Men andra ögon

Syrran var på besök nyligen och beskriver Stockholmsresan här. Bland annat upptäckte hon en ny djurart. När hon stod på balkongen och såg ut över Stockholm sade hon

– Vad kul det ser ut med de där gröna djuren där nere på Slussplan.

– Va? Vilka djur? sade jag som stod bredvid och inte såg någonting.

Men då såg jag plötsligt något som jag missat alla år vi bott här. De där gröna bågformade ställningarna med klätterväxter ser ut som missbelåtna djur som skjuter rygg! Och nu kan jag inte se något annat när jag tittar på dem. Kollar för säkerhets skull varje morgon om alla är kvar. Undrar om de skjuter rygg för att de är missnöjda med planerna på Slussenombyggnaden. Och vad som skulle hända om borgarrådet Nordin kommer förbi. Biter de honom i benet då, tro?

Här är de igen, förvånade över alla konstiga planer för den närmsta omgivningen, lite förbannade över att de inte är tillfrågade och väldigt misstänksamma, för de anar att det kan komma nya överraskningar.

Publicerat i Att tolka | Etiketter , | 20 kommentarer

Vad är pengar? Hur görs dom?

Andreas Cervenka skriver lättbegripligt om pengar i Svenska Dagbladet. Han har också skrivit en bok som heter Vad är pengar. Den har jag inte läst, men det finns utdrag på nätet som verkar mycket lockande. Han menar att pengar tillverkas i och med att bankerna lånar ut pengar. Och så har det alltid varit, enligt Cervenka:

”De första bankirerna var guldsmeder som började förvara guld åt sina kunder. Dessa fick ett kvitto som kunde användas för att hämta ut guldet när det behövdes. Någon kom snart på att det var lättare att börja använda kvittona som betalningsmedel än att springa fram och tillbaka till smeden så fort det skulle shoppas. Smederna i sin tur insåg att de kunde skriva betydligt fler kvitton än vad som faktiskt täcktes av den mängd guld de hade i sin besittning. De hade nämligen observerat ett intressant fenomen: bara en bråkdel av alla kvittoinnehavare dök upp samtidigt för att få ut sitt guld.”

Greklands centralbank

Ja, så har det fortsatt och det räcker att det samlas en grupp människor utanför en bank (kanske för att det regnar och bankens pampiga entré ger gott regnskydd), för att bankdirektören ska bli nervös.

Å andra sidan kan man lösa en hel del problem och klara upp många lån, bara någon släpper ifrån sig en slant ett tag. Lånar ut den, helt enkelt.

Här är en historia som man gärna berättar i Grekland. Jag tror att den underförstådda poängen är att Angela Merkel borde betala den där hundringen:

En tysk turist kommer in på ett hotell i en liten grekisk by.

I lobbyn betalar hon 100 euro i depositionsavgift medan hon tar sig en titt på rummen och omgivningarna.

Hotellägaren skyndar sig till slaktaren med 100 eurosedeln betalar sin skuld till honom.

Slaktaren går i sin tur till bonden och betalar sin skuld till denne.

Bonden går till bensinmacken och betalar sin skuld på 100 euro.

Bensinmacksägaren går till en prostituerad och betalar sin skuld.

Den prostituerade går till hotellägaren och betalar sin 100 euroskuld.

Hotellägaren lägger tillbaka 100 euro i kassaapparaten just som den tyske turisten återvänder till receptionen.

Eftersom hon inte gillade något av rummen får hon tillbaka sina depositionsavgift.

Och i den lilla byn skiner solen lika vackert som alltid och alla är nu lyckligt skuldfria.

Husen på bilden har inget med den ekonomiska krisen att göra. Tror jag.

Det här påminner om något som jag skrev om för ett tag sedan, tänkte jag, och nu kom jag på det. Elin Wägners novell Det hemlighetsfulla kuvertet handlar också om en nervös bankdirektör.

