Det finns ett motiv som jag återvänder till och aldrig tycks bli klar med, nämligen branden i Katarina kyrka. 
Såhär kan det se ut.
Eller så här.
Eller så här:
Men när jag gick igenom gamla dokument på landet nyligen insåg jag vad det egentligen är som jag målar, nämligen detta:
Det är mitt barndomshem som går upp i rök. Jag blir fortfarande rätt tagen av att se foton av branden.
Huset var en skola från 1880-talet, omodern och med så stora reparationsbehov att mina föräldrar inte såg några möjligheter att klara det. När de insåg att det inte var någon bra pensionärsbostad för dem försökte de sälja huset, men ingen var beredd att ta på sig ett så omfattande renoveringsobjekt. Lösningen blev till sist ett byte. Tanken var att industriområdet skulle expandera och då låg denna tomt bra till, men huset stod i vägen. Brandkåren använde det till att öva på, långfredagen 1975, dvs 46 år sedan idag.
Mina föräldrar fick i utbyte en gammal arbetarbostad närmre samhället. Även det ett renoveringsobjekt, men mer hanterligt.
I det här huset levde de sedan i drygt tjugo år. En lyckad lösning.
Men mitt gamla barndomshem dyker fortfarande upp i mina drömmar. Jag drömmer att det står kvar, att det inte alls är så förfallet … Det var ett underbart hus att växa upp i. 
Ungdomarna på bilden har inget med samtalet att göra, men gatan är i alla fall den där samtalet utspelade sig.
å här såg det ut, eller en del av det, knallrött och braskande. En sån som går före i kön vill man ju inte bli. Eller hur? Det är ju oftast rätt otrevliga typer som tränger sig före, så jag skrollade snabbt vidare. Troligen handlade det bara om någon fiffig app som gör att man slipper köa vid kassan när man handlar, men eftersom jag gärna vill se lite folk i butikerna fortsätter jag envist att köa för att få betala till en levande person.
Det minnet måste alltså vara från 1905, då farfar fått jobb som modellsnickare vid bruket i Horndal. Alen såg likadan ut då som 1990 och den ser likadan ut idag. Kanske lite glesare i kalufsen med åren. En och annan gren ramlar av, men i stort sett är hon sig lik, den gamla damen. 
Här ligger jag och blöder är titeln på en bra ungdomsbok av Jenny Jägerfeld. Det var också min första tanke i natt när jag vaknade av att sängen långsamt blev allt blötare av något kroppsvarmt.
Sedan måste jag ha sparkat till den på något sätt under natten för det var först i tvåtiden som den började sprida innehållet under mina fötter och ben. Från en liten spricka på ena sidan sipprade det vid det laget 37-gradiga vattnet ut. Jag fångade upp den så snabbt jag kunde och lät den läcka färdigt i badrummet, men attans vad mycket vatten den innehåller! Innehöll. Trots att den var halvfull när jag lyfte bort den, var den tjocka bäddmadrassen genomblöt och dynan inunder också. Vid det laget hade det dock hunnit bli varmt i huset, så det var bara att välja någon annan säng att sova färdigt i.
I gengäld hinner jag ju fixa med annat. I ett av rummen står en gammal gullig vedspis. Problemet är bara att den vita limfärg som min mamma använde för att ljusa upp den gråsvarta järnplåten kring spisen, har börjat släppa.
I stället för att reta mig på elledningen kan jag nu glädja mig åt utsikten!
Handstilen liknar den i förra inlägget, där min moster skrivit en förklaring om det lilla vaccinationskitet, som min mormorsmorfar använde. Här dyker hon troligen upp igen, mammas storasyster, som alltid hade kloka råd till hands, hela livet.
Jag skulle gissa på att det var lite handarbetssaker, något broderi kanske eller material till en virkning. Själva grattiskortet måste ha legat i korgen, för på undersidan av pappskivan finns ingenting om lyckönskningar på födelsedagen.
Min mormorsmorfar var alltså betrodd att vaccinera församlingsmedlemmarna i Färila. Man skulle ju gärna vilja veta hur det gick. För samtidigt som vaccinet kom, växte motståndet. Den första vaccineringen i Sverige ledde till 50% dödlighet. Nils Rosén som genomförde de första smittkoppsympningarna i Sverige började med sina egna barn tvillingarna Johanna Maria och Nils födda 1752. Johanna Maria dog, Nils överlevde. Men det var egentligen inte vaccinering, utan variolisation, som innebar att man ristade upp ett litet sår och kletade in äkta virus. Vaccineringen (av latinets vacca, för ko) innebar att man gick en omväg via andra djur.
