Forskning pågår

Postat den 4 juni, 2012 av Karin

Promenaderna med tvååringen är alltid lika spänannde. Han ser mycket som jag missar och nu har han börjar kommentera löpande allt som sker. Han är sin egen voice over och verkar se verkligheten som ett TV-program som behöver styras upp lite grann.

Vi går uppför backen från Götgatan och möter en äldre dam som går mycket långsamt. Tvååringen noterar ”Tanten kommer och kommer”. En kostymklädd man svischar förbi i hög fart åt andra hållet och tvååringen tvärstannar: ”Han gick!” Och det gjorde han verkligen.

Så får han syn på några kulörta lyktor i ett fönster: ”Ballonger!” Ja, det är ju ballongfärger, men inte ballongfunktion eller ballongformat. Jag försöker förklara att det är lampor, men det går han inte på. Han skakar på huvudet: ”Lyser inte.”

I samma fönster sitter en skyltdocka i somriga kläder och på det som troligen ska föreställa ett trädgårdsbord framför henne finns några växter.

Tvååringen noterar att ”tanten äter blommor”. Och varför inte. I denna konstiga värld där allt kan hända är väl ett av de minst besynnerliga inslagen en skyltdocka som tänker sätta i sig några plastblommor.

Väl hemma igen är det en trasig porslinshund som måste lagas. Med superlim och lite tålamod blir den nästan som ny igen. Tvååringens entusiasm är gränslös inför den lagade hunden. ”Nu är den lagom!”

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter , | 14 kommentarer

Tre sorters tango

Postat den 3 juni, 2012 av Karin

Det finns möten man gärna hade varit med på. Åtminstone som observatör. Ett sånt är tangokonferensen i London 1922. Tangon hade tagit sig över Atlanten i slutet av 1800-talet, den dansades i Paris och spred sig under början av 1900-talet i Europa som drabbades av tangofeber. Ett av de först tangofierade länderna blev Finland.

Sällskapsdans var stort och danslärare behövdes för att man skulle behärska en perfekt Wienervals eller foxtrot. Och så kommer då denna improviserade slumbaserade dans från Rio de la Plata, som det inte verkar vara någon ordning på, men som alla vill lära sig.

Danslärarna inser att de måste göra något och kallar till konferens. Det första man måste göra är då att bestämma hur dansen ser ut, standardisera den och införa några fasta steg och turer. 1922 möttes man i London och bestämde att det ska vara 2/4-dels takt och 33 taktslag i minuten.

Tänk er alla dessa danslärare från olika håll i Europa som testar danssteg och diskuterar sig fram till en standardtango. Det kan inte ha varit lätt. Hur kom man överhuvudtaget överens till sist. Ack finns det protokoll bevarade som man kan få se?

Den finska tangon gick sin egen väg, som ett mellanting mellan argentinsk tango och foxtrot, med 4/8-dels takt. Och så den argentinska tangon som fortsätter, ungefär som Vindelälven, att vara helt oreglerad. Det är improvisation, intuition, utspel och samspel för hela slanten.

I går var det en argentinsk-urugyansk-svenk tangokväll på Södra Latin i Stockholm, många stråkar, piano och så bandoneon, förstås. Härlig känslomättad musik, vemod, glädje, humor.

Och eftersom dottern var med och visade hur man dansar argentinsk tango var naturligtvis kameran med. Men att fotografera i sådana sammanhang är inte lätt. Här är därför ett klipp från en annan uppvisning, med dottern.

Gårdagens tangoorkester. Den fina fonden ska visa att det är höst i Uruguay och försommar i Sverige, sade konferenciern. Publiken skrattade, lite bittert, kanske.

Publicerat i Att tolka, historia, konst | Etiketter , , | 13 kommentarer

Fotoförbud

Postat den 2 juni, 2012 av Karin

Tillgänglighet kan skapa otillgänglighet. Öppenhet kan resultera i mindre information inte mer. Det hävdas ibland att vår offentlighetsprincip leder till kortfattade protokoll, magrare beslutsunderlag och fler hemligstämplar än nödvändigt. Ta det engelska systemet, säger man, där finns inte samma offentlighetsprincip och där flödar det av information. För historiker, ja. Men för samtiden?