Publicerat i Debatt | Etiketter , , | 18 kommentarer

Löv, löv, löv…

It’s a löv story. Liljevalchs stora utställning som firade Hemslöjdens hundraårsjubileum hade öppet sista dagen i går. Där kunde man förlora sig i en lövskog i tre stora salar. Alla som ville vara med fick en lövformad träram som satte villkoren för skapandet och så var det bara att hitta på nåt. Och det har folk verkligen gjort. Två tusen löv blev det!

 

 

Imponerande, vackert, påhittigt, kreativt, humoristiskt och hantverksskickligt alltihop och en rolig massverkan. Som att vandra i en skog av kurbitsar! Det löv som jag fastnade längst för var Knypplarakademins löv med knypplade löv. Det är sällan jag använder ordet ”utsökt”, men här tycker jag att det passar ovanligt bra.

Publicerat i Att tolka, konst | Etiketter , | 14 kommentarer

Senaste nytt från fiskgjusefronten

Vi är några som hängt över bokanten och oroligt följt en fiskgjusefamilj sedan i våras. Från de tre äggen till äggkläckning och småbarnsveckorna då föräldrarna byggde på boet med kraftiga grenar för att ungarna inte skulle falla ur. Och så den dramatiska uppväxten där lilla minstingen aldrig verkade komma i kapp sina syskon, tills en dag det var svårt att se vem som var vem. Och flygförsöken…Eftersom boet finns i Estland har vi kallat dem Estelle, Estellan och Estrid, men deras officiella estniska namn är Uno, Elo och Nori. Pappa och mamma heter Madis och Piret.

Med fiskgjusar är det tydligen så att mamman får ta hand om småttingarna därhemma, medan pappa fixar mat. Men när de blivit stora nog drar hon på husmorssemester till Afrika medan pappa stannar med barnen och lär dem flyga och fiska. Och nu meddelas från Estland att mamma Piret flugit ända till Egypten! Här finns en karta där man kan följa henne och några andra fåglar på deras färd till varmare trakter.

Och här finns en film med hela familjen, gjord av någon som skriver
”I will never forget the months with Madis & Piret and also the youngsters Uno, Elo & Nori. That’s why I created this video.”

Här är en länk till upphovspersonens blogg med fler bilder från boet.

Publicerat i fiskgjusarna, Livet | 11 kommentarer

Fredagstema: Ny termin

Sista fredagstemat för i sommar är ny termin. Och trots att det är jag själv som hittat på teman för augusti tänkte jag inte på det för ett par veckor sedan när jag skrev om Bayeux-tapeten. Då tog jag terminsstarten som ett exempel på hur man kan göra sin egen Bayeux.

Så här kommer alltså en repris, med den motvilliga skolstarten någon gång kring 1066. Hur man gör för att tillverka sin egen Byeux-tapet kan man läsa om här.

Men terminsstart betyder ju också att man ska återvända till civilisationen och kanske klä sig lite mer vårdat. Det är då man upptäcker att man tydligen inte hade några kläder alls förra hösten.

Därför har jag gjort en ny Bayeux-tapet om våndorna med att handla kläder inför den annalkande säsongen. Här har vi en dam på 1000-talet som är ute och shoppar, men  hennes väninna tycker att det hon valt är lite väl 900-tal. Själv bryr hon sig inte och expediten är i vanlig ordning är mycket entusiastisk. Och eftersom provhytterna var trånga redan på den tiden får det väl bli en 900-talsoutfit, då’rå.

Sommarens mini-show&tell, med fredagsteman, byter dag och namn i september  och blir Lördagstema. Musikanta står för våra septemberlördagsteman. Här är hennes förslag (eftersom den första septemberlördagen är redan i morgon hoppar vi över den):

8/9 – Min barndoms somrar.

15/9 – Ur mina gömmor

22/9 – Musik

29/9 – Efternamn

Övriga lördagstemabloggare är Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt. Någon mer som vill vara med?

Samtidigt återuppstår det det gamla fredagstemat med ny inriktning och betoning på bilder i Galleri Fredag. Annika står för galleriteman i september.

Publicerat i fredagstema, Lördagstema | 12 kommentarer

Tuggmotstånd

– Finns det något värre än att ta en tugga av ett äpple och hitta en mask i det?

– Ja, att ta en tugga av ett äpple och hitta en halv mask i det.

Den här tomaten såg lite konstig ut så jag lade den åt sidan och glömde bort den. Nästa dag såg den ännu konstigare ut.

Nej, jag väntade inte för att se vad det var för något som bodde där inne. Hade helt enkelt inte nerver att lämna den ensam hemma, så nu fortsätter den sitt liv i soprummet.

Publicerat i Att odla | Etiketter | 9 kommentarer

När regeringen tjuvåkte

Berättelserna om olika myndigheters och departements festligheter förvånar, kanske särskilt SÄPO:s James Bondfest. Även redaktörn är lite tagen och han brukar inte bli skakad i första taget.

E’re party?

Dels kommer det ju som något av en överraskning att SÄPO har så många som tusen anställda. Och att deras fest kostade över fem tusen kronor per person är lite svårsmält.

Det fanns en tid då den offentliga förvaltningen gick till överdrift åt andra hållet, för att inte slösa med skattebetalarnas pengar. Redaktörn drar sig till minnes hur han i sin ungdom intervjuade Tage Erlander. Tage berättade hur besvärligt det blev när gamla kungen ville ha sommarkonseljerna på Drottningholm.

Expeditionschefen i statsrådsberedningen fick i uppdrag att lösa transportfrågan. Hela regeringen skulle ju fraktas och de allmänna kommunikationerna var inte var så smidiga. Expeditionschefen föreslog inköp av två större bilar, extra stora Volvo, med många platser. De skulle ju kunna användas i andra sammanhang också, för regeringens transportbehov.

Men Per Edvin Sköld vägrade. Aldrig i livet att man skulle kosta på sig sådan lyx. Fullständigt onödiga utgifter. Erlander stod inför valet att antingen tvinga kungen att åka in till stan eller att gå emot sin finansminister och driva igenom bilköpet.

När det såg som dystrast ut kom någon på lösningen. (Nej, inte taxi, det skulle också ha ansetts som en onödig lyx.) Man hade nyligen beviljat anslag för fångtransportbilar till Långholmen och de bilarna måste man ju kunna disponera. Och så fick det bli. Regeringen åkte fångtransport till Drottningholm den sommaren, berättade Erlander.

Redaktören undrade varför inte episoden var med i Erlanders memoarer och Erlander förklarade att det väl inte var något att skryta offentligt med. Man hade löst ett praktiskt problem. Men man behövde inte bjuda skämttecknarna på möjligheten att rita av regeringen bakom galler.

Uppdatering: Det var både Ernst Wigforss, som då var finansminister och Per Edvin Sköld som var emot det där med bilköp, meddelar redaktörn som är noga med faktakontrollen.

Publicerat i Debatt, historia | Etiketter , , , , | 15 kommentarer

Problem med en perfekt lösning

Även om man inte är specialintresserad av korsord är det möjligt att man stött på namnet Will Shortz. När han var i nioårsåldern hade hans mamma sina bridgekompisar hemma en kväll.

För att sysselsätta sonen ritade hon några streck kors och tvärs på ett papper och sade att han skulle försöka skriva i ord som passade ihop på båda hållen.

Så han satte igång och sedan slutade han aldrig. Han började sälja sina korsord när han var 14 och han är nu sedan många år redaktör för New York Times korsordsavdelning. Dessutom fyller han 60 idag. Grattis!

Han införde gradvis svårare korsord under veckan, lättast på måndagen och svårare mot slutet av veckan – något som svenska tidningar tagit efter. Han började publicera namnet på författarna till korsorden och han moderniserade innehållet.

