Uppmjukningsövning

Postat den 23 september, 2020 av Karin

Har akvarellverksamheten alldeles upphört, undras det. Knäcktes kanske målarlusten av det där projektet i våras med en akvarell om dagen i hundra dagar?

Nej så lätt knäcks inte min målarlust. Sommaren innebar ett litet uppehåll, men nu är jag igång igen även om det inte blir en målning om dagen. Vissa dagar blir det fler, andra dagar ingen alls och det är nog en bättre ordning än en om dagen. Och här kommer på allmän begäran (hej Staffan!) lite av den senaste produktionen.

Tisdagsakvarellgruppen har dragit igång igen. I går kom vi in på en diskussion om den moderna svenska akvarellteknikens fader, Arne Isacsson, hans ganska bistra pedagogik och hans aversion mot blommåleri. Vår lärare tyckte att vi just därför skulle slå oss lösa och måla blommor som uppvärmningsövning, ”inte nödvändigtvis så att det ser ut som blommor, men gärna så att det ser ut som akvarell”.

Det fanns gott om blommor i ateljén, levande modeller, så att säga.

Jag gav mig, mot bättre vetande, på en hortensia. Det är ju ganska stela och svårmålade blommor, men jag tänkte att jag kanske kan lösa upp den lite.

Nja, svårt. Här har jag hållit på och definierat bladen lite för mycket, tvättat ur, försökt igen, lagt dit mörkare partier och så lite urtvättning på nytt.

Troligen ska jag lämna hortensiorna omålade. Alternativet – att verkligen jobba med hortensior tills jag kan dem och kan förenkla på ett intressant sätt – känns inte tillräckligt lockande.

Arne Isacsson hade INTE gillat detta. Men som kom-igång-övning fungerar det bra.

Publicerat i akvarell, färg | Etiketter , , | 22 kommentarer

Drakdygn

Postat den 18 september, 2020 av Karin

Jag blev lite oväntat väckt av en etiopisk drake i går natt. Det var den här målningen som föll ner från sin krok och dunsade i golvet. När jag hängde tillbaka den på morgonen påmindes jag att jag länge tänkt försöka ta reda på varför Sankt Göran ger sig på denna lilla rädda figur, som knappast ser ut som en drake.Drakar är ju ett slags orm- eller ödleliknande varelser, med eller utan vingar. Den här figuren passar inte riktigt in i någon drakfamilj. Den utstrålar inte heller ondska, såvitt jag kan se. I stället ser det ut som om den vill säga: ”Hallå där. JAG har inte gjort något. Är du på jakt efter ondska, ska du kanske ta en titt på dig själv!” Och Sankt Göran ser lite fundersam ut.

Om man tittar noga på den här och på den första bilden ser man att ryttaren bara har stortån i stigbygeln. Ser lite obekvämt ut.

Men här har vi i alla fall en etiopisk drake som vi är vana att se dem. Fortfarande inga vingar, men omisskännligt en drake. På de etiopiska målningarna finns ofta jungfrun som ska räddas uppe i ett träd, som här.

Sankt Göran är ju inte heller någon enhetlig figur. Han var en kristen officer i den romerska armén i nuvarande Turkiet under slutet av 200-talet.

Där regerade kejsar Diocletianus, som försökte stoppa kristendomen.  Göran vägrade ge upp sin kristna tro och trots lång, trogen och framgångsrik tjänst hos kejsaren avrättades han 303.

Men han finns också som den där sagofiguren som räddade en prinsessa från att bli uppäten av en drake.  Samtidigt som han, enligt vissa legendvarianter, såg till att  20 000 personer lät kristna sig.

När jag försöker reda ut hur det är med drakar i allmänhet och etiopiska drakar i synnerhet inser jag att detta forskningsfält är överväldigande omfattande. Variationsrikedomen är stor när det gäller drakar och de tycks kunna få se ut lite hur som helst. Som ormar, som varanödlor, som varianter på lejon eller som förväxta fladdermöss. Arga och onda här hos oss, ibland lyckobringande som i Kina.

Den här bilden från 1400-talet föreställer Sankta Margareta från Antiokia som blev uppäten av en drake.

