Naturens under

Postat den 21 maj, 2012 av Karin

När sonen var i sexårsåldern bad han mig förklara det där med blommor och bin. Jag satte igång i god pedagogisk stil, men han hejdade mig snabbt. ”Men, mamma, blommor och bin, då?” Han menade verkligen blommor och bin. Så jag startade om och började en rätt trevande beskrivning av detta naturens under, hur bina ser till att sånt som ska föröka sig verkligen gör det. Möjligen stäcktes en lovande botanistkarriär där i sin linda, för jag hade inte riktigt koll på alla detaljer. Han tröttnade rätt snart på min förklaring.

Sedan dess har jag blivit lite bättre på sånt, men jag vet fortfarande inte vad alla blommor på tomten heter. En av de tidiga blommorna är en liten rödrosavit sak som ser rätt oansenlig ut. På sensommaren blir bladen vackert röda och orange. Blommorna är bara någon centimeter och bladen är hjärtformade. Undrar vad den kan heta?

Klicka på bilden så syns blommorna bättre.

Och världens bästa marktäckare, som trivs i skugga, håller alla ovälkomna växter stången, klarar mager mark OCH dessutom har de sötaste blå blommor man kan tänka sig. Den vet jag inte heller vad den heter. Men kungsängsliljan känner jag i alla fall igen och i går kom jag på en kungsängslilja och pärlhyacint som pussades. Ska bli intressant att se vad det kan bli  av den romansen.

 

 

Publicerat i Att odla, Livet | Etiketter , , | 17 kommentarer

Pojkband skriver jag inte så ofta om…

Postat den 19 maj, 2012 av Karin

Oj! Besöksstatistiken visar ett par nyheter i veckan. Antalet besökare som har letat sig hit i hopp om att hitta tips om sina perennrabatter har ökat markant, troligen på grund av årstiden. De blir nog besvikna är jag rädd, eftersom mina inlägg i det ämnet mest handlar om kampen mot naturen och diverse misslyckanden. Men här finns i alla fall några bilder.

Den riktigt förbryllande besökssiffran gäller något helt annat, nämligen Pojkband. Inte har väl jag skrivit om det, tänkte jag först, men det har jag ju! Eller i alla fall om den underbara kortfilmen ”Så nära” som var Guldbaggenominerad förra året. Två tjejer som åker till Tyskland, inte för att träffa sin idol Bill Kaulitz, utan för att se en vaxdocka som föreställer honom. Tyvärr var den utlånad till Holland. Otur, för det var ju så nära.

Men varför letar sig pojkbandsintresserade hit just nu? Jo, helt enkelt för att det är pojkband i stan och så här såg det ut kring Mosebacke i veckan. Polisavspärrningar, hundratals (tusentals?) tjejer som stod och väntade på det skotska pojkbandet One Direction. Tjejerna hoppades att det var just här som de repeterade och kanske, kanske skulle visa sig en stund.

Det gjorde de inte, men nästa dag gick ryktet att de kanske skulle vara på Södra Teatern. Under träden på Mosebacke Torg flockades flickorna igen. Mellan alla vackra tulpanodlingar slog de sig ner, unga och förhoppningsfulla. Jag frågade ett ett par tjejer som satt på trapporna vid Södra Teatern om killarna hade dykt upp. Två sorgsna ansikten vändes mot mig och deras förtvivlan var äkta: ”Vi VET ju inte. Vi får inte veta någonting. De kanske lämnar Sverige igen utan att vi fått veta någonting.”

Några andra hade mer tur och lyckades komma in på presskonferensen. Hoppas den här länken med klippet från presskonferensen fungerar, så att de som söker sig hit i pojkbandsärenden i alla fall får se något av det de tänkt sig. I vanlig ordning kommer några sekunders reklam innan killarna själva kommer in på scen.

Publicerat i konst, Livet | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Pojkband skriver jag inte så ofta om…

Fredagstemat är kort och gott: 25

Postat den 18 maj, 2012 av Karin

Club 33-märket på ryggen, Hahnenkam under skidorna och Wilde Kaiser i bakgrunden = Kitzbühel.

25 var det.  Ja, vad sjutton gjorde jag när jag var 25? Läste några universitetsämnen samtidigt som jag varvade med olika jobb som färdledare för Club 33.

För sena tiders barn kan jag berätta att Club 33 var en resebyrå för ungdomar. Var man över 33 fick man inte åka med, för då var man inte ung längre.

