Midsommarhelgen ligger bra där den ligger

Jag hörde just i ett radioprogram att midsommarhelgen ligger just i skarven mellan torrt och ganska varmt i början av juni (statistiskt sett) och lite varmare och regnigare i slutet av juni och resten av juli. En mycket svår helg att förutspå väder för, enligt den meteorolog som intervjuades. Och statistiken är svårtolkad, eftersom midsommar flyttar sig hit och dit, med midsommarafton den 19:e förra året och den 25:e i år.

Borde man alltså flytta midsommar? Försommarfest? Eller augustifestival?

Nej tyckte någon som intervjuades i programmet. Det hör ju till, denna spänning och detta flyttande ut och in med med midsommarlunchen allteftersom molnen skiftar riktning. Jag håller med! Och just i år råkade det vara fint hela midsommarhelgen, med lite regn på nätterna och några spänningshöjande stänk på dagen.

Precis som det ska vara. Och så några riktigt fina solnedgångar som extra bonus. Och dessutom mycket sommar kvar! (Jo, jag vet. Nu vänder det … Men ändå!)

När jag ser den här bilden, tagen från fönstret i farfarsstugan känns det extra vemodigt att jag inte kan dela den med min bror. Han föddes här i huset och han var mycket förtjust i alen nere vid stranden, som sträcker ut en gren i en dramatiska gest.

Publicerat i Midsommar | Etiketter , | 14 kommentarer

Det kommer att bli mycket svårt för mig att vänja mig …

När vi växte upp var det rätt glest med barn i närområdet, så vi var ganska mycket hänvisade till varandra, min ett år äldre bror Gunnar och jag. Han har alltsomoftast dykt upp här i bloggens kommentarsfält som Skogsgurra. Nu finns han inte mer. Han dog i måndags.

Sista gången jag besökte honom var för precis en vecka sedan. Då var han så svag att han inte orkade prata.

Jag hade plockat en bukett liljekonvaljer på norrsluttningen vid vårt barndomshem Ängsbacken. När jag satte blommorna på bordet vid hans säng och sa ”Vassego, kovaj” log han lite och det glimtade till i hans ögon. Det där med liljekonvaljer var en grej mellan oss. Här sitter vi i sprillans nya kläder som mamma sytt. Hängselbyxor år Gunnar och hängselkjol åt mig. Mamma broderade blåklockor på hängslena på min kjol och då krävde brorsan upprört att få något broderat på sina byxor. Mamma frågade vad han ville ha och han sa ”Hjärta å kovaj!” Och så det fick det bli.

Nu blev jag förstås glad att han förstod vad jag menade, men samtidigt väldigt sorgsen.

För det det var mycket olikt Gunnar att ligga tyst och småle lite milt. Han ska ju käfta emot. Bråka med mig. Argumentera och retas.

Jag tycker det syns på bilden vilken energisk och påhittig person han var. En Emil i Lönneberga om man vill, för det blev rätt många hyss. Avsiktliga och oavsiktliga. Eftersom han alltid ville veta hur saker fungerade blev det många prylar som hamnade sönderplockade i hans pojkrum, helst elektronik av olika slag.

Hans intresse för kemi och fysik ledde till en del malörer som bortbrända ögonbryn och annat, men vad det här bandaget berodde på minns jag inte. Något utforskande syfte var det säkert. Hur högt kan man klättra? Går det att göra ett segel av spinkvirke och omslagspapp och flyga från uthustaket med det?

En av våra käraste lekplatser var den närbelägna slaggtippen. Där kunde man se när de glödande slaggdösarna från bruket ändrade färg vartefter som de kyldes av. Ett fascinerande och vackert skådespel och min reaktion var: ”Åh, fint!” Gunnars reaktion var i stället resonemang om hur det kunde bli så olika färger på slaggen när den svalnade, från mörkgrönt till blågrönt, turkos och ljusblått.

När jag nu letar igenom samlingen med gamla negativ från vår barndom ser jag hur tätt tillsammans vi alltid var.

Ofta har jag stuckit min hand i hans. Som på den här bilden med julgranen. Jag ser mest förundrad ut. Medan brorsan ser ut att fundera på hur det ska gå att styra upp detta dubiösa projekt.

Han var alltid redo med förändringsförslag. Som här, där han hjälper syrran och mig att få ordning på julkrubban. Borde det inte vara lite moderna inslag. En Jesus, eller kanske det var en Josef, tillverkad av meccanodelar? ”Visst”, tyckte jag, medan syrran ser lite skeptisk ut.

