Mellan övre-övre medel och nedre övre

Engelsmännen (och kvinnorna, givetvis) har ett väl utvecklat sinne för klasstillhörighet och klassmarkörer.

De skulle aldrig nöja sig med våra grovhuggna begrepp, utan har fler skikt och skillnaderna verkar bli viktigare ju högre upp man kommer. Det finns alltid en möjlighet att skilja ut sig mot dem strax inunder.

Det är i alla fall det intryck man får när man läser engelska romaner och inte minst Alan Hollinghursts bästsäljande A stranger’s child. Huvudpersonen, den 16-åriga Daphne, är nöjd med sitt föräldrahem, en övre medelklassvilla med parkliknande trädgård, ”Two Acres”. Tills en dag… Hennes bror George bjuder hem sin (mycket) gode vän, poeten Cecil Valance, från godset  Corley Court som har 3,000 acres. Det är då som Daphne för första gången i sitt liv känner ett vag klassbetingad obehagskänsla; “the first shimmer of uncertainty”.

Nu handlar boken egentligen inte om de engelska klasstillhörigheternas tusenbladstårta, det är något man får på köpet. Den handlar bland annat om en medioker poets framgångar och alla som vill utnyttja dem. ”Ett framgångsrikt författarskap”, säger någon i boken, ”handlar mest om att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt”. Poeten Cecil Valance hade turen att dö under första världskriget och dessutom citerar Churchill en av hans dikter och därmed är hans lycka gjord. Som poet, alltså.

Boken består av fem delar, med många års mellanrum, 1913, 1926, 1967, 1980 och 2008 alla med tidstypiska scener och dialoger. Cecil fortsätter att vara i centrum, trots att han egentligen bara är “a first-rate example of the second-rate poet who enters into common consciousness more deeply than many greater masters”. Narcissisten Cecil. Och alla dessa ”Cecil-kännare” som cirklar som gamar kring hans kvarlevor och hittar mycket matnyttigt att livnära sig på, inte minst hans ” broad sexual tastes”. Som Bloomburygruppens författare, främst  Rupert Brooke, som Churchill en gång faktiskt citerade en dikt av.

Man ska inte ha bråttom när man läser A stranger’s child. Den främsta njutningen är språket och författarens skickliga iscensättning och laddning av till synes odramatiska och vardagliga händelser.

Eftersom det var denna månads bokcirkelbok läste jag med pennan i hand och det finns gott om förstrykningar och utropstecken i kanten. Ta den här enkla scenen, till exempel. Någon ska skriva ett brev och försöker hitta den rätta tonen. ”’D’, she wrote, and hesitated with her nib on the paper. Not Darling, so ’Dear’, certainly and then an other pause, which thretened to turn into a blot, before she added ’est’: ’Dearest’…”

Bokcirkeln håller till på den trevliga English Bookshop i Gamla stan. Ett utmärkt ställe att titta in en stund och hitta nya och gamla favoriter eller presentböcker om man letar efter svensk litteratur på engelska.

 

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker | 6 kommentarer

Men nu då?

Vi kan väl komma överens om att det är vår nu, hörni? Det kan vi väl?

I Kungsträdgården kan man flanera under körsbärsblommorna, eller sätta sig på ett café och spana in folk. Garanterat fler kändisar och bekanta här än i Paris. 

Publicerat i Livet | Etiketter , | 28 kommentarer

… så snart en ledig stund gifves…

Det är världsbokdagen i dag och man borde störta ut på stan med famnen full av bytarböcker. Eller nåt. Jag firar i stället i stillhet med en läsecirkelbok som jag återkommer till. Den ska vara utläst på onsdag och jag har 480 sidor kvar av 560, så jag vet vad jag ska göra i kväll.