Om studierna blev lidande av färdledandet? Jajamen! Eftersom det bland annat var franska på schemat försökte jag se lite fransk ut, men sluttentan gick ändå knaggligt. Professorn godkände mig dock, eftersom han förmodade att ”Fröken Englund ska väl ändå gifta sig, så det spelar ju inte så stor roll.”

Det var rätt fritt på den tiden. Man dröjde sig gärna kvar på resmålen, trots att terminen börjat och vips hade ett läsår till gått åt pipsvängen. Eller inte. Det är lite svårt att veta i efterhand, men jag tror att färdlederiet var väl så lärorikt och viktigt som studierna.

Men 1925 då, vad var det för slags år? Det ligger lite i historisk skugga, mellan två världskrig, före depressionen och rätt anonymt, verkar det som. Mitt i det glada tjugotalet. Men om man börjar leta lite hittar man trådar som löper vidare in i framtiden. I USA håller Ku Klux Klan sin första nationella kongress. I Italien tar Mussolini över som enväldig diktator. Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (NSDAP), med Hitlers 25 teser, hade varit förbjudet under en tid, men tillåts igen 1925.  Den första svenska fascisttidningen Nationen kommer ut med en upplaga på 3 000, som skulle öka till 10000.

Tecken i tiden, som ingen kunde ana då vart de skulle leda. Men som det kan vara värt att påminna sig och se upp för liknande tecken i vår tid.

Här i Sverige var vintern 1925 ovanligt varm. Bilden är från Svenska Dagbladet 1925, med bildtexten ”Sommar i februari”. Ett resultat av den varma vintern blev att man höjde priset på is i början av sommaren.

Samtidigt presenteras en nyhet som skulle göra iskarlarna arbetslösa. Två svenska ingenjörer hade uppfunnit ett fungerande kylskåp och Elektrolux startar  kylskåps-tillverkning.

Det var 25 det. Nu ska det bli spännande att se vad som hänt med siffran 25 på annat håll. Medbloggare och läsare önskas en god fredag!

Publicerat i fredagstema, historia | 19 kommentarer

Åka tåg

Postat den 17 maj, 2012 av Karin

”Ska du verkligen åka tåg i åtta timmar för att delta i ett möte på fyra timmar?” undrade omgivningen. ”Jamenvisst, mötet blir liksom lite bonus.” Det är inte alla som förstår att det är resan som är mödan värd, i alla fall när det gäller tågresor.

Mitt förhållande till tåg grundlades mellan hemmet i Horndal och skolan i Storvik, då det alltid var 50 minuters extremt koncentrerad läxläsning på morgonen och lika många minuter att umgås intensivt med kompisar på eftermiddagen. Sedan dess har jag alltid kunnat koncentrera mig bra på tåg, oavsett vad som händer runtomkring. Och samtal på tåg har sin speciella charm, kanske lite förstärkt av otaliga romaner och filmer på temat.

Bredvid mig satt en trevlig dansare och koreograf och vi kom i samspråk på bästa tågsätt. Vi var verkligen inte högljudda, vi satt där i vår vrå längst bak i vagnen och utforskade det ena ämnet efter det andra, då en sträng dam tillhöll oss att hålla klaffen.

Men varför? Jo, vi hade tydligen hamnat i en tyst vagn. I en tyst vagn ska man föra lågmälda samtal och undvika skrikiga mobilsamtal, trodde jag, men damen trodde annorlunda. Det ska vara knäpp tyst. Vi fogade oss, fick ett mycket olämpligt fnitteranfall och fortsatte att kommunicera med skrivna meddelanden.

Måste kolla det där nästa gång jag köper biljett, för hellre lite stoj och stök, ja till och med lite mobilprat, än att missa möjligheten till trevliga tågsamtal. Skulle jag behöva koncentrera mig på något går det utmärkt ändå.

Publicerat i Livet | Etiketter , | 24 kommentarer

Curiosity did not kill the cat

Postat den 16 maj, 2012 av Karin

På listan över sommarläsning finns Studs Terkel. Han var mannen som ville ha ”Curiosity did not kill the cat” på sin gravsten, om han hade accepterat en gravsten. Han ville hellre få sin aska spridd på Bug House Square i Chicago, klassisk mark för aktivister från slutet på 1800-talet. ”Ja, ja vet att det är olagligt. Dom får väl stämma mig då.”