Han blev med tiden framgångsrik ingenjör med lagerströmmar som specialitet. Hans reklamslogan var ”Reder ut och rättar till”. Och det gjorde han så bra att han hade uppdrag över hela världen. När han kom hem hade han alltid fullständigt osannolika historier att berätta. Det kunde bli timslånga samtal om hans öden och äventyr.

Ofattbart att allt är borta. Alla hans kunskaper, alla minnen, hans version av vår gemensamma historia. Redan – fast det bara gått fyra dagar – har jag många gånger hunnit tänka att det här ska jag fråga Gunnar. Eller berätta för honom. Det kommer att bli mycket svårt för mig att vänja mig vid tanken på att han inte finns mer.

Publicerat i Döden, Förebild, historia, Livet | Etiketter | 43 kommentarer

Å nu blir det reklam!

Det fotograferades rätt mycket förr, också. Dock inte så mycket som idag, med alla lättillgängliga fotomöjligheter, som framför allt mobilen. ”Den bästa kameran är den som man alltid har med sig.”

I fotointresserade familjer blev det ändå en hel del dokumenterat, även före mobilepoken. På det där mödosamma sättet med en film som skulle laddas i en kamera och som sedan, när den var exponerad, lämnas in till en framkallningsfirma som tog fram negativ, alternativt hemframkallas i en liten vansklig burk. När man sedan hade de framkallade negativen var det svårt att se vad som var vad.

Negativ måste omvandlas till positiv, dvs göras till de pappersbilder man ville ha, med hjälp av en förstoringsapparat. Ack, alla dessa timmar i mörkrummet för att få fram en hyfsad bild av kompisarna! Lite längre exponering? Ett annat papper? Kortare exponering och längre tid i framkallningsbadet?

En grannlaga process att välja papper (mjukt eller hårt), belysa i rätt antal sekunder, kanske skugga någon del av bilden för att det skulle bli bra. Och så framkallningsskålarna, fixativet och sköljskålarna. Så mycket finlir och fingertoppskänsla för att få fram det perfekta fotot.

Min pappa fotograferade mycket men orkade inte riktigt framkalla sina negativ. Resultatet blir förstås att vi har en massa oframkallade negativ, som vi undrar vad de kan föreställa. Jag har försökt att hitta skanners som kan ta hand om alla olika format, från stora svartvita glasplåtar till minimala färgnegativ. De finns, men kostar ohemult mycket. Därför fick jag tipset (tack Kjell & co!) att försöka med en app i stället. En app som läser av och omvandlar negativet till positiv direkt i mobilen. Det är bara att hålla upp negativet mot en ljuskälla och kolla och direkt ser man om det är en bild man vill ha eller ej. Så smidigt!

Det här negativet är en stor glasplåt, ungefär 9×6 cm, tagen någon gång kring 1900. Den är inte tagen av min pappa, men han samlade på allt han kom över i fotoväg. Så när någon tänkte använda gamla glasplåtar för att göra en glasveranda ingrep han och köpte upp plåtarna.

Och varför framkallades aldrig denna förtjusande bild kan man undra.

Kanske för att jag inte skulle börja fundera över den fina kaninpälsen och kaninpälsmössan, som jag fick lagom till vintern efter att våra kaniner ”sprungit till skogs”.

Hursomhelst har jag aldrig sett bilden förut, men med hjälp av den där appen blir den tillgänglig på en sekund.

Och här är en bild som kanske inte säger så mycket, i alla fall om man inte haft just den här vyn som morgonutsikt under de första tjugo åren av sitt liv.

Men kul att se, just för dem som hade detta som morgonutsikt under många år.

Bra app! Det finns lite olika varianter och jag har bara testat en. Söker man på ”omvandla negativ”, eller något liknande kommer det upp en hel del förslag. Rekommenderas till alla som har en hög oidentifierade negativ därhemma!

Uppdatering 8/6: Syrran önskar sig fler negativomvandlingar. Här kommer en, som möjligen fångat henne på bild. Fast det är lite svårt att säga.

Publicerat i Foto, historia, Livet | Etiketter , , , | 25 kommentarer

En duva satt på en gren och funderade

När jag flyttade in i min nuvarande lägenhet, i höjd med trädkronorna, upptäckte jag ett fågelbo strax utanför vardagsrumsfönstret.

