Tandläkarskräck

Postat den 1 oktober, 2012 av Karin

Min tandläkarskräck ställde till det för mig – och mina tandläkare – under många år. Jag kände mig pinsam, pjoskig och fånig, men ibland gick det bara inte.

Minns en gång då jag hade en riktigt jobbig tandvärk och till sist blev tvungen att beställa tid hos min tandläkare. När jag väl satt där i tandläkarstolen vällde skräcken upp i mig.  Jag gled snabbt ner på golvet, greppade handväskan och sa ”Ledsen, men det var nog inte tandvärk, bara en förkylning och lite halsont. Nu måste jag kila – hej då!” Och så försvann jag på skakiga ben… för att tvingas gå tillbaka nästa dag med en akut tandinfektion.

Oftast, när jag hade en tandläkartid, ringde jag och sköt upp. En tandläkare lärde sig med tiden känna igen mina ovanor och en gång, när jag ringde dagen innan ett besök, sa han: ”Glöm inte att jag har nummerpresentatör och ser varifrån du ringer, så någon story om att du är strandsatt i Italien på grund av vulkanaska kan du inte komma med!” Attans!

Fasans boning, tandläkarmottagningen. Foto taget av  Sture Bylén och upplagt på på Facebookgruppen ”Du vet att du är från Avesta…”

Och häromdagen fick jag se en bild på Facebook som fick mig att blekna. Det där huset brukar jag ta stora omvägar kring, men nu fanns det där i den trevliga FB-gruppen ”Du vet att du är från Avesta om…” Någon hade lagt ut en bild på min barndoms tandläkarmottagning! Och genast kom kommentarerna.

Jag förstår nu att min tandläkarskräck var välgrundad och att många råkade ännu värre ut än mig.

Här är några av kommentarerna:

A: Jag ryser bara jag ser den där dörren. xx var inte riktigt klok. Han sa att jag inte hade några hål i mina tänder och så – Grymt! –  bedövade han hela käften på mej och drog ut en massa mjölktänder. Jag spottade blod resten av dagen och jag var 9 år.

B: Jag besökte tandläkaren xx och han drog ut ”2 mjölktänder” trodde han, MEN DET VAR MINA RIKTIGA TÄNDER. Han blev inte min favorit.

C: Honom slog jag till…

D: XX körde borren rätt genom kinden på min storebror, var tydligen viktigare för honom att snacka ”skit” med sköterskan än att kolla vad han höll på med.

Det finns fler kommentarer och jag har kompisar som blivit ordentligt misshandlade av samma tandläkare. Att utsättas för tortyr av någon som är föraktfull och hatisk mot en kan såvitt jag förstår skapa livslånga trauman. Till exempel tandläkarskräck.

Den tandläkare jag har nu är bra. Jag går dit självmant och sitter faktiskt kvar i stolen.

Publicerat i Livet | Etiketter | 28 kommentarer

Men, borde han inte…

Postat den 30 september, 2012 av Karin

Kommunikationskoma kallar vi det i familjen, det där meditativa tillståndet som man gärna försjunker i medan tåget/bussen/tunnelbanevagnen rullar och går. Som häromdagen när jag satt försjunken i tankar på tunnelbanan, då något i omgivningen försökte tränga sig in i mitt medvetande.

Killen mitt emot hade långt blont trassligt hår, där sladdarna från hans iPhone försvann. Inget konstigt med honom egentligen, men det var något som inte stämde. Fötterna stämde inte! Först tänkte jag: ”Men, borde han inte tvätta fötterna!” Och sedan: ”Han är ju barfota!”

Och så tittade jag en gång till. Och igen. Så plockade jag också upp min telefon och låtsades läsa meddelanden, medan jag tog den här bilden. Barfotaskor! Undrar om det är skönt? Blir det inte kallt? Han gick av vid Centralen, innan jag hann fråga honom.

Publicerat i Att tolka | Etiketter | 6 kommentarer

Och hur var namnet? Lördagstemat är Efternamn

Postat den 29 september, 2012 av Karin

Utomlands får jag ofta frågor om mitt efternamn. Englund? Same as England? Nej för sjutton, säger jag då och snart är jag intrasslad i en beskrivning av den nordiska naturen. Om man tänker sig en grupp träd, alltså en lund, på en äng… Om man då också råkar ha en Blomgren eller Bäckström i sällskapet kan man passa på att översätta deras namn också. ”Så poetiskt” svarar utlänningarna ofta ”som i Japan där man kan heta heta Körsbärsblomma eller som hos indianerna. Rinnande vattnet och Skrattande vinden!”