Men eftersom hon var både kristen och jungfru blev det för svårsmält för just den här draken. En enhörningsdrake. Mycket ovanligt.

Margareta själv är alltså en kvinnlig kollega till Sankt Göran. Också det mycket ovanligt.

När jag kommit så långt i mina drakstudier måste jag lämna dem, för att i stället träffa det femåriga (nästan sexåriga!) barnbarnet på eftermiddagen. Och då fortsatte draktemat. Hon plockade fram en bok som hon tyckte att jag skulle läsa. ”Du kommer att gilla den, jag lovar. Den är sååå bra!”

Och det har hon ju alldeles rätt i. Boken Prinsessor och drakar av Christina Björk och Eva Eriksson är sååå bra. Roliga initiativrika prinsessor av mångahanda slag, en för varje dag i veckan, liksom finurliga, räddhågsna eller leklystna drakar. Väldigt kul läsning. Jag testläste ett par kapitel för henne och treåringen; boken fungerade bra för båda.

Publicerat i Att läsa, Böcker, Förebild, historia | Etiketter , , , , , | 20 kommentarer

När man överlevt en björnattack …

Postat den 13 september, 2020 av Karin

Den här bilden illustrerar mina jeansproblem. Nyköpta jeans är ju ofta lite obekväma och stela. Det är först när de är ordentligt slitna som de börjar bli bekväma. Men det är också då de börjar falla isär.

Den här bilden fiskade jag upp när den flöt förbi på nätet – tyvärr minns jag inte exakt var jag hittade den.

Mina favvojeans, som jag vårdar ömt, har hängt med sedan sent 1980-tal. Jag gör vad jag kan för att rädda dem, även om sykunniga släktingar och vänner kanske kan tipsa om bättre metoder …

Jag hittade inget jeanstyg att laga med när det blev lite akut häromveckan, så jag gjorde så här för att stoppa förfallet:

Ett mörkblått tyg inunder som jag försökte nästa fast alla lösa trådar mot. Den mörkblå biten är väl tilltagen, eftersom det är väldigt slitet där vid bakfickan. Jag har försökt ”väva” fast de båda tygerna mot varandra.

I tidernas fullbordan ska jag nog leta upp jeanstyg och sy dit en prydlig lapp. Kanske till och med klippa rent kanterna och vika in dem mot lappen, för det tycker jag är snyggast.

Jo, jag vet att det finns gott om färdigslitna jeans på marknaden, men till vilket pris. Jag har haft lite svårt för de där slitna, hårdblekta jeansen som funnits i handeln rätt länge. Men jag har först på senare år förstått till vilket pris de får sin slitna look. De handslipas av underbetalda jeansslipare, som jobbar i dammiga ohälsosamma lokaler. De stentvättas också – tumlar om med stenar i stora trummor – men det ger bara allmänt slitage. För att få de där vecken i ljumskarna och slitaget på knän och rumpa, krävs handslipning. Plus miljöfarliga blekmedel. Ett par jeans använder upp sex hektoliter vatten.

Men nu har i alla fall jeansindustrin insett att konsumenterna är på väg att vakna till och en liten förbättring är på väg. De ohälsosamma slipmetoderna ersätts med laser. Alltid något.

Man tar en bild av ett par slitna jeans och så får en laserstråle göra ett ”porträtt” av dem på ett par nya jeans och simsalabim så har man ett par vintage-jeans!

Fortfarande är det förstås en dubiös och vattenslukande hantering, men ändå ett litet, litet steg i rätt riktning när både blekmedel och den dammiga handslipningen kan tas bort ur produktionsprocessen.

Ett ännu bättre sätt vore väl att kunderna själva får slita ut sina jeans.

Publicerat i Debatt, Miljö, Porträtt | Etiketter , , | 14 kommentarer

Halvvägs tillbaka i stan

Postat den 6 september, 2020 av Karin

Även om jag egentligen inte flyttat tillbaka till stan, börjar börjar det i alla fall bli mer stan än landet. Och när jag väl är i storstan vill jag ju gärna passa på att ta del av de nöjen som bjuds, trots – ja ni vet vad.

På kyrkogården vid Katarina kyrka – längst ner mot söder –  ligger ett litet lågt hus med vackra fönster och fin dörr.

