Den i övermorgon före detta presidenten i USA har satt sig över gällande lagar och regler i många avseenden.
Nu är det JAG som är president och då är det JAG som bestämmer, tyckts han tänka, utan att alltid bekymra sig om den maktdelningsprincip som råder mellan verkställande, lagstiftande och dömande makt.
Det finns listor på nätet om detta, så jag tar inte upp plats med det här.
Utom när det gäller en fråga som svider i hjärtat och där jag undrar vad som händer: alla dessa barn, som skildes från sina föräldrar när familjer från Sydamerika kom till USA för att söka asyl.
Barnen sattes i läger, föräldrarna utvisades. Fortfarande har över sex hundra barn inte återförenats med sina föräldrar.
Den nya presidenten tillträder i övermorgon. Överlämningen till Joe Biden sker klockan 12.00 den 20 januari och det är bara att hålla andan och tummarna, så att den avgående presidenten inte hittar på något otäckt innan dess.
Trumpadministrationens arkiv tas om hand …
Men när framtida forskare vill undersöka exakt vad som hände under den trumpska eran kommer det att bli problem. Presidenten har haft som vana att riva sönder inkommande post som han inte gillar. När han ändrat sig om något och påstår att han aldrig påstått… etc kan man förmoda att mycket av den dokumentation som borde finnas har försvunnit. Vid utländska statsbesök har han sagt åt tolkarna att de inte får anteckna och i den mån de gjort det, har han lagt beslag på alla papper efteråt.
Rose Mary Woods move
Och just som jag funderar över bristerna i de senaste fyra årens USA-administration sänder P3 påpassligt en repris av en dokumentär om hur Nixon trixade, ljög och lät radera inspelningar under sin tid i Vita huset. Mest kända är de 18,5 minuter som raderades från en inspelning (”The smoking gun-tapes”) där det tydligt framgick att Nixon var ordentligt inblandad i den så kallade Watergate-skandalen.
Hans extremt lojala sekreterare, Rose Mary Woods sa att hoppsan, jag höll på att skriva rent och svarade i telefon och råkade visst trycka på fel tangent så att de där minuterna försvann! Den domare som undersökte anklagelserna sa att det var ju olyckligt. Kan jag få se hur det går till när man gör ett sånt misstag. På bilden ses en rekonstruktion av det där knapptryckandet och det visar att det är fysiskt omöjligt att klara av att både svara i telefon och hålla ner den aktuella knappen. Nixon avgick, för att slippa ställas inför riksrätt.
När man undersökte de saknade 18,5 minuterna närmre upptäcktes att de handlade om flera stopp och raderingar, minst nio, kanske fler. Men när det gäller dokumentationen av de senaste fyra åren i Vita huset finns det säkert mycket mer som saknas. I en artikel i The Guardian i går läser jag om hur tjänstemännen i vita huset försöker tejpa ihop sönderrivna dokument. Och arkivarien inom mig ropar högt: NEJ! INTE TEJP! Jag hoppas verkligen att personalen i Vita huset har bättre koll än så på hur man hanterar papper som ska sparas.
Eftersom skyarna ofta är både gula och blå och liksom flyter ihop, är det svårt att måla utan att det bli grönt av alltihop. Det går att parera, någorlunda, om man undviker rena gula och blå färger. Här är det i stället Paynes grey som är det blåaktiga, tillsammans med neapelgult, blandat med lite orange.
Här har jag bara använt svart bläck till himmel och hav. Lite bränd sienna på de främsta öarna och så en liten, liten dutt orange på ett av tygtaken, för det tyckte jag behövdes. Vissa dagar stiger diset mellan bergen så att det är svårt att se vad som är berg och vad som är himmel och moln.
I tysktalande länder har man ett trevligt uttryck: ”Guten Rutsch!” Eller ”Guten Rutsch ins Neue Jahr!” Alltså: God skjuts in i det nya året!
Fina dekorationer runt om, med hjärtan och girlanger, så gulligt!
Som den här decemberbilden från Slussen, i väntan på mera fotovänliga vyer. (Den fick hänga med ett tag men är nu utbytt).
Och så har jag fortsatt med bläckexperimentet. Här är det bläcket Parker Quink igen. Först tecknade jag huset med en vanlig billig Pilotpenna och suddade till linjerna lite med vatten. 
Här har jag målat med ett svart Parker-bläck som heter Quink. Lättjobbat och trevligt.
Här har vi ett annat bläck, ett österrikiskt som heter Leipziger Schwartz. Där dominerar rosa och blått, när det löses upp. Riktigt vad man ska ha just de här egenskaperna till hos dessa bläcksorter är jag osäker på. Just nu nöjer jag mig med att ha lockat fram lite färg ur svärtan.
Så här inleder han en liten videosnutt om vad man ska tänka på när man målar akvarell:
Och eftersom det lär bli gott om tid kan det bli av att skicka julkort, något som annars blivit en sorgligt försummad syssla.