Nä, offentlighetsprincipen är nog bra både för demokratin och rättssäkerheten, även om det förstås är en komplicerad fråga när ny teknik ska inkluderas i gammal lagstiftning. Det är sånt man kommer att tänka på när det är försommarfest på dagis och alla småttingarna sjunger visor så fint att inget öga är torrt och man skulle kanske ta en bild…

Man får rikta kameran åt annat håll, till exempel upp i kronan på det gamla fina kastanjeträdet som står på dagisgården.

Nej, STOPP! Det är fotoförbud. Många föräldrar har ju beslutat att inte blogga eller facebooka om sina barn och då vill man inte gärna se sitt barn på andras bloggar eller Facebooksidor heller. Det finns barn med skyddad identitet som inte är det minsta skyddade när deras bilder läggs ut på nätet. Det finns barn som vill sjunga sina sånger ostörda av kameror, som tycker det är jobbigt att ständigt bli fotograferade. Det finns föräldrar som gärna vill njuta av den sånguppvisning som barnen tränat på hela våren, utan störande blixtar.

Fotoförbudet var effektivt; såvitt jag kunde se var det inte ens någon som smygfotade, men när föreställningen var över tog dagispersonalen några bilder för det egna albumet. Offentlighetsprincipen då? Ja, den är ju bra för offentlig verksamhet, men det innebär inte att man måste acceptera att ens barn publiceras, om man inte vill det.


Publicerat i Att skriva | Etiketter , , | 2 kommentarer

Fredagstemat är krock

Postat den 31 maj, 2012 av Karin

ByFånen förser oss med fredagsteman denna månad och veckans tema är Krock.

Det ger mig en möjlighet att tipsa om ytterligare en bok, som jag ofta läser om på somrarna, Anita Sjöbergs Bryggan. Den handlar i stor utsträckning om krockar av olika slag, mellan förväntning och verklighet, mellan fördom och fakta.

Som när hon som journalist på tidskriften Vi får i uppdrag att skildra en krocketmatch mellan Nacka Skoglund och dåvarande statsminister Tage Erlander på Harpsund och hon klär sig lite nervöst tjusigt i sidenklänning och hatt. Erlander i kortärmad bomullsskjorta och säckiga byxor undrar om hon ska på fest…

Eller när hon förgäves försöker inleda samtal med hjälp av en parlör i ett flygplan över sydkinesiska sjön.

Eller när hon tillsammans med en god vän tar in på vandrarhem för första gången i livet och båda är övertygade att vandrarhem är något i stil med strikta schweiziska flickpensionat. De har laddat med lite Knutstorps sparkling till kvällsmaten, men utgår från att det är förbjudet att förtära alkoholhaltig dryck inom vandrarhemmets väggar.  De beslutar att kamouflera den genom att pilla ner den i en pumptermos. Men först måste ju flaskan öppnas.

”Skräckslagna lyssnade vi till kork- smällens eko bland fjällen. Skulle de andra gästerna förstå vad vi höll på med? Vi intalade oss att de kanske trodde att det var ett pistolskott, vilket då föreföll mer harmlöst än en korksmäll.”

Till sist tar de med termosen med vad som blev kvar av fuskchampagnen och går ut i köket för att fixa mat. De morsar på de andra gästerna, men det är först när en av dem medlidsamt betraktar deras termos och undrar om de missat systemet, som de inser att det står minst en hela Absolut på varje bord.

Och så bryggan då, som vilar på ett fundament från Solna Skrot & Diverse och ska i och upp varje sommar. Det blir en hel del krockar kring den också, alla lika nöjsamma att läsa om, när man själv slipper eländet. Boken finns fortfarande att få tag i på nätet och är en säker sommarinvestering.

Publicerat i Att läsa, Böcker, fredagstema, Livet | Etiketter , , , | 13 kommentarer

Estelleffekten?

Postat den 30 maj, 2012 av Karin

Återkommen till storstaden känner jag mig först lite vilsen. Något har förändrats, men vad? Jo, inser jag efter ett tag, en ny färgnyans har smugit sig in i stadsbilden. På bussen, på gatorna, i tunnelbanan, på Konsum, på biblioteket, överallt dyker det upp en ovan kulör: smutsrosa, som solkiga underkläder i silketrikå från fyrtiotalet.

Jag plockar fram kameran på bussen, men stoppar ner den igen. PUL (personuppgiftslagen) och viss blyghet hindrar mig från att fotografera tre kvinnor i  sällsynt missklädsamma klänningar. Om man är mörk, med starka egna färger, som Viktoria, kan man ha vilken färg som helst, även om jag personligen tycker att hon passar bäst i kraftigare kulörer. Men om man är försommarblek och blond är smutsrosa ingen bra idé. Det blev ingen bild så jag använder Tilda Swinton som statist i stället.

IKEA däremot lanserar knallblått som årets färg i sitt sortiment. Det kan fungera som motvikt mot allt färglöst, urtvättat gråskärt som möter ögat överallt. Blommorna, glasserna, klädaffärerna – ja till och med kvällshimlen verkar ha påverkats.

 




PS, medan jag ändå modebloggar måste jag tipsa om Annika Bryns analys av varför ett antal kändisar ser så tråkiga ut (lite smutsrosa även där) och hennes förslag på hur de borde se ut i stället. Jag försökte kommentera den, men något hakade upp sig med kommentarsfunktionen, så jag tar det så här i stället.

Publicerat i färg | Etiketter , , , , | 25 kommentarer

Krylbo nästa…

Postat den 29 maj, 2012 av Karin

Så blev det en liten tågresa igen, utan andra strapatser än att ”någon” hade förirrat sig ut på spåret och räddningstjänsten i Knivsta beordrade tåget att stå still en stund. Man blir ju nyfiken. I Knivsta skulle det kunna vara en ko. Knappast en älg. Kanske en flock rådjur? Några äventyrliga ungdomar? Kopparkabeltjuvar?

Resan startade den här gången i klassiska Krylbo där det numera finns ett trevligt café, som satsar på 50-tal. Verkligen satsar.

Skylten var svårfotograferad med blänket, men kolla uppe till vänster: Radiokaka! Vilket annat café i Sverige serverar idag radiokaka? Med kaffe, för bara 30 kronor!

Musiken är förstås femtiotalsrock, Elvis finns på väggen och på borden ligger drösvis med 50-talstidningar.

Stället drivs av en kompis till Sture Bylén, som gjort den fantastiska modellen av tågsträckan Rossberga Morshyttan och filmen där han berättar själv om alla detaljer längs banan i Ett fruset ögonblick 1959.

I Krylbo finns också modeller av olika slag, till exempel det fina Drive-In-fiket.

Järnvägsstationen i Krylbo är nog en av landets pampigaste och Krylbo var länge en viktig järnvägsknut, med järnvägshotell och restaurang. Sedan började man fundera på att lägga ner stationen och satsa på Avesta i stället, vilken kanske gladde en och annan Avestabo, men retade upp alla andra i kommunen. Från Krylbo kan man åka åt alla håll: Gävle, Mora, Västerås, Stockholm. Från Avesta kan man i stort sett bara åka tåg till Krylbo. Det blev folkomröstning och resultatet var solklart: vi vill ha Krylbo kvar!