Lundström och Strandberg poetiska? Så hade jag inte sett det förut, men visst är de det. Och jag undrar om det finns något motsvarande på engelska, tyska och franska. Jag kan inte komma på några sådana namn. Annat än Bloom, då. Och tyskans Blum. Här nedanför har jag i alla fall letat ihop några bilder som med lite god vilja kan sägas illustrera våra poetiska naturbaserade efternamn.

Lundström

Blomgren

Sjögren

Berglund

Eklund

Övriga lördagstemabloggare är  Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt Tack Musikanta för inspirerande teman under september! I oktober tar Karin på Pettas över och hennes teman är:

6 oktober    Ordstäv/ordspråk
13 oktober  Tid
20 oktober  Dialekt/folkmål
27 oktober  Färg

Publicerat i Lördagstema, Ord, Språk | Etiketter | 18 kommentarer

Galleri Fredag: Höstkänsla

Postat den 28 september, 2012 av Karin

Tema för Galleri Fredag är höstkänsla. Och så här blev det när jag riktade kameran åt lite olika håll de senaste dagarna. Tivolit har stängt. Höstkvällarna mörknar.

 

Övriga fredagsgallerister är: Desiree, Annika Erica, Karin på Pettas,  Fourmom,  Katarina,  Victoria, Helena,  Emma,  Marianne,  Penny,  Annika,  Cecilia,  Olgakatt,  Anna,  Channal,  Jagger,  Jenny

 

Publicerat i fredagstema | 25 kommentarer

Vad är samtidshistoria?

Postat den 26 september, 2012 av Karin

”Samtidshistoria”, sade en historiker, ”ja det kan väl sammanfattas som det som vi 40-talister minns.” En annan definition är ”i mannaminne”, dvs ungefär 80 år bakåt. Och – tanken svindlar – snart sammanfaller det med vad fyrtiotalisterna minns! En tredje definition avgränsar samtidshistoria till perioden efter andra världskriget. Men hur länge kan man kalla den samtidshistoria? Om hundra år blir det lika konstigt som begreppet ”modern konst”. Mannaminne är nog bästa begrepp för att avgränsa samtidshistoria.

Just nu bläddrar jag i en nyutkommen tjock volym äkta samtidshistoria av bästa slag, nämligen Tage Erlanders dagboksanteckningar från åren 1963 och 1964. På omslaget ser det ut som om han läxar upp Nikita Chrustjev: ”Hördudu, det ska jag tala om för dig att…”. Men Chrustjev ser rätt road ut, så det kan ju vara någon värmlandshistoria som Erlander berättar.

Chrustjev besökte Sverige 1964 och Erlander bodde då på Fyrverkarbacken i det höga dragspelshuset uppe på höjden, där jag också råkade bo då. Så en eftermiddag stötte jag ihop med Nina Chrustjeva nere på gatan, när hon var på väg hem till Aina Erlander på te.

Verkligen en annan tid! Jag brukade extraknäcka som Stockholmsguide på den tiden och när jag guidade båtturer som gick alldeles förbi Fyrverkarbacken pekade jag förstås ut var vår statsminister bodde och nämnde samtidigt att jag också bodde i samma hus. Många utländska turister vägrade tro mig. För det första bor inte en statsminister i ett hyreshus och för det andra, om det nu trots allt är så att han gör det, så bor i alla fall inte vem som helst (=någon flicksnärta till guide) i samma hus.

När Nina Chrustjeva besökte Fyrverkarbacken fick hon Bertil Almqvists bok Bakom Stenridån i present, med författarens dedikation. Den blev dock kvarglömd och ingår numera i den stora Erlanderska boksamling som finns på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Kanske den blev kvarlämnad med flit? Det där med att påminna om järnridån var nog inte populärt och om man ska diskutera schabloner i barnböcker kan ju den vildskäggige kosackdansande ryssen framför Sten och Flisa tjäna som ett bra exempel.  Vilket inte hindrar att det är en rolig bok som ungarna gillar.

Erlander träffar de Gaulle i Paris, dagen efter att de Gaulle hindrat England att ansluta sig till EEC, eftersom han, enligt Erlanders anteckningar, misstror England och deras alltför nära koppling till USA. Och när det gällde Sovjetunionen och Östtyskland menade de Gaulle att det där kommer att fixa sig. Tyskland kommer att återförenas, Sovjetunionen ger upp sin imperialism och kommer med i ett Europa från Atlanten till Ural.

Det mest dramatiska, det som nog etsat sig fast i minnet hos de flesta från år 1963, är mordet på JF Kennedy. I dagboksanteckningarna kan man bland annat läsa den 24 november: ”Långsamt vaknar jag upp ur fredagskvällens bedövande slag. Inte sedan världskrigets utbrott 1939 har jag upplevt en så dramatisk spänning, följd av en så intensiv ångest som minuterna omkring 20.”

När man läser dagböckerna undrar man ofta hur han orkade. Alla dessa resor, alla dessa konflikter, alla dessