Bilbesiktningsdags i går och jag startade i god tid. Även om bilprovningen ligger mycket nära hemmet måste jag ha lite vilsemarginal, eftersom jag har svårt att hitta, dysdirektiker som jag är. Jodå, jag använder GPS numera, annars skulle jag inte hitta alls, men även en GPS kan gå vilse.
Här finns många flygrelaterade gatunamn, eftersom det låg ett flygfält här tidigare.
När jag kollade på kartan tänkte jag: ”Jösses, det är ju promenadavstånd!” Men tack vare boken Handbok för tankspridda (där man kan läsa om en kvinna som tog bussen till bilbesiktningen) besinnade jag mig och tog faktiskt bilen.
Det skulle ta två minuter enligt Google maps. Det tog tio, eftersom gps:en envisades med att ta mig till Horisontvägen: ”Målet ligger på höger sida”. Men där fanns ingen tillstymmelse till bilbesiktning, eftersom den ligger på Fraktflygargatan in på gården, visserligen mycket nära Horisontvägen, men inte åtkomlig med bil från det hållet.
Jag åkte runt kvarteret en gång. Och en gång till. Då upptäckte jag den minimala skylten på kvarterets baksida, som vägledde mig in på gården där de tog hand om bilen.
Visst ser bilen lite hjälplös ut när de hissar upp den så där. Jag får lust att klappa den och säga att det kommer att gå bra. Det gjorde det också, tack och lov!
Jag frågade en av de anställda om de hade funderat på att sätta upp lite tydligare skyltar som vägledning. ”Vi får inte för kommunen” svarade han ”de vill att det ska se sobert ut häromkring, inga stora skrikiga skyltar”.
Vad är det för dumheter? Vi är väl ändå en ABC-stad! Alltså inte en förort där man bara bor, utan utformad så att det ska finnas både arbete, bostäder och centrum. Det var en populär planeringsmodell på 40- och 50-talen. Skarpnäck byggdes på 1980-talet och är ett sent tillskott till den familjen.
Flygfoto över Skarpnäck. Till höger i bild ligger olika arbetsplatser. Till ABC-tanken la man också ett R, dvs rekreation, med gott om parker och lekplatser, idrottsplan, sporthall och kolonilotter.
Området som är reserverat för arbetsplatser måste ju kunna berätta vad det handlar om för verksamheter! När jag lämnade besiktningen, med godkänd bil, såg jag att hela området är väldigt anonymt och oskyltat. Är inte det att ta de estetiska aspekterna lite väl långt?
Men det uppfyller verkligen inga krav alls på användarvänlighet. Manualen skulle kanske ha varit svår att förstå även om den hade varit skriven på svenska från början, för det är ingen hejd på alla konster som det här elementet verkar kunna.
Men denna manual är maskinöversatt och då höjs svårighetsgraden avsevärt. Den börjar med en klatschig rubrik: ”Kraft på”! Det är ju någorlunda begripligt och ganska lovande, trodde jag och tryckte på det som såg ut som en på-knapp. Men det innebar bara att jag gjort det möjligt att leta mig fram till HUR jag vill sätta på elementet. Tror jag.
Det är ovärdigt att ge upp, sa Alva Myrdal, men jag undrar vad hon skulle ha sagt om att finkalibrera detta monsterelement. Tack och lov att jag har vedspis, tänker jag. I värsta fall får jag sova i köket.
Men belöningarna är många. Under de tolv år som jag regelbundet skjutsade äldsta barnbarnet till stallet fick vi trivsamma pratstunder i bilen och jag lärde känna både ridkompisar, andra ridföräldrar och inte minst många fina hästar.
Och så har jag tvååringen som undersöker världen på väg hem från förskolan. Det är inte lång väg, för mig tar det normalt tio minuter. Med tvååringen kan det ta hur lång tid som helst. Sist blev det en timme och tjugo minuter och då tog vi ändå tunnelbana mellan Medborgarplatsen och Slussen. Det är den kortaste tunnelbanesträckan i Stockholm, 450 meter, och det skulle nog gå snabbare att gå med tvååringen i vagnen, men den vill han inte sitta i längre och det är ju så otroligt spännande med tunnelbanetågen. 
Då dök det upp en artikel i FB-flödet, så där som det ofta gör när man funderar över något. Den handlade om att mobilens högtalare kan åldras och att det i så fall är läge att se över den efter ett tag. Det var alltså mobilen som behövde uppsöka hörselklinik, inte jag.
Det finns färdigblandade färger (som akvarellärare i regel avråder från) t.ex. Peynes grey. En mörkt grå som ser fin ut när man just lagt på den, men blir matt och tråkig när den torkar. Just Peynes har tre pigment, PB15, PBk6 och PV19 (blått, svart och rött), vilket gör att den är svår att blanda ytterligare. Joxar man ihop för många olika pigment blir det lätt grötigt.
Lite tråkigt också med alla mörka fasader. Å andra sidan var det väldigt folktomt tidigt på morgonen då solen låg på från andra hållet.
Nedanför hotellet ligger stadens torg, med plataner och caféer och på andra sidan torget tar stranden vid. Nära till allt och många lämpliga motiv, alltså.
Precis utanför ingången var det något som rörde sig, storlek och färg som en stor råtta.
Vi försökte hålla distans samtidigt som vi lotsade den så gott det gick och såg till att den inte gick ut i gatan. Den slank runt hörnet som ser ut så här på dagarna.
Sedan läste Lars Hjertner, som sig bör, en Johan-Olov-novell. Novellerna lämpar sig ovanligt bra för högläsning och uppskattades mycket på den tiden då Johan-Olov själv läste dem i radio under 40-talet.
Här sitter den blivande mästersmeden och lyssnar på Lars Hjertners motivering till Årets mästersmed. Möjligen funderar hon på om det kan vara någon hon känner, kanske rentav någon kollega.
Och på nästa bild står en lika glad som överraskad Mästersmed 2024, framför den vedbod som en gång användes av dem som bodde i Tvåbo. Hon heter Maria Backåkers Lee och i motiveringen står bland annat:
Men hur kunde jag missa att dokumentera alla kakfat och tårtor? De var många och det var mycket gott!