Vad trevligt, tänkte jag, det ska bli spännande att se vad jag får för grannar. Men boet har varit tomt i nästan två år. Då och då har någon duva slagit sig ner intill boet och funderat på om den där lilla ettan är något att satsa på. Men tydligen har den inte varit tillräckligt attraktiv som duvbostad, trots det fina läget bland träden i allén, nära tunnelbanan.

De där duvorna har fått mig att tänka på Roy Anderssons film ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. Filmens titel är nog det jag gillar bäst med den filmen. Den är inspirerad av en målning av Pieter Bruegel, som visar några jägare; ovanför dem i träden sitter fåglar och iakttar dem. Som om de undrar, menar Roy Andersson, vad i allsindar det är de gör. Vilket leder vidare till frågan vad vi håller på med, egentligen. Det kan det ju vara bra att fundera över, då och då. Inte bara om man är duva.

Men nu har jag fått annat att tänka på, för jag har äntligen fått nya grannar! Av allt att döma är det björktrastar som slagit sig ner i den lilla enrummaren som duvorna ratade.

Från att bara knappt kunnat skönja silhuetten av den ruvande mamman, kan jag nu följa en hel fembarnsfamiljs vardag på nära håll.

Lite avvaktande är de förstås, så här i början. Särskilt när mamma är ute och hämtar mat. Då trycker de sig tätt intill varandra och blänger på mig.

Men vi ska nog kunna bekanta oss med varandra. Om vi hinner, alltså. När jag läser på, ser jag till min förvåning att det bara tar ett par veckor innan de är flygga och kanske flyttar hemifrån. Eftersom de kläcktes när jag var på landet kan de vara en dryg vecka nu. Mamman har i stort sett bara flugit av och an med mat, för att sedan sätta sig på en gren lite längre upp i trädet och pusta ut mellan varven. Jag undrar om inte jag kommer att känna av det berömda ”empty-nest-syndromet” mer än vad hon kommer att göra.

Publicerat i bostad, fåglar, Livet, Okategoriserade | Etiketter , , | 8 kommentarer

Skriande skrivarbrist

Så här års inträffar en rad födelsedagar, skolavslutningar och diverse andra bemärkelsedagar som kräver en bra skrivare.

Om man totat ihop ett vackert gratulationskort med lite foton från förr, eller om man lyckats skriva ett längre brev som man gärna vill skicka som papperspost i ett kuvert med  fina frimärken på – ja, då behövs en skrivare.

En sådan har jag förvisso i huset på landet, men den är ganska gammal och valsen (eller vad det kan heta) verkar sliten. När jag försöker skriva ut något blir det liksom randigt. I den mån det alls går att skriva ut. Bläcket börjar ta slut och skrivaren skriker efter mer mat. Vilket är ett bra argument för att köpa ny skrivare, eftersom bläcket är nästan lika dyrt som skrivarna.

Så jag åkte till en närbelägen Elgigant redan i mitten av april, inför kommande gratulations-säsong. Där gapade skrivar-hyllorna tomma. De vanliga hemma-skrivarna fanns inte längre där de brukar stå. På golvet stod några större kartonger med skrivare i femtiotusenkronorsklassen och uppåt.

Slut på vanliga skrivare, helt enkelt. Men om jag beställde en skrivare skulle jag kunna få den en bit in i maj.

Det fick jag inte. En bit in i maj fick jag i stället ett meddelande om att den skulle komma i juni.

Några dagar senare fick jag ett nytt meddelande att min skrivare skulle komma i juli.

Nåväl, tänkte jag, mitt gamla härke till skrivare får väl duga så länge. Kan inte hjälpas om det blir lite randigt. Men då behövs alltså nytt skrivarbläck. Vid hyllorna för skrivarbläck var det dock väldigt utplockat, nästan lika tomt som på skrivarhyllorna.  Så nu undrar jag vad det är som pågår.

Har alla skrivarfabriker gått omkull under coronaperioden? Eller är det tvärtom så att de inte hinner tillverka skrivare i den takt de går åt? Har alla som brukar skriva ut privata dokument på jobbet skaffat egna skrivare nu när de jobbar hemma i stor utsträckning? Eller finns det någon helt annan förklaring?