Han föddes den 16 maj 1912, 100 år sedan idag och när han var 11 år flyttade familjen till Chicago, där hans pappa drev ett pensionat. Det var här han träffade den sorts människor som skulle betyda så mycket för honom resten av hans liv: arbetare, arbetslösa, aktivister.  I memoarerna 2007 Touch and Go skrev han. ”Det var dessa ensamvargar – argumenterande eller tyst lyssnande, ’the talkers and the walkers’, alla engagerade i något utanför sig själva – som utan att veta om det blev mina mentorer.”

Han är ett stort namn inom ”oral history”, och min sommarläsning blir hans intervjuer om hur amerikaner tänker kring rasbegreppet (Race : how blacks and whites think and feel about the American obsession).

Men det heter väl egentligen att ”nyfikenhet dödade katten”? Jovisst, men Studs Terkel menade att det inte var nyfikenheten i sig som var farlig, det var om man använde det man hittade på ett korkat sätt, som det kunde vara riskabelt.

Mer finns att läsa här.

Publicerat i Att läsa, Ord | Etiketter , | 23 kommentarer

Vitt igen

Postat den 15 maj, 2012 av Karin

Vad är nu detta? Har det snöat igen? IGEN? Nej, det är alla blad från körsbärsblommorna i Fatbursparken. Det är lika fint som i Kungsan, när körsbärsträden blommar på Söder, men inte riktigt lika publikt. På grund av lite irrfärder till Lund, Smedjebacken och Horndal har jag missat en del av blomningen, men det var fortfarande vackert i går också.

Och parkförvaltningen har satsat stort på tulpaner i år. Det är en bra idé, för i villaträdgårdarna eller i rabatterna på landet finns inte en enda tulpan kvar efter rådjurens framfart. De har ännu inte vågat sig in i centrala Stockholm.

 

Publicerat i Livet, Okategoriserade | Etiketter | 8 kommentarer

Bengt Berg begrundar bergslagsdörrar

Postat den 13 maj, 2012 av Karin

I gamla Meken i Smedjebacken diskuterades Bergslags-författare i helgen. Finns dom? Vilka är dom? Vad skriver dom? Och vad är Bergslagen, egentligen? Ulrika Knutsson gjorde ett försök att ringa in begreppet och tog hjälp av Nils Holgerssons underbara resa:

”Det här landet är lika randigt som mors förkläde” sade pojken. ”Jag undrar var det är för slags ränder, som stryker fram över det.” ”Åar och åsar, vägar och järnvägar” svarade vildgässen. ”Åar och åsar, vägar och järnvägar.”

Och Bergslagsförfattarna är många, konstaterade Knutsson, hur man än räknar. Kanske trettio procent, eller till och med hälften av alla svenska författare, om man räknar dem som fötts här, levt här eller skrivit om Bergslagen. Det är Dan Andersson förstås och något med naturen, som i hans Vårkänning

Jag vet alla vägar för vattnet,
där de nyfödda bäckarna mumla,
under mossornas multnande skogar,
under böljande lövverk, som myllra
av kvickbent och svartbrunt och maskvitt,
som väntar på växande vingar
till soldans i berglandets vår.

Det är sotet, slitet och utsugningen, som i Frödings Den gamla goda tiden

Bälgen blåste och blästern ljungade,
kvävande hetta ur ässjorna slog,
svettiga sotiga smederna slungade
släggan mot stängerna,
nöpo med tängerna,
formade järnet till harv och plog

Men det är också Johan-Olov Johanssons bruksskildringar med både arbetsglädje och hårda tag, Maria Langs bergslagsdeckare och Tore Skogmans ”Kalle Vestman från Västmanland”, och inte minst Cirkeln och Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark om mystik och magiska makter bland nedlagda gruvor och förfallna bruksorter.

 

 Och här står författaren Bengt Berg och begrundar tre bergslagsdörrar i Smedjebacken

Publicerat i Att läsa, Böcker | Etiketter , , , , | 8 kommentarer

Halv åtta hos mig

Postat den 11 maj, 2012 av Karin

Fredagstemat denna vecka är ”Halv åtta hos mig”. Finurligt tema måste jag säga. Halv åtta… En gång var det den där tidpunkten då man lämnade en förvånad lägenhet efter sig, tom och tyst, efter fem personers morgonkaos. Eller halv åtta på kvällen, då eftermiddagsrusningen var över, med dagishämtning, matinköp, matlagning och middag och man sjönk ihop i soffan framför Rapport.

Nu är det stillsammare, både morgon och kväll och kanske, kanske att jag med lite tur hittar den här scenen när jag kommer till landet i kväll. Solen ligger ganska lågt över Storön, i nordost. Om den är framme kastar den långa skuggor upp på slänten mot huset och den gamla alens grenar avtecknar sig mot det nya gräset som snart måste klippas.

Bilden är tagen 19.42 i mitten av maj förra året ser jag när jag kollar ”bildinfo”. Och en stund senare ser det ut såhär.

Och i år ser det ut så här – lite molnigare, löven är senare, men det är lika mycket dags att klippa gräset! Och ja, vinbärsbusken blev tvungen att flytta på sig när vi fixade dränerningen.

Publicerat i fredagstema | Etiketter , , | 16 kommentarer

Och idag ska vi lära oss bygga pyramider

Postat den 10 maj, 2012 av Karin

Vårt hus på landet ligger i en bruksort, med järnhanteringsanor från 1600-talet. Huset var tidigare bostad åt smeder vid Horndals bruk och det kan vara förklaringen till att det i alla år har legat en stor järnklump i utkanten av tomten. En fyrkant stor som ett mindre köksbord, med hål i mitten. Vi vet inte riktigt vad den kan ha varit för något, men nu vet vi i alla fall vad den ska bli! Nämligen hjärtat i en eldpallkoja.

Bilden har jag norpat från nätet och den visar en lyxeldpallkoja med spiskåpa och allt.

En eldpallkoja är en övernattningsplats av enklaste slag, som behövdes när man var ute i skogen eller flottade timmer. Elden byggdes upp på en ”pall” i mitten av huset, en öppning i taket fungerade som rökutsläpp och ljusintag. Inga fönster, sovbritsar längs väggarna.

Så när syrran och pensionären hälsade på häromsisten undrade pensionären om det gick bra att köpa den där järnklumpen, eftersom den var som klippt och skuren, eller gjuten, snarare, för att fungera som eldpall. Själva järnskivan är en decimeter tjock och sidoplåtarna är av dimensioner som knappast förekommer idag. Vi kom överens om att en krona var ett lämpligt pris och så var det bara att baxa upp den på den rejäla släpkärran som ska tåla 900 kg.

Och det är nu pyramidkunskaperna kommer till pass. En teori om hur man klarade att bygga pyramiderna är att man använde rullar eller klot för att få upp de tunga stenblocken dit de skulle. Bra metod när man flyttar tunga saker; med ett par bräder och några schyssta järnrör kan man slå världen med häpnad!

Här ser man det rör som gjorde det möjligt att baxa upp den tunga klumpen på släpkärran. Nu ser vi fram mot att få en inbjudan till invigningen av eldpallkojan.

Den ska byggas upp i Siljansfors skogsmuseum, norr om Mora. Museet visar skogsbrukets historia, timmerkörning, flottning, kolning och alla olika redskap som man använt sig av genom tiderna.

Klart att museet ska ha en eldpallkoja!

Publicerat i historia | Etiketter , , | 4 kommentarer

Konsten att stapla ved, avancerad kurs

Postat den 9 maj, 2012 av Karin

Vedstaplar kan se ut på många olika sätt, den saken är klar. Tack Örjan för tipset om Alastair Heseltine! Han är en kanadensisk träkonstnär som bland annat staplar ved. Den här vedstapeln har väckt berättigad beundran.  

Kolla huggkubben. Den är också gjord av vedträn. Och det ser ut som om den är stubben till stammen som ligger bredvid. Och så hela den fina trädkronan med mängder av löv, som är vedträn. Och yxan.

Vi har massor med slanor och fällda småträd och… ja allt som behövs, egentligen. Frågan är om detta är jättesvårt eller om det går att klara av även för en vanlig dödlig. Det finns väl bara ett sätt att få svar på den frågan, skulle jag tro. Återkommer eventuellt om detta när jag vet svaret.

Ta gärna en titt på Heseltines hemsida, han gör andra fina saker också. Trädgårdsmöbler, korgar, installationer och skulpturer som denna kvinna av pil, tror jag.

Publicerat i konst | Etiketter , | 13 kommentarer