I går fick jag för mig att handla på det relativt nyöppnade köpcentret i närområdet. I den jättestora livsmedels-hallen var det lätt att gå vilse och jag insåg att jag var ganska udda med min lilla röda plastkorg; alla andra gick omkring med stora varuvagnar. När jag väl kom till kassan hamnade jag bakom en person som verkligen hade storhandlat. Eftersom jag inte hade bråttom stannade jag kvar i kön och såg med stigande förvåning på allt som hon lastade upp på bandet. Tio kilo mjöl. Stora ris- och pastaförpackningar. Mängder med frukostflingor. Ofattbart många förpackningar krossade tomater.
Jösses vilken stor familj, tänkte jag först. Men det var så mycket att jag undrade om hon kanske handlade för en förskola eller skola. Men på en lördag? Inte så troligt. Kanske hade hon tagit på sig uppdraget att storhandla åt sig själv och grannarna? Så cyklade jag hem med min lilla kasse. Väl hemma hamnade jag i en diskussion om huruvida man ska bry sig om att förbereda sig för en eventuell kris, där det varken finns el, vatten eller mat.
Aha, det var förstås det som det handlade om! Beredskaps-shopping. Bygga upp förråd, just in case. Klart man ska göra det! Nej inte som en del gör i USA, där de bygger bunkers, skaffar proviant för flera år och framförallt vapen och massor med ammunition. Men lite lagom. OM det skulle blir nåt hack i försörjningen av livsnödvändigheter kan det vara bra att vara beredd, oavsett världsläget. Min planering är lite väl mycket ”just in time”, som det blir när butiker som har öppet till klockan tio på kvällen finns inom tre minuters promenad.
Vevradio har jag redan. Nån sån där powerbank också, för att ladda mobilen. Och Trangiakök. Dock lite dåligt med bränsle tror jag.
Fast på landet finns ju vedspis och egen brunn med vatten, så egentligen gäller det bara att se till att ha tillräckligt med bensin i tanken så att jag kan ta mig dit.
Och så var det ju det där med proviant, förstås. Jag har letat upp broschyren från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och deras checklista är ganska vettig. Varför inte, tänkte jag, krossade tomater, havregryn och tonfisk på burk kan man ju äta även om det inte är kris.
Så idag var det jag som åkte tillbaka till den nya stora köpladan och provianterade. Ett av förslagen som annonserades som en bra beredskapsvara var en groteskt stor konservburk med Bullens pilsnerkorv. Alltså minst ett kilo korv, tror jag. Där går gränsen för min beredskapsvilja. Gärna tonfisk och ansjovis, ja kanske till och med makrill, men inte en megastor burk med konserverad korv.
Det är något konstigt med händerna. Vinkeln på den barska damens hand. Kanske också handens storlek i förhållande till mannens. Och ljuset på den förmodade mamman är på något sätt gråare.
I Farsta finns bra och gratis parkering, så det gick smidigt att ta sig dit med bil och leta upp läkarhuset i sin undanskymda vrå. Men där hade röntgenapparaten gått sönder, så det gick inte att röntga. ”Försök på Dalens sjukhus”, sa Farsta.
Facebook verkar ha bestämt sig för att begränsa mitt tittande. Det dyker ofta upp tomma rutor eller meddelanden att innehållet inte är tillgängligt.
Jodå, jag har snappat upp den fina japanska traditionen att värdesätta lagade föremål högt. Med den gamla lagningsmetoden kintsugi förgyller man sprickor i keramik och höjer värdet. Lappade lagade gamla textilier – boro – får status genom att de blivit så omskötta.
Äsch, nyårslöften är sååå 1900-tal, eller? Jo, på sätt och vis. Löften om att i år, i år minsann, då ska jag verkligen bli sund och spänstig och gärna smal! Eller bli en bättre människa i största allmänhet, få ordning gamla foton, läsa klart Släkten Thibault (av Roger Martin du Gard), alla åtta delarna.
Nej, jag tycker inte att allt var bättre förr, men jag vet att man var bra på att ta tillvara det som fanns. Man producerade inte lika mycket sopor som idag. Det kan ju vara ett nyårslöfte så gott som något: att minimera allt avfall. Allt från matsvinn till förpackningar.