Det är det gamla benhuset där de dödas kroppar förvarades förr, i väntan på begravning. Det är tre hundra år gammalt och stod länge oanvänt. Sedan några år har kyrkan upplåtit huset för teater och utställningar.

Just nu pågår en utställning som heter Och våra ben väntar på era. Det skulle ju kunna låta lite hotfullt, men det känns egentligen mer vänligt. Utställningen i sin helhet handlar om dem som funnits, och om oss som finns och som en dag inte kommer att finnas längre. Utställningens namn kommer från ett motsvarande benhus i Paris,  där inskriptionen står på latin. En av utställarna, Paulina Drakenstedt såg inskriptionen under ett besök i Paris och tog med sig tanken hem.

Hon har också gjort en kolteckning av ett flickhuvud i gips, som finns i otaliga kopior och ofta dyker upp på loppmarknader. Flickan blundar och har ett vackert fridfullt leende.

Men berättelsen om den leende flickan är sorglig. Hon hittades drunknad, i Seine i Paris på 1800-talet. På bårhuset fascinerades man av hennes stillsamma leende och beslöt göra en avgjutning av hennes ansikte.

Jag glömde ta en bild av Paulinas teckning, som är i profil. Det här är ett foto av en av många kopior.

Den här målningen blev jag väldigt förtjust i. Den är målad av Helena Eriksson och heter Pojken, med tillägget att det är ett pågående arbete.

 

Utställningen är öppen nästa helg också, fredag, lördag, söndag, den 11-13 september, klockan 13-17. Och här finns en presentation av utställningen och kommande verksamheter under hösten.

Publicerat i historia, Livet, Porträtt | Etiketter , | 32 kommentarer

Fernebo flyter upp igen!

Postat den 29 augusti, 2020 av Karin

Och här kommer lite mer arkivforskning.

Någon som minns fiskargubben, som inte var någon fiskargubbe utan sjöräddare? Och hans engelska kollega Henry Blogg, som räddade svenska sjömän vid Norfolks kust, när ångaren Fernebo sprängdes av en tysk mina i januari 1917?

Nu har jag fått ett utdrag ur en statlig utredning om ”Krigsolyckor 1917”, där förloppet återges ganska utförligt. Dessutom har jag fått kopia på en registerpost från ”Shipwreck Index of the British Isles”. Varmt tack till Sjöhistoriska museet!

I den engelska beskrivningen står det kort och gott om Fernebo: ”Detta skepp träffade på en mina utplacerad av den tyska ubåten UC-19 och sjönk”.

I den svenska redovisningen av krigsolyckor får Fernebo två hela sidor, där dramat skildras. Vi får veta att hon avgick från Gävle på nyårsafton 1916, fullt bemannad med kapten plus 18 man och i sjövärdigt skick. Lasten var 790 standarder sågade trävaror (vilket motsvarar drygt 3690 kubikmeter om jag räknat rätt – låter mycket tycker jag).

Här är de två sidorna i utredningen, Svenska Handelsflottans Krigsförluster åren 1914 – 1920, Stockholm 1921. Lite svårläst, men det går.

Mysteriet med Fernebos konstiga flagga är dock fortfarande olöst.

Publicerat i Fiskargubben, historia | Etiketter , | 24 kommentarer

Jakten på den försvunna akten

Postat den 26 augusti, 2020 av Karin

För ett par inlägg sedan skrev jag om det hus där jag och syskonen växte upp, ett gammalt skolhus, som byggdes 1884, men som lades ner som skola 1939. När skolverksamheten flyttade ut, flyttade mina föräldrar in. De fick hyra en av lärarbostäderna för 25 kronor månaden. Hyran sattes ”med hänsyn till bostadens bristfälliga skick”.

Med tiden kom vi syskon och vi tog över hela övervåningen. Pappa och hans bror flyttade dit den snickarverkstad som de sedan drev i bottenvåningen fram till pensionen på 1970-talet. Någon gång på 40-talet köpte de huset av kommunen (eller socknen), ovisst när, men forskning pågår.