Det här med tillgång till böcker är ju en rätt ny företeelse. Så här skrev en av de första fackliga företrädarna för metallarbetarna 1891:

”Kamrater! Vi sakna tillgång på litteratur, vi sakna skolor, och om vi ägde dessa skulle vi sakna tid till läsningen och om vi äfven ägde allt detta skulle vi likväl nödgas taga lärarens omdömen färdiga till föga gagn för oss. Därför skall våra fackföreningar vara de skolor där man hufvudsakligast får erforderliga kunskaper genom det fria tankeutbytet. I dessa skolor samlas vi så snart en ledig stund gifves och sysselsätta oss där med allt, som kan bli föremål för menskliga tankar.”

Man måste ha böcker för att kunna bilda sig en egen uppfattning om sakernas tillstånd. De olika fackföreningarna hade några böcker var, för utlåning till medlemmarna. 1892 slogs de ihop till Stockholms arbetarebibliotek, som fungerade som ett folkbibliotek. Man hyrde en nedlagd brödbutik i en källare i Gamla stan. Inga fönster, mörkt, kallt och eländigt, men de gamla brödhyllor fanns kvar, så man hade någonstans att ställa upp sina knappt 400 böcker.

1901 kunde man flytta till Norra bantorget och 1902 bildades Arbetarrörelsens arkiv, som sedan blev Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Där har det legat sedan dess, mitt i arbetarrörelsens klassiska kvarter.

Dess första chef, Oscar Borge, är en av mina idoler. Han var sötvattensbiolog, men kastade sig entusiastiskt över uppgiften att sortera upp i arbetarrörelsens historia och såg till att den dokumenterades för framtiden. Linnés sexualsystem visade sig vara förvånansvärt användbart inte bara för sötvattensalger utan också för fackliga och politiska urkunder. Hans sa: ”Om man gör lite varje dag, blir det med tiden rätt mycket gjort.” Så sant, så sant.

LO till vänster, Folkets Hus till höger och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i mitten.

Men nu är det dags för flytt. Efter 110 år ska arkiv och bibliotek flytta till Södertörn. Vemodigt, visst, men de nya lokalerna verkar praktiska och ändamålsenliga och det finns goda chanser att samverka med Södertörns högskola. Och böckerna finns kvar.

Publicerat i Böcker, historia | Etiketter , | 2 kommentarer

En mångsidig begåvning

Farfar var snickare och skrev ett slags löpande kommentar till sitt liv, på vers och med vackraste tänkbara handstil. Jag har ett gammalt spiralblock med 87 sidor där han skrivit om vardagens vedermödor, om högtidsdagar, om barndomsminnen och barn och barnbarn. Jag har inget minne av honom eftersom han dog 1942, men verserna ger en mycket levande bild av honom.

Här handlar det om att ladugården håller på att falla ihop och han måste bygga en ny; lika bra är det ”för resten är den dragig, rå och kall”.

Här står en stolt farfar när bygget är så gott som klart. Den vänstra delen av ladugården byggdes med timmer från den gamla.

Jag kanske också skulle några ord tillägga/om arbetet med stubbar och med sten.
Vi togo bukt på dem med borr och slägga/och sköto sen så det i luften ven.
 
Vitalis Bergström skötte dynamiten/(han grävde grund och göt cement med mera)
men ock ibland han föredrog acciten,/den lägger man på sten och klabbar fast med lera.
 

Det där lediga löpande berättande om pågående göromål, det påminner en hel del om dagens bloggande. Tänk om han hade kunnat slå sig ner varje kväll och skriva några rader om dagens händelser. Vilken bloggare! Nu blev det mera sällan och det är framförallt de sista åren – i slutet av trettiotalet och första åren på 40-talet – som han skrev. Ladugårds-bygget är daterat mars 1937.

I går hade Johan-Olovsällskapet årsmöte i Horndal och i anslutning till det visades gamla Horndalsbilder. Jag skulle förstås ha varit där, men vågade inte ge mig norrut med sommardäck. I stället lade in några bilder från pappas samlingar på Johan-Olov- sällskapets hemsida. Och då hittade jag också farfars skrivhäfte och bilden på farfar och ladugården. Här finns JOJ-sällskapets hemsida.

Uppdatering. Jag fick en förfrågan om det finns någon bild på den där ladugården, som den ser ut idag och det är klart det gör. Här har vi den för ett knappt år sedan. Ett fönster har tillkommit och tallen har blivit grövre, men annars är det mesta sig likt.