På valdagen 1996 publicerade Shortz ett korsord av Jeremiah Farrell, som han utnämnt till det mästerligaste korsordet någonsin. Det hade två olika lösningar, med samma ledtrådar. Frågan som gav mittraden lydde ”Morgondagens huvudrubrik i tidningarna”. Svaret såg ut att vara ”Clinton elected”. Men Farell hade byggt in en annan svarsmöjlighet: ”Bob Dole elected.” (Någon som minns denne motkandidat till Clinton?) Genom att ha dubbeltydiga ledtrådar som”svart hallowen-djur” som ger ”bat” eller ”cat”, klarade han alltså att få med båda namnen. Shortz blev nerringd av uppretade korsordslösare, republikaner såväl som demokrater, som tyckte det var upprörande att tidningen tog ställning politiskt.

När det gäller ledtrådar hade Shortz också en favorit: ”Turns into another story”. Rätt lösning på den ledtråden är SPIRALTRAPPA.

Han har också en bra förklaring till varför vi gillar korsord.

”Vi måste ta itu med svårlösta problem varje dag. Vi vet aldrig om vår lösning var den bästa. Men med ett korsord finns det en fullständigt perfekt lösning. Det är tillfredsställande.

Publicerat i historia, Ord | Etiketter , | 15 kommentarer

Fredagstema: Sommarens bästa

Tema denna fredag är Sommarens bästa. För att göra det lättare att sovra bland allt bra har jag bara tagit med bästasaker som börjar på bokstaven B.

Under hela min uppväxt tyckte jag att det bästa, ja själva poängen med somrar, var att få bada. Det hör fortfarande till favoriterna. I sommar kunde vi ta första doppet i maj och sedan har sjön hållit hyfsade 20 grader, så gott som hela sommaren, det är helt OK. Fast nu är det tre dagar sedan senast och det är dags att börja längta efter nästa sommar. Eller dra igång…

bastun, som fick ett nytt däck förra sommaren (tack syrran och pensionären!). Där har det varit varmt och soligt nästan varje kväll. Solen kryper liksom under molnkanten och värmer mot bastuväggen på kvällen, så att även den regnigaste dag har avslutats med en solstund.

Klicka på bilden så syns blommorna bättre.

Blommorna i de olika rabatter som min farbror anlade en gång fortsätter att glädja och överraska. Den blå bergvallmon är en kinkig blomma som jag blir lika glad åt varje år.

Mittblomman är inte en tistel utan en alpmarton som glädjande nog har överlevt en lika nödvändig som äventyrlig flytt. Sommaren bästa nykomling är den trevliga rödgula spanska fanan som slog ut när Spanien vann fotbolls-EM.

Bästa bio var utan konkurrens (också i betydelsen att vi inte sett så många filmer) den irländska filmen The Guard. Svår att göra rättvisa på några rader, men jag förstod att jag måste se den när två personer, vars omdöme jag litar på, tillbringade en hel kväll med att återberätta handlingen för varandra under stigande förtjusning. Nu när jag sett den förstår jag dem! Finns på DVD.

Sommaren bästa bok är som vanligt Sommarboken, som jag brukar läsa om och sommarens bästa birds har varit fiskgjusarna i sitt bo i Estland, som vi har kunnat följa i direktsändning från ägg till flygfärdiga ungar.

Sommarens bästa bakgårdskantareller dök upp bakom huset. Massor. Det var bara att gå ut och plocka, ungefär var tredje dag. Där har det aldrig växt kantareller förut!

Men denna sommar har de tydligen funnits överallt, så varför inte bakom vårt hus. ”Jag går ut och hämtar kantareller” säger vi numera. Hämtar, inte letar.

