Barndomsgranarna var spretiga saker, ofta huggna i närområdet eller i någon kraftledningsgata. Ändå framstod de som överdådigt vackra när de väl fått på sig glitter och diverse färggranna dekorationer, som flagggirlanger, blanka kulor, kristyrkransar, julgranshjärtan i glanspapper och julgranskarameller i silkespapper.
Julen är ju inget för sparsmakade esteter; de som fått för sig att det ska vara smakfulla julgransprydnader har nog missförstått konceptet. More is more och för mycket kan det inte bli.
Här har vi en barndomsgran i halvklätt skick. Såvitt jag kan se har det inte kommit upp några kristyrkransar ännu. Dem brukade min bror och jag gnaga på, lite försiktigt på baksidan, godissugna som vi var. Sen snurrade förstås baksidan fram och mamma fällde någon road kommentar om att det verkade som om det varit möss i farten. Och ljusen! Små stearinljus som fästes med en kraftig klämma på de stadigare grenarna.
Där fattas fortfarande också alla fina pastellfärgade små plywood-änglar med finurlig uppsyn, som pappa sågade ut med bandsågen och mamma målade.
Uppdatering och korrigering: ”Änglarna” upphittade och det visar sig att de är stjärngossar, inte änglar.
Utöver de svenska flaggvimplarna och IOGT-vimplarna brukade det också finnas långa girlanger med de nordiska flaggorna, vilket ledde till diskussioner om vilka färger som var finast. Vi brukade komma fram till att Ålands var finast och färggrannast.
Sedan blev det rätt granfritt när jag flyttade hemifrån och hamnade i lite olika utländer. Men när jag efter några år landade i USA blev frågan aktuell igen. Där rådde nog närmast grantvång och plastgran var en självklarhet. ”Men”, invände jag, ”jag skulle nog sakna grandoften …” Det var ju inget problem, enligt varuhusets granavdelning. Det finns ju grandoftspray! Jag var fortfarande tveksam och menade att det är lite onaturligt att den inte barrar. Döm om min förvåning när det visade sig finnas små plastpåsar med granbarr som man kunde strö under granen efter några dagar, för att skapa den rätta mellandagsstämningen. Nej, det blev ingen plastgran, utan en stackars snedväxt historia från det magra utbudet på torget.
Väl hemma i Sverige igen det till en början vanliga granar från kraftledningsgator och när barnen var små knöt jag fast granen i taket, för att den inte skulle välta. Med tiden blev jag dock lite trött på granar av nollreferenskvalitet och började snegla på plastgranar. Till sist slog jag till och köpte en på Åhléns. Jag måste ta taxi hem med åbäket, men taxichauffören var från Grangärde och det var snudd på att han vägrade köra mig. ”Ska du verkligen ha hem den DÄR?!” Jo det skulle jag. Den granen har fört ett omväxlande liv, ibland i källaren, ibland tagen till nåder och några år på rymmen, men nyss återfunnen på bodvinden.
I övrigt består julpysslet i år av att återanvända kasserade akvareller. De akvareller som är målade på 300 grams papper, eller tunnare, kan med fördel användas till julhjärtan. Som till exempel det här.
Trevlig fjärde advent!
Bilden är tagen på 1950-talet och jag skulle tro att citatet från min farbror är en polemik mot de kalhyggen som då började bli allt vanligare i Sverige. Hans metod är samma som Lübeckmodellen. Ett hållbart skogsbruk, där nya träd växer upp där de trivs, där det finns olika generationer och lite olika sorters träd, vilket gör skogen mer motståndskraftig mot rötsvamp, insektsangrepp och bränder. En del företrädare för skogsindustrin hävdar att det är en olönsam metod. Förespråkarna för ett varsammare skogsbruk menar att den nuvarande metoden med kalhyggen och nyplantering med monokulturer kan bli mycket känslig för olika angrepp. Lönsamheten bygger på att försäkringsbolagen (eller staten i extremfallen) går in med kompensation när skadan är skedd. I olika rapporter från bland andra skogsstyrelsen finns problemen beskrivna.
Ett typiskt i-landsproblem, skulle man ju kunna tycka. Men inte bara, för välisolerade fönster är klimatvänligt och usel kvalitet som måste slängas är dålig hushållning.
Mitt på dagen var det i stället en liten stund med högläsning ur Adjö, herr Muffin, en bok av Ulf Nilsson illustrerad av Anna-Clara Tidholm. Mycket välfunnet.
När han sedan dog ville inte Gud veta av honom och inte kunde han komma till helvetet heller, eftersom djävulen måste hålla sitt löfte att inte släppa in honom.
Min första association när jag såg den här affischen gick åt tangohållet.
Apropå att vara samspelt med hästen blev jag just påmind om den här hästen som jag träffade i bergen i Brasilien. Den var tankeläsare. Jag har aldrig ridit en så följsam häst. När det ridande barnbarnet såg bilden utbrast hon: ”Men! Ingen hjälm!!” Nej, några sådana fanns det inte att låna. Och just med denna häst behövdes det ju inte heller.
En välkommen aktivitet som dragit igång igen är i alla fall akvarellträffarna på tisdagarna.
Leipziger Schwartz består av flera olika färger och om man är påpasslig med vattnet kan man få fina turkosrosagrönalilagula nyanser. Såhär ser det svarta bläcket ut när det får dansa runt i tillräckligt med vatten. Precis som färgerna på yngsta barnbarnets blåtira, när han cyklade omkull förra veckan. Jag var fascinerad av färgprakten; jag tror föräldrarna tyckte att jag var lite okänslig för hans olycka.
Såhär kan det bli med med den intensivt svarta Parker Quink, som är en blandning av en vacker blå färg, en gyllengul och en rödbrun. Det finns väl en del att säga om kompositionen, men det tänker jag inte göra. Det är färgerna som jag vill visa. Den blå färgen biter sig fast snabbast och för att få fram den måste man liksom fösa bort de andra färgerna.
Det KAN ju vara något allvarligt, men mest brukar det handla om att systemet själv har hakat upp sig på något sätt.