 

Publicerat i Att skriva, historia, Livet | Etiketter , , | 20 kommentarer

Fram med flaskorna – fredagstema

Pettas-Karin som bossar för fredagstemat under april vill att vi ska plocka fram flaskor idag. Undrar hur hon tänkte där?

Det finurliga med dessa fredagsteman är att man alltid kan komma på något som passar in, även om den första reaktionen ofta är: Nä, där måste jag allt säga pass!

Och när jag stod i köket och muttrade över idiotiska förpackningar och de nya mjölkpaketen som man måste ha en rörtång för att få upp, ja då kom jag förstås osökt att tänka på gamla tiders mjölkflaskor.

Eftersom jag i en avlägsen forntid var med om att gå till bonden med en mjölkkruka för att få mjölk, var det en trevlig nyhet när flaskorna kom. När man kunde cykla till Konsum och få mjölken i flaskor i stället.

Mjölkkrukan var tung, den slog otrevligt mot benen och var kall och hård. Möjligen var jag bara fyra-fem år när jag försökte, för minnet av mjölkhämtning med kruka är mest bara att det var ett mycket misslyckat projekt. I dag hittar man de gamla mjölkkrukorna i zink och koppar på Tradera och auktionssajter, men faktiskt också nygjorda i rostfritt stål.

Flaskorna var framtiden, moderna, hygieniska, lätta att diska ur, enkla att ta med sig och man kunde unna sig lyxen att köpa en liter åt gången, om man ville. En liter i botten på en treliterskruka var ju lite poänglöst, liksom. Jag får en liten nostalgikick av att köpa flaskmjölk utomlands, där det fortfarande förekommer.

Tetrapaken har ju ändrat allt det där och visst var det en lätt och trevlig förpackning när den kom. Men dagens dyrbara, energislukande förpackningar (som dessutom verkar vara ihoplödda av någon som tycker att man inte ska dricka mjölk) hur bra är de, egentligen?

På bilden är jag redo för en tur till Konsum. Och nu undrar jag: bytte man ut flaskorna, eller fyllde man på de flaskor man hade?

Uppdatering: Brorsan menar i en kommentar att jag missuppfattat ämnet. Flaskor + fredag borde ge helt andra associationer än mjölk, enligt honom. Men han har ett förlåtande sinnelag så han slätar över det hela med att vi ju hade helnyktra föräldrar. Pappa hade nog en lite oskuldsfull syn på laster, eller vad ska man säga om detta stilleben som han fotograferat och kallat just Laster.

Den tomma brännvinsflaskan har blivit ljusstake. Lasterna representeras av en kaffetermos, en kortlek, ett cigarrettpaket och ett nummer av Stålmannen!

Uppdatering 2: Här kommer lite flasknostalgi från Mora som syrran bidrar med, tillsammans med kommentaren:  ”Tänk att

1.  ni lyckades lura ut mig på vinden och

2. jag hittade mjölkflaskan direkt.

Den här med elegant handtag i  praktisk plast samt plastkapsyl.”

En så pimpad och fin mjölkflaska har jag nog aldrig sett förr. Dessutom verkar det ju riktigt praktiskt.

 

Publicerat i fredagstema, historia | Etiketter , , , | 42 kommentarer

Bruksort med högt bruksvärde

Nu får jag skämmas lite. Efter en heldag i Smedjebacken har jag inte en enda bild att visa.

Jag har sett den fina hamnen, vackra kulturhistoriska byggnader, den fina kultur- utställnings- och evenemangsplatsen i gamla ”Meken”.  Jag har varit i Johan Ahlbäcks hemtrakter och jag har inte en enda bild med mig hem.

Hamnen och lokstallarna i Smedjebacken ingår i Ekomuseum Bergslagen

Jag skyller på att det var så intressant att jag glömde ta fram kameran, helt enkelt. Och lånar bilder från Ekomuseum och Smedjebackens kommun.