När jag skrev om huset för ett par veckor sedan invecklade vi oss i diskussioner kring hur övervåningen var disponerad. Det borde vara lätt att kolla, tänkte jag och åkte till kommunarkivet i Avesta för att få ta del av ritningarna på huset.

Men ack!  Den arkivförteckning som skulle innehålla uppgifter om Horndals skolverksamhet omfattade bara tiden från 1960-talet framåt. Var äldre skolhandlingar kan ha hamnat är lite oklart. Kanske gamla landsarkivet i Uppsala, som har arkivansvar för Dalarna? Kanske fanns det handlingar om byggnaden av denna ståtliga skola hos forna Skolöverstyrelsen och i så fall idag förhoppningsvis hos Riksarkivet?

Jakten på den försvunna arkivakten går vidare. Under tiden visar jag huset från ytterligare två vinklar, i förhoppning att bilden av rumsdispositionen klarnar.

Den här bilden är tagen från den gamla skolträdgården på norrsidan (nordost?) Just här verkar det inte vara någon vidare fart på odlingarna.

Och i så fall måste detta vara från söder, eller kanske lite sydväst?

När jag var på kommunarkivet hittade jag i alla fall en hel del protokollsanteckningar om skolhuset och ett konstaterande att hela samhället flyttat norrut och att skolan därför måste följa med. Samt vitsord för min pappas insatser som slöjdlärare vid skolan.

Det var ju skönt att få klarhet i att ens far fört en hedrande vandel.

Publicerat i Arkitektur, bostad, Efterlyst, historia | Etiketter , , , | 43 kommentarer

När det drar ihop sig

Postat den 19 augusti, 2020 av Karin

Nästa projekt på listan är att måla om den lilla paviljongen. Den (eller i alla fall delar av den) har sitt ursprung i den närbelägna bruksparken, nedanför herrgården, där den en gång i tiden fungerade som musikpaviljong.

Men herrgården brann ner, brukslivet förändrades, bruket köptes upp, och sedan fanns just inget utrymme för bruksmusiker och söndagskonserter. Paviljongen förföll och hamnade på en skräphög, där min pappa hittade några skelettdelar, rekonstruerade den och byggde upp den på tomten.

Den är en trevlig fikaplats och det är ett bra ställe att hänga tvätt på om det ser ut att bli regn.

Så här såg paviljongen ut för ett par veckor sedan. Det där taket är vi många som försökt göra något åt. Mossa och lavar låter sig dock inte skuras eller skrapas bort utan vidare. Men med en högtryckstvätt gick det att få fram taket igen.

Nu på eftermiddagen hade jag tänkt att måla den. Det borde helst ske nu, när den är torr och fin. Jag är särskilt orolig för den där toppen högst upp på taket, som verkar ha en viktig funktion i hela konstruktionen. De sex bjälkar som håller upp taket strålar samman i dess fortsättning, under taket. Den börjar bli lite anfrätt av väder och vind och skulle verkligen behöva en omgång linolja eller något annat skyddande. Men …

…  det började dra ihop sig och jag insåg att jag inte skulle hinna. Åskan mullrade i närheten och mörka moln drog in. Jag borde ha varit snabbare.

På något sätt ville jag ändå skydda den där toppen, så jag gick in i min nystädade snickarbod för att se om det fanns något användbart där. Och det gjorde det såklart. Jag hittade en liten aluminiumhink, som jag använder för penseltvätt. Den borde kunna fungera som tillfälligt skydd. Sedan behövde jag bara en stege och en långskaftad borste.

Jag hoppas att grannarna – eller åtminstone deras barn – höll sig utom hörhåll när jag försökte få dit den lilla hinken. Det var SÅ nära flera gånger, men så tippade den åt fel håll och ramlande ner på backen. Det gick åt en hel del kraftuttryck, är jag rädd. Men efter en tio-tolv försök gick det äntligen och precis som jag fick dit hinken började regnet smattra mot den. Problemet är löst för tillfället och ja, jag inser att en del tillfälliga lösningar har en tendens att permanenta sig …

Uppdatering 23 augusti. Här har jag fått ett intressant förslag från Skogsgurra, med en föredömligt lättläst  konstruktionsritning. Om plåtburken blåser bort kan jag fixa nytt toppskydd till paviljongen med hjälp av en blomkruka, mm. Såhär:

Publicerat i Arkitektur, Att måla, historia, Planering | Etiketter , , | 32 kommentarer

Pannkakstårtan

Postat den 15 augusti, 2020 av Karin

När Pettson ska göra pannkakstårta till en av Findus ofta återkommande födelsedagar är mjölet slut. Då måste de cykla till affären, men det är punka på cykeln och för att laga den måste de in i snickarboden, som tyvärr är låst och nyckeln har hamnat i brunnen och då behövs metspöt som ligger på loftet ovanför snickarboden, men stegen ligger i Anderssons kohage där det finns en arg tjur…

Sådär har jag det hela tiden. Idag skulle fortsätta med fönsterreparationer och då behövde jag sätta upp ett större bord i snickarboden, för här ska skäras glas.

Fin glasskärare som jag fått låna av min snälla granne.

Bordsskivan fanns tillfälligt förvarad bakom soffryggen i vardagsrummet, så det var bara att släpa ut den i boden med knuff-och-drag-metoden. Rackarns stor och tung är den. Benen till bordet låg på bodvinden och där höll ett gäng getingar på att bosätta sig. Också. Det är troligen ett utbrytargäng från en större grupp som håller på att invadera huset alldeles under taket, ovanför balkongen. Anticimex kan inte komma förrän om tio dagar.

Vägledd av Anticimex åkte jag till Granngården och köpte lite ammunition för kemisk krigföring. Det lilla gänget bodgetingar visade sig vara ganska lättskrämda. Jag nappade åt mig bordsbenen och började skruva fast dem på bordets sarg.

Till tre av benen fanns de skruvar och muttrar som behövs, men inte till det fjärde. Man kan tycka att sånt borde vara lätt att hitta i snickarboden, men där råder ett överflödsproblem. OM det döljer sig några låsbrickor och muttrar bland alla kartonger tar det sin lilla tid att hitta dem.

Detta är några av hundratals burkar, pytsar, lådor och kartonger med skruvar, muttrar, spikar, beslag, gångjärn, mm, osv, som finns på hyllorna.

Så då det är snabbare och effektivare att åka iväg till Västanhede Trä och hoppas att de har rätt dimension. Det hade de och de har ordning på sina grejer.

De finns de som hävdar att snickarboden har klara likheter med Pettsons snickarbod och det kanske ligger något i det.

Men ett sådant här tjusigt glasskärarbord tror jag inte att Pettson har. Nu är alla fyra benen på plats och på bordet ligger en kasserad duk, som hindrar glasskivorna att glida omkring när jag skär.

Publicerat i Efterlyst, kaoskordinator, Planering, renovering | Etiketter , , | 36 kommentarer

Oj-ögonblick?

Postat den 12 augusti, 2020 av Karin

På engelska använder man begreppet ”epiphany” för de där sällsynta stunderna då man får en plötslig insikt och förstår något nytt, eller hur saker hänger ihop. Det kan vara stort som smått, och det är ett väldigt behändigt uttryck. Det översätts vanligtvis med ”uppenbarelse” vilket egentligen är ett bra ord, om det inte vore så belastat med religiösa associationer. Om man vill använda det i världsligare sammanhang har vi det lite tama ”aha-upplevelse” eller kanske en situation med hög ”å-fan-faktor”.

Eftersom jag umgåtts med en treåring på sistone har jag funderat lite på vad man ska säga om alla dessa tillfällen då något klarnar för honom. I treårsåldern tycks uppenbarelserna stå som spön i backen. Och en sådan fick mig att minnas motsvarande händelse i min barndom. Treåringen och jag plockade hallon vid bodväggen. Ett hallon ledde till nästa och snart var vi bakom boden. När vi skulle gå tillbaka föreslog jag att vi skulle gå runt boden i stället så att vi kom fram på andra sidan.

Om man går runt boden och kommer fram på andra sidan står mormors hus där också!

Och döm om treåringens förvåning när han upptäckte att mitt hus fanns där också! ”Mormors hus är där och vi gick där bakom boden och nu är det där! Samtidigt!” Han berättade för sina föräldrar om denna häpnadsväckande nyhet och jag förstår precis hur omvälvande det var för honom.