Publicerat i historia | Etiketter , | 25 kommentarer

Ingen ordning i huvudet

Postat den 28 maj, 2012 av Karin

Egentligen ska sidhuvudet berätta var jag befinner mig, är tanken: Slussenvy när jag är i stan, något lantligt när jag är på landet. Mycket enkelt och lättförståeligt, förutsatt att jag kommer ihåg att ändra. Och den där förfallna ladan, då? Ja den finns några mil söderut mellan land och stad och kan ju få symbolisera perioder då det pendlas fram och tillbaka. Vilket innebär att den borde ha bytts ut förra veckan. Jag byter nu i stället, trots att det snart är dags för en tur söderut. Jodå, med tåg. Det funkar förvånansvärt ofta, trots allt.

Och för övrigt kan jag meddela att ryktet om alpklematisens död är betydligt överdrivet. För ett par veckor sedan såg den helt livlös ut. Frystorkad liksom. Så här ser den ut i dag.

Publicerat i Att odla | Etiketter | 10 kommentarer

Hemma hos Don Draper

Postat den 26 maj, 2012 av Karin

Så var det dags för en liten tågresa igen. Det ryktas om elavbrott och det ena tåget efter det andra ställs in, vår avgångstid skjuts upp på ett illavarslande sätt. Men så kommer det helt överraskande ett tåg och syrran och jag hittar våra platser… för att en stund senare få beskedet att lokföraren har kommit bort och vill vi vara vänliga att gå till spår 7 och ta det tåget i stället.

Massor med inställda tåg och ingen ledig lokförare? Jag motstår impulsen att springa bort till något av de inställda tågen för att ragga upp en lokförare där. Kliver i stället ombord på anvisat tåg och frågar när det kommer att avgå. ”Så snart alla passagerare är ombord” blir svaret. Och då menar man verkligen alla passagerare, från diverse inställda tåg. I Uppsala blir det bussar åt olika håll. Fast vi fick skjuts i stället, hela vägen, tack för det Birgit!

Medan vi väntade på att komma vidare hann vi fika i den gamla stationsbyggnaden i Uppsala som nu är restaurang, med bar i biljettluckan.

Och där känns det märkvärdigt välbekant och hemtamt. Tapeten! Det är ju samma som i köket hos Don Draper i Mad Men, hemma i villan i Westchester, innan han flyttade till den där tråkiga hyreslägenhet i West Village!

Välkommen till Draper residence! Lite annan färgsättning kanske, men väldigt likt. Ett Mad-Men-fan som stått för inredningsdesignen?

I tidningarna meddelas att gårdagens kaos på Centralen berodde på ett kombinationsfel. Det är en helt ny felkategori och innebär såvitt jag förstår att alla skyller på alla och ingen tar något ansvar. Den där bolagiseringen av banverk, olika tågbolag (och vilka det nu är som ingår i denna kombinationshärva) var kanske inte världens bästa idé, trots allt?

Men det är fint i Uppsala och det cyklas tydligen en hel del. Fast hur gör man om man ska låna ut sin cykel? ”Det är den där blå med randigt sadelskydd i sjunde raden, nummer hundratretton från vänster, om ingen flyttat på sin cykel. Då kan det vara hundratolv. Eller hundrafjorton…”

 

Publicerat i Livet | Etiketter , , , , , , | 8 kommentarer

Läs Sommarboken! Fredagstemat är Bästa sommartipset

Postat den 25 maj, 2012 av Karin

Gnuttan utmanar Fredagstemabloggarna att berätta om de bästa sommartipsen. Mitt är: läs Sommarboken av Tove Jansson. Eller läs om den. Man hittar alltid något nytt i boken om sexåriga Sophie och Farmorn på den där ön långt ut i Finska viken. Långt ut är viktigt. Det är mycket kala skär och det är havet.

Men så en dag börjar någon bygga ännu längre ut, ett alldeles för stort hus med blänkande plåttak. Till sist måste ju Farmorn och Sophie ro dit för att se vad som pågår.

De går i land, de lyckas ta sig in i huset och noterar belåtet att här har det minsann inretts med riktigt dålig smak. Båtdetaljer och knopar.

Men så plötsligt hör de hur en båt angör bryggan och trots att de vet att deras eka redan avslöjat dem gömmer de sig i panik bland de lågväxta granarna. Ägaren nosar upp dem med hjälp av sin hund och han går ner på alla fyra för att se dem bättre där inne bland träden.