Smedjebacken har fortfarande en fungerande stålindustri om än utlandsägd och fina bevarade miljöer från 1800-talet och framåt. Äsch, nu låter jag som om jag var anställd av kommunens turistbyrå, men det ÄR fint i Smedjebacken och samhället ger ett intryck av att satsa på kultur också. Den där kombinationen som i lyckliga fall kan hindra en utflyttning. I alla undersökningar som gjort av varför ungdomarna flyttar bort från utflyttningsorterna finns en stor andel utflyttade kvinnor som säger sig vilja ha lite mer kulturaktiviteter i sitt liv. Och rätt många män som klagar på att det finns för få kvinnor…

Johan Ahlbäck började tidigt arbeta i valsverket, men han var också intresserad av att teckna och måla. Med tiden kom han in på Konstakademien. Han var kritisk till den akademiska stilen och återvände till olika arbetsmiljöer för att porträttera arbetarna i stället.

När valsverket i Smedjebacken firade sitt 150-årsjubileum, för sex år sedan, röjde man upp i den gamla mekaniska verkstad som inte varit i bruk på länge. Ahlbäcksstiftelsen och kommunen storstädade och gjorde lite varsamma anpassningar så att byggnaden kan användas för musik, utställningar, möten, konferenser och vad man nu hittar på.

Gamla mekaniska verkstaden, som nu är kulturhus
Den 12 maj blir det författarträff med Bergslagsförfattare och olika författarsällskap som har anknytning till Bergslagen – självklart Johan-Olov Johansson från Horndal, bland många andra.
Publicerat i historia, konst | Etiketter , , | 6 kommentarer

Kampen går vidare

En röd tygbit kring en stolpe. En halsduk som någon tappat? Nej, bara lite rött tyg.

Och där borta, på gångbron över till Gondolen hänger ett rött skynke till, lite hotfullt ovanför stadshuset. Vad kan det betyda?

Och kolla här: en häst som deltar i samma folkrörelse eller protest eller vad det nu är.

Och här är några damer som knyter ett rött skynke kring nästa stolpe. Och samma sorts röda tyg hänger från från fönstret i byggnaden uppe till vänster. Hmmm… Måste fråga.

Guerilladamerna berättar att det handlar om en följdverkan av ombyggnadsplanerna för Slussen. Under kvarteren kring Mosebacke ska man spränga en stor bussterminal i berget för Nackabussarna. Det finns gott om plats för bussarna i dag, under Slussen, i direkt anslutning till tunnelbanan. Men där ska man bygga en galleria och då måste bussarna in i berget.

Många menar att vi redan har nog med gallerior, att bussterminalen blir opraktisk, att de långa bussarna får svårt att vända, att det blir långt för resenärer från buss till tunnelbana, att sprängningarna hotar värdefull bebyggelse och att hela projektet egentligen är onödigt om man ändå ska bygga tunnelbana till Nacka.

Rött skynke betyder protest. Undrar vad Benke tycker?

Publicerat i Debatt | Etiketter , , , , | 17 kommentarer

You know you’re five…

Det finns listor för vuxenpoäng av olika slag och det finns utmaningar som: ”you know you’re fifty when…” Till exempel när man sätter sig ner för att ta på sig sockorna. (Med hjälp av yoga kan man dock skjuta upp åldrandet länge, i alla fall i det avseendet.)

I går diskuterade jag liknande frågor med ett par barnbarn. Jag noterade att de hoppade över vattenpölarna och de förklarade att de var stora nu. Fem och sju förpliktar. ”När man är två, då hoppar man i vattenpölarna, men när man är fem, då hoppar man över.” Expertisen har talat. De har en lillebror som är två år.

Och så konstaterade vi att det var om inte vår så i alla fall vårvinter: späda löv och smältande drivor.

Vi kollade på ormarna som börjar vakna till liv på Lill-Skansen och i Skansenterrariet.

Några av oss lät sig slukas av jätteormen, som samtidigt är en rutschkana.

Lemurerna ville vänslas även med oss besökare och när de tröttnade på det, solade de magen. Och påskliljorna blommar på sydsluttningarna.


