben förstås!) utan akvareller.

Det blev inte riktigt som jag tänkt, men det hade jag kanske inte tänkt heller. Jag håller på med ett nytt slags motiv – interiörer – men det får ta sin tid. Idag blir det i stället ett försök att fånga något kring begreppet Källa. Och det har faktiskt med fiskargubben att göra.

När jag målade min gråtande fiskargubbe försökte jag ta reda på lite mer om målningens ursprung och hittade utöver Wikipedia-artiklar och några konstsidor en artikel i Bohuslänningen, både om vem konstnären är och vem fiskargubben var.

Idag fick jag en i intressant kommentar till det inlägget:

Fiskargubben är målad av Harry Haerendel och föreställer Dorus Rijkers (1847-1928). /-/ Det är en skröna att målningen föreställer en Karl Axel Rydberg. (Liknande skrönor finns även i Danmark och Norge, som gör gällande att porträttet föreställer en dansk respektive norsk fiskare.) Även om porträttet inte föreställer en fiskare från vår västkust, så tycker jag att målningen är en fin symbol för sjöfarten och fisket på Nordsjön. Mvh Erik

Lärorikt. Tankeväckande. Man kan aldrig kolla källorna tillräckligt noga och det är alltid värt en extra koll. Vilket innebär att akvarell nummer hundra på sitt sätt blir fiskargubberelaterad. Även om fiskargubben inte är någon fiskargubbe utan en  känd och omtyckt nederländsk kapten.

I stället för någon av de interiörer jag kämpat och kämpar med får det helt enkelt bli en källa. Den kanske ser lite disig ut på ytan efter regnet (tack för det!) men tar man djupa tag i källan är den ren och klar.

Akvarell nummer 100!

Publicerat i Att tolka, historia, Jubileum | Etiketter , , , , , , , | 23 kommentarer