Med Tove Janssons utsökta känsla för stil presenterar han sig i den ställningen för Farmorn och Sophie. De kryper då fram ur gömstället och Farmorn lyckas med bibehållen värdighet (medan hon diskret plockar granbarr ur håret) presentera sig och sin sondotter Sophie.

Och så är det ”Katten”. Den fina berättelsen om Sophies katt som inte alls är så där gosig och klappvänlig som man kan kräva av en katt. Den går sina egna vägar. Den älskar att vara ute när det stormar som värst. Farmorn märker hur Sophie förtärs av obesvarad kärlek och menar att Sophie kanske ska strunta i den där katten som inte bryr sig om henne. Men Sophie svarar sammanbitet att hon tänker älska den ”värre och värre”. Jag ska inte avslöja mer än att det kommer en annan katt in i bilden också, åtminstone ett tag. ”Katten” är en berättelse som jag brukar rekommendera till väninnor med kärleksproblem… Och alla andra fina berättelser om Farmorn och Sophie den där sommaren då Farmorn helst inte ville prata med Sophie om när hon ska dö. ”Det angår dig inte det minsta.”

Här finns en uppläsning av Tove Jansson av kapitlet Badmorgon

Sommarboken finns i pocket i Bonniers klassikerserie och den finns översatt till engelska. En väldigt bra present till utländska besökare.

Publicerat i Att läsa, Böcker, fredagstema | Etiketter , | 16 kommentarer

Naturens list

Postat den 23 maj, 2012 av Karin

Om man har tur kan man höra en flöjtton på savannen. Man blir alltid lika förbryllad först, oavsett om det är en stillsam dag utan andra människor i sikte, eller om det är en turisttät dag med många jeepar. En flöjtblåsare är rätt oväntat i sammanhanget.

Ljudet kommer från stora galläpplen på flöjtakacian. I galläpplena bor det myror, som äter små hål i dem och när vinden är lagom stark, från rätt håll, uppstår flöjtljudet.

Akaciorna är mums för girafferna, som betar dem rätt hårt. När en giraff har hållit på ett tag blir myrorna irriterade och ger sig på giraffens känsliga nos, så att den ger sig av.

Genom årtusenden har det utvecklats en balans mellan olika intressen och när man fick för sig att hägna in ett område med flöjtakacior för att de skulle få chansen att växa till sig ordentligt, så tynade de i stället bort. Lagom betning tycks vara bra för dem. Riktigt varför förstår man inte än, men forskning pågår.

Det inger ju även hopp när det gäller tulpanerna. Jag har en enda överlevande tulpan och den är lite tilltufsad. Rådjuren går fram som effektiva slåttermaskiner på våren och lämnar vanligtvis inte någon endaste tulpan kvar till blomning. Men den här har klarat sig några år nu. Den kommer helt enkelt upp lite sent. Man kan se hur ett rådjur nafsat lite i de gröna bladen men själva blomknoppen kom det inte åt. Och nu, när det finns grönt och saftigt gräs överallt och rådjuren har annat för sig, då sticker tulpanen upp sitt huvud! OK, jag inser att det där med flöjtakaciorna är lite mer komplicerat, men jag tycker ändå att min listiga tulpan har hittat en bra överlevnadsstrategi.

 

Uppdatering.

Hur ser en akacia ut undrar Musikanta. Så jag letade lite i min magra bildskörd från åren i Östafrika. Det är väl en av de få saker jag ångrar här i livet, att jag inte skaffade mig en ordentlig kamera och tog lite mer bilder när motiven stod som spön i backen. Här är ett urblekt lejon med bland annat akacior i bakgrunden. Det finns många olika sorter och flöjtakacian är rätt lågväxt. Det höga trädet ser ut att vara en paraplyakacia.

Publicerat i Att odla | Etiketter , , | 15 kommentarer