Den här bilden av mitt barndomshem hittade jag på ett café i den närbelägna bruksparken i går.

Jag minns när jag som två-tre-åring satt på den stora planen – som tidigare varit skolgård – framför huset och såg min mamma på balkongen. Hon gick in genom balkongdörren men dök strax därpå upp i köksfönstret och vinkade åt mig. Då insåg jag att den där fasaden hade ett ”inuti”.

Det var nog precis då som begreppet tredimensionell blev verklighet för mig, tror jag, ungefär som för treåringen när han och jag gick runt boden.

Det behövs ett bra ord för de där ögonblicken av insikt. Antingen får vi börja använda ”uppenbarelse” lite oftare, eller också måste vi hitta något nytt. Oj-ögonblick?

Jag kanske ska fråga treåringen, för han har ett fritt och konstruktivt förhållande till språket. På stranden häromdagen lekte han doktor. ”Ligg” sade han ”jag ska söka under sig!”

Publicerat i Att tolka, Ord, Språk | Etiketter , , | 48 kommentarer

Ska man verkligen spara allt?

Postat den 3 augusti, 2020 av Karin

Om man har ett skåp som är lite svåranvänt och i vägen, och om man förgäves gjort upprepade försök att skänka bort det till närstående, då finns en annan lösning. Man ringer den förträffliga secondhandbutiken i Krylbo och frågar om de vill ha det. ”Visst”, säger butiken, ”gärna! När kan vi hämta det?”

Det är det som är det underbara med den butiken, de kommer och hämtar. Och sedan finns möblerna till salu i deras jättebutik där alla i närområdet brukar fynda. Många ungdomar och invandrarfamiljer hittar hela sitt första bohag där. Inkomsterna går till biståndsprojekt.

Butiken är stor, två jättelika våningsplan, fulla med helt användbara möbler och mycket annat.

Jag var mycket nöjd när jag vinkade av mitt skåp, men så slog det mig när bilen hunnit en bit ner i backen: lönnlådan – den hade jag ju inte kollat! Jag försökte springa ikapp bilen, men den hade hunnit för långt och fått upp farten. Jag letade upp telefonnumret till butiken, men där var det stängt. Sommar i kombination med Corona-restriktioner innebär sparsamma öppettider.

VAD låg det i den där lönnlådan? Jag försökte minnas. Ett tag brukade jag förvara  bruksanvisningar där, men det var dumt för lådan är så väl gömd att man glömmer att den finns. Kanske var den tom? Eller var det så illa att jag hade lagt dit lagfart och andra fastighetsdokument – nej, det hade jag ju inte, de ligger i dokumentskåpet.

Alla mina försök att komma i kontakt med butiken slutade med att deras telefonsvarare gick igång. Men hur sammanfattar man denna situation i ett koncist telefonsvarar-meddelande? Det går inte. Det var bara att ge sig till tåls till veckan därpå när butiken var öppen.

Då gled jag in i butiken när de öppnade, gick upp till övervåningen där de större möblerna brukar stå, hittade mitt skåp, öppnade dörren och letade upp lönnlådan, plockade ut allt som låg där och smet ut igen. Ibland kan det vara bäst att inte försöka förklara vad man har för sig!

Väl ute i bilen igen kollade jag igenom min bunt. Det var olika dokument om bevarande och arkivhantering, framförallt gallring. Det kändes som om någon ville säga mig något.

Jag hittade till exempel en uppsats av Louise Cederwall Lindström, skriven för tjugo år sedan när hon studerade vid Historiska institutionen vid Stockholms universitet. Uppsatsen har titeln:

Ska man verkligen spara allt?

På dess framsida finns den här illustrationen.

Det är ju en bra fråga och de olika gallringstipsen kanske kan komma till nytta nu när jag försöker få ordning på bodar och förråd. Men framförallt är jag nöjd med att ha kollat lönnlådan. För om jag inte hade gjort det, skulle jag ju för all framtid tro att varje papper som är svårt att hitta ligger i den där lådan.

Publicerat i #när det skiter sig, Efterlyst, historia, kaoskordinator | Etiketter , , | 37 kommentarer