Men det allra bästa med sommaren är ändå att man hinner umgås. Besök har det varit gott om, alla lika starka kandidater till årets ”best-guests-of-the-year-award”, så det blir delad första plats för allihop. Och så barn och barnbarn, förstås. Såhär sammanfattar sjuåringen sommarfröjderna. Hon själv, till vänster, gillar glaskulor, jordgubbar, blommor, regnbågar, hästar och katter. Femåriga brorsan i mitten gillar att hoppa studsmatta, spela fotboll, leka med …eh, nåt monster och sin mycket naturtrogna orm. Lillebror som är två år gillar enligt storasyster bilar, lekstugan, leka i sanden och sina gosedjur. Mycket träffsäkert. Och farmor gillar enligt henne att ”gå i skogen, simma i sjön, kantareller – och så oss, förstås!” Alldeles riktigt!

Här kan man läsa om de övriga fredagsbloggarnas sommarfavoriter:

Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt

Och nästa vecka är temat Ny termin. Sedan tar Musikanta över stafettpinnen och lämnar den i oktober till Karin på Pettas. Den ursprungliga  ”Show-and-tell”-gruppen kör igång i september med mer renodlat bildberättande Galleri Fredag, för hugade fotografer.

Uppdatering: Det slår mig just att vi kanske ska göra om fredagstemat till lördagstema, för att undvika krockar och för att de som vill fortsätta även med Galleri Fredag inte blir alldeles sönderstressade.

Publicerat i Att odla, Att rita, Att tolka, fredagstema | 27 kommentarer

Jag försöker inte beskriva framtiden. Jag försöker förhindra den.

”Jag försöker inte beskriva framtiden. Jag försöker förhindra den.” Så sade författaren Ray Bradbury, som är mest känd för sin bok Fahrenheit 451, om ett samhälle där böcker är förbjudna och eldas upp. I sina dystrare stunder konstaterade han att det kanske inte skulle behövas, eftersom människor i värsta fall bara skulle sluta läsa böcker.

Under sommaren kan de bli lite missar i nyhetsintaget. Ray Bradbury dog tidigare i somras, något som jag upptäckte först i dag, på det som skulle ha blivit hans nittioandra födelsedag.  Vemodigt. Men hans böcker finns ju kvar.

Han var nog den mest entusiastiska författare man kan tänka sig. När han fyllde 80 sade han i en intervju: ”Det roligaste i mitt liv har varit att gå upp varje morgon och rusa till skrivmaskinen med någon ny idé som slagit mig. Den där känsla som jag har varje dag är väldigt mycket samma känsla som när jag var tolv.” Det låter som ett bra sätt att åldras på.

Alla känner väl till brandmannen Guy Montag i Fahrenheit 451, han som har som jobb att bränna böcker och som gillar det. Tills… Men Bradbury har ju skrivit så mycket mer, som den entusiastiska och flitiga författare han var. Oktoberfolket, Invasion på Mars, Den illustrerade mannen, Det eviga regnets dag, Solens gyllne äpplen, Den kalla vinden och den varma. Och en mängd filmmanus. Till exempel.

I dag när jag klippte gräsmattorna, med regnet hack i häl, funderade jag på ett ofta återgivet citat av Bradbury, ur Fahrenheit 451:

”Vi måste alla lämna något efter oss när vi dör, sade min farfar. /-/ Skillnaden mellan mannen som klipper gräset och en riktig trädgårdsmästare ligger i beröringen, sade han. Han som klipper gräset kunde lika gärna inte ha varit där överhuvudtaget; trädgårdsmästaren kommer att finnas kvar en livstid.”

Det ingår i ett längre resonemang om vikten av att bidra med något, som gör att vi finns där, också efteråt. Vi måste överlämna något till världen, ett barn, en bok, en målning, ett hus, en mur, ett par handgjorda skor. Eller en trädgård.

Men, tänkte jag, någon måste ju klippa gräset också. Måste nog läsa om Fahrenheit och se hur han tänkte där.

Relativt nyklippt. Men inte räcker det en livstid, inte, men en vecka kanske, med lite tur.

Publicerat i Att läsa, Att odla, Att skriva, Böcker | Etiketter | 21 kommentarer