Publicerat i Att skriva, Efterlyst, När det skiter sig, otur, Planering | Etiketter | 9 kommentarer

Voro hennes sista ord …

I bloggandets barndom var det ganska lätt att sköta sin sida. Om det var något som hakade upp sig kunde man ringa sitt webbhotell och fråga; ofta fixade någon händig supportperson problemet. Men i takt med att mindre och mellanstora svenskbaserade webbhotell köpts upp av internationella storbolag ändras förutsättningarna. Jag försöker nu fixa några ”rekommenderade åtgärder” på den här sidan. Alla sådana åtgärder är kombinerade med varningstexter om att allt kanske försvinner. Så om jag inte hörs av på ett tag – eller inte alls – finns en naturlig förklaring.

Det här kan i så bli den sista av mina akvareller som visas här. Motiv från Slussenområdet där jag försökt lägga ett förlåtande dis över eländet.

 

Om man i stället kollar på lite närmre håll ser det ut såhär. Bråtigt och stökigt. Jag undrar ofta när jag åker förbi området om det är någon som har koll, egentligen.

Informatörerna som jobbade för Projekt Slussen, inför projektstarten, bedyrade att allt skulle gå mycket smidigt och några bullernivåer att tala om skulle det ju inte bli. Det lade mycket tid på att förklara hur pålningen skulle ske med nya mindre störande ljudnivåer.

De glömde att berätta att sprängningarna i Katarinaberget skulle låta som fruktansvärda åsknedslag i husen kring Mosebacke. Och att man skulle spränga så sent som klockan tio på kvällen, då man äntligen fått barnen att somna.

Klart dom vaknar. Så då får man ta om nattningsceremonin.

Jag skulle gärna vilja veta – och ska nog försöka ta reda på – hur långt man kommit i förhållande till den ursprungliga planen. Och hur det ser ut med kostnaderna. Håller budgeten?

Kan kanske bli ett blogginlägg framöver. Om jag lyckas fixa det där med uppdateringarna, alltså.

Publicerat i Arkitektur, bostad, byggförsening, Miljö, Planering, Slussen | Etiketter , , | 18 kommentarer

Liten konsthjälpreda

Bored Panda heter en plats på nätet som presenterar ibland knäppa, ibland tänkvärda inslag. Jag kan inte riktigt bestämma mig till vilken kategori deras lilla konsthjälpreda hör.

Den har rubriken ”A Silly But Accurate Guide On How To Recognize Famous Painters By Their Art”.

Som till exempel att konstnären är den holländske 1400-talskonstnären van Eyck om många, såväl kvinnor som män, ser ut som Putin.

Och hur ska man veta om det är en Rembrandt man ser? Det är bara att hålla utkik efter hobbits, eftersom de är rätt vanligt förekommande på Rembrandts målningar.

Om det handlar om folk som har tråkigt på partyn är det sannolikt Édouard Manet.

Om man i stället ser människor som ser ut att ha roligt på party är det sannolikt Pierre-Auguste Renoir.

 

Jag kom att tänka på den här lilla konstguiden när jag lyssnade på radioprogrammet ”Stil” häromdagen, där de som vanligt sakkunnigt och grundligt avhandlade veckans stilämne. Denna gång var det den italienska konstnären Michelangelo Merisi da Caravaggios  stil. Det handlade både om hans livsstil och hans modellers framtoning på målningarna.

Bored Pandas konstguide konstaterar helt kort att man kan vara säker på att det är en Caravaggio om de avmålade modellerna är mörklockiga koögda unga män, som ser ut som kvinnor.

Radioprogrammet Stil koncentrerade sig i stället – som ofta – på kläderna. Caravaggios modeller har ofta en enkel vit skjorta, eller ett vitt skynke, som liksom halkar av här eller där.

Med detta vill jag egentligen bara säga att Stil är ett radioprogram som det är väl värt att lyssna på eftersom de lägger ner arbete på att hitta intressanta ämnen, som de också tar hand om på ett bra sätt.

Publicerat i Att tolka, historia, konst, Porträtt | Etiketter , , , , , | 18 kommentarer

Nä, blommor målar jag ju inte, egentligen

Jag är lite osäker på vad det beror på, men jag målar inte så ofta blommor. Kanske jag har för mycket respekt för dem? De är ju fulländade som de är och en målning blir ju för det mesta en sekundär kopia.

Utom i mästarhänder förstås, som holländska 1700-talsmålare, med sina grundliga studier av blommornas växtsätt och färgnyanser, som sedan komponerades ihop i symbolladdade konstverk.

Här ett stilleben av holländska målaren Willem van Leen kring slutet av 1700-talet

Jag är inte särskilt hemmastadd i vare sig blomsterspråk eller symbolism, men jag kan inte tänka mig annat än att det lilla fågelboet nere till höger har en innebörd. Byggt av torra döda kvistar härbärgerar det fågelägg och nytt liv …  Blomsterprakten kommer att vissna ner, för att uppstå på nytt. Eller nåt.