Publicerat i Livet | Etiketter , , , , | 2 kommentarer

Fina, men svåröversatta

Just idag, den 15 april 1802 gick William Woodsworth och hans syster Dorothy en lång promenad längs stranden till Ullswater Lake. Plötsligt stötte de på ett fält med påskliljor. Dorothy blev så förtjust att hon skrev en detaljerad skildring av blommorna och hur de dansade i vårvinden.

Den beskrivningen använde William (tillsammans med sitt eget minne av händelsen) fem år senare, till en av de mest populära dikterna i den engelsktalande världen. Här i Sverige har den inte blivit lika populär, trots översättning av Anders Österling.  Så här börjar den.

I wandered lonely as a cloud
That floats on high o’er vales and hills,
When all at once I saw a crowd,
A host, of golden daffodils;
Beside the lake, beneath the trees,
Fluttering and dancing in the breeze.

Och så här ser översättningen ut:

Jag gick så ensam i min ängd,/så bortom allt som själva skyn/– då stod med ens en härlig mängd/ av gula liljor för min syn/ med bris från insjön strax intill,/ en fladderdans, som ej stod still.

Översättningen är nästan hundra år, så det kan vara dags för ett nytt försök, kanske?

Här är i alla fall några påskliljor som min mamma broderade i sin ungdom. Det är en hel stor duk med påskliljor och blåsippor i en vid ring. Mycket arbete bakom, men den har lyst upp som påskduk i många, många år. Oavsett om våren hunnit i kapp eller ej.

Uppdatering: Jag har försökt fotografera hela duken, men det blir inte så bra. Så jag har koncentrerat mig på detaljerna i stället. Hela den stora fyrkantiga linneduken har en rund krans av påskliljor, videung och blåsippsbuketter. Och så det eleganta olivgröna bandet som fogar samman. Så vackert!

Publicerat i Att översätta, historia | Etiketter , , , | 33 kommentarer

Skrock – fredagstema den 13:e

Pettas-Karin påminner om att det är fredagen den 13:e idag och föreslår skrock som veckans fredagstemaDet var inte lätt. Där har jag nog inget att komma med, tänkte jag först. Lite vardagsskrock ägnar man sig väl åt, men inget mer än normala saker som att undvika att gå under en stege (och det finns det ju rationella skäl för också), eller låta bli att lägga nycklarna på bordet. Annars lever jag nog ett skrockfritt liv, tror jag.

Men så kom jag att tänka på ett barndomsminne, som är lite suddigt i kanterna. Det utspelade sig på trappan till huset  på bilden.

Jag kan ha varit fem, sex år och satt och borstade håret på trappan. Håret nådde en bit nedanför midjan och det blev en hel del långa hårstrån i borsten. Jag tog loss dem och släppte dem för vinden, så att hårtrasslet blåste ner mot sjön. Farmor såg det och skakade bekymrat på huvudet. ”Man ska ta till vara hårstråna och elda upp dem”, sade hon. Jag undrade varför och hon förklarade att fåglarna kunde fastna i mina långa hårstrån. Trassla in fötterna, eller vingarna eller vad det var. Jag accepterade det och i fortsättningen var jag noga med att stoppa in överblivet hårtrassel i vedspisen.

Men så råkade jag sitta och klippa naglarna på samma trappa, troligen samma sommar och farmor blev bekymrad igen. ”Du kan inte bara låta naglarna ligga sådär på backen” sade hon, ”samla ihop dem och bränn dem!” När jag undrade varför sade hon att det är säkrast så. Man vet aldrig. Jag envisades, hon skakade på huvudet och upprepade att det är så man gör, för man vet aldrig. ”Nån kan få tag i dem.”

”Nån?” Men farmor då! Vi pratade inte mer om det. Vad kan hon ha menat? Kloning och DNA-analyser skulle inte komma förrän många år senare. En gammal föreställning om att ”de underjordiska” kunde få makt över en om de fick tag i några naglar eller en hårtuss? Varför envisades jag inte och frågade på?

Publicerat i fredagstema | Etiketter | 22 kommentarer