Deckarförfattare gillar att placera personer, gärna döda, i ett låst rum som av allt att döma låsts inifrån. Efter att personen dog. Och så kommer det en komplicerad förklaring på hur det hela gick till och förut tappade jag intresset halvvägs, för det brukar vara lite krångligt. Numera läser jag lystet om varje liten detalj, eftersom jag anser att jag är specialist på området. (Och om ni undrar hur jag kom att tänka på detta är det bara att kolla förra inlägget.)
Första gången var när vi hyrde ut dotterns lya intill vår lägenhet. Hon reste bort och det verkade vara en bra idé att hyra ut under tiden. Så jag skaffade låsbleck och sånt behövdes för att försegla dörren mellan lägenheterna. När jag installerat allt tryckte jag igen dörren mellan hennes krypin och vår lägenhet, från hennes håll. Här skulle ingen ta sig in!
Så var det bara att gå tillbaka till vår lägenhet, via hennes ytterdörr. Men jag hade inte tänkt på att hon hade låst sin ytterdörr med sjutillhållarlås och att nycklarna hängde i vårt nyckelskåp. Utom räckhåll, på andra sidan om den numera barrikaderade dörren. Äsch, jag får ringa en låssmed, tänkte jag. Men min mobil låg i vår hall, ungefär en halvmeter från den mycket låsta mellandörren.
Ingen panik, tänkte jag (lätt panikslagen, eftersom jag var ensam i stan) i värsta fall får jag fira ner mig med hjälp av lakanen. Lakanen? Shit! Dem hade hon ju tvättat och lagt in i vårt linneskåp. Äsch, tänkte jag, förr eller senare kommer redaktörn hem från landet och under tiden får jag väl leva på kattmat. Kattmat? Ingalunda. Hon hade städat ordentligt och tömt kylen på allt ätbart. Inget matnyttigt någonstans, inte minsta brödbit.
Hänga sig ut genom fönstret och tillkalla brandkår? Vänta tills någon passerar på gatan, som man kan be ringa redaktörn, så att han tar sig tillbaka till stan? Det skulle ta tid och egentligen var ju jag också på väg till landet. Bryta upp dörren? Ja!
Observera att dörren på bilden inte har med berättelsen att göra. Det är bara ett försök att illustrera den där rörliga delen – som jag kallar låstillhåll – som jag egentligen inte vet vad den heter.
Min barrikadering hade sina brister. Den byggde på att ingen skulle inse att det var möjligt att trycka tillbaka låstillhållet som jag gömt bakom ett kraftigt låsbleck. Själva manicken, den som passar in i en liten holk i dörrkarmen, var manipulerbar, med rätt verktyg.
Rätt verktyg var en kraftig stålbygel till bokhyllan Nisse, (OBS Interiör, 1982) som jag monterade isär. När jag pressade bygeln uppifrån, bakom låsblecket in i dörrspringan, lyckades jag lirka upp dörren. Frihet!
Tror ni att jag lärde mig något av detta? Ja lite, kanske. Men inte tillräckligt. Fortsättning följer i nästa blogginlägg.