Och så har vi 1900-talsexpressionister som den omdiskuterade Nolde. Blommor som motstånd, uppror, eller bara som livskraft i största allmänhet. Många av hans målningar kom till under en period då nazisterna hade förbjudit honom att måla. Han målade ändå, i smyg, akvarell på tunnaste bibelpapper och gömde målningarna under en bräda i golvet.

Med sådana förebilder är det kanske inte så konstigt att man tvekar innan man ger sig på att måla blommor.

Men så här års, när det efter en lång svartvit säsong, börjar dyka upp färg lite här och där, känns det ändå som en lockande idé.

 

Egentligen handlar det nog helt enkelt om goda ursäkter för att få plocka fram akvarellfärgerna.

Publicerat i akvarell, färg, Förebild, konst, Okategoriserade | Etiketter , , , | 14 kommentarer

Ljuset i tunneln – snart lössläppt

Efter en andra vaccindos kan jag skönja ljuset i tunneln. Den där hägrande verkligheten som varit förbjuden i över ett år.

Visserligen är det många olika bud om när vaccinet verkligen har tagit ordentligt så att det ger en bra skyddseffekt. Där finns en fascinerande mängd teorier om detta.

Ett par veckor efter andra dosen bör jag dock vara någorlunda skyddad, om man ska tro Folkhälsomyndigheten.

”God skyddseffekt ses redan efter den första dosen/-/. Skyddseffekten efter den första dosen uppnås 2 veckor efter vaccinationen. En förstärkning av skyddet uppnås 2 veckor efter den andra dosen.”

Så inom kort kan jag … eh, ja vadå? Någon kanske tänker att mitt bildval här ovanför inte är så lyckat, för ett sånt där landskap som skymtar utanför grottöppningen har ju varit tillåtet hela tiden. Den avgörande skillnaden är dock att grottan finns på Korsika och DET har ju varit förbjudet.

Att kunna resa är nog den stora skillnaden. Både kollektivt i närområdet (vem kunde tro att jag skulle längta efter att åka tunnelbana!?) och utomlands. Och att våga sig inomhus där det finns andra människor.

Å andra sidan har vi ju just inlett den säsong då man helst umgås utomhus. Så det blir väl cykelturer, skogspromenader, trädgårdsjobb och uteluncher i vanlig ordning.

Diverse pandemi-parafernalia får nog hänga med ett tag till. Det skadar inte att ha mask i tät kollektivtrafik och handtvättandet och spritandet har nog kommit för att stanna.

PS. Jag undrar om jag vågar byta ut bilden i sidhuvudet. När jag skulle åka och byta till sommardäck i måndags såg det ut såhär:

Publicerat i Att resa, Hälsa | Etiketter , , , | 18 kommentarer

Coronapåsk nummer 2

Coronapåsken 2021 blev i stort sett både konstruktiv och kul (bortsett från lite klantighet från min sida).

Efter att ha hyrt ut farfarsstugan ett par år tog vi itu med att återställa den i brukbart skick.

Mycket att åtgärda, men många hjälpsamma familjemedlemmars insatser gör att det nu är trevligt att bo där igen.

Dessutom hann vi fira både påsken och det numera fyraåriga barnbarnets födelsedag. Påsk-prydnaderna var på rymmen och mitt trick att sätta färgglada påsklämmor (påsk-lämmor) i någon lämplig buske underkändes. Så jag plockade upp en flagg-girlang från julgransprydnaderna och så målade barnbarnen ägg med mina akvarellfärger. Fyraåringens äggdekorationer har lite rymdtema, tror jag.Det har gått bra att hålla på coronareglerna med utomhusaktiviteter och en del kylslagna utomhusmåltider. Men på annandagen kom det som på kvällstidningarnas löpsedlar kallas för snösmocka och förändrade landskapet.Så det blev dagsutflykter till skidbackarna i Kungsberget för barn och barnbarn, medan jag stannade hemma med en ond rygg. För under fixet i farfarsstugan råkade jag snubbla utför en trapp och det är ingen bra idé. Vanligtvis inte livshotande, men ändå: gör inte det, man kan slå sig rätt rejält!

Publicerat i akvarell, kaoskordinator, otur, renovering | Etiketter , , | 11 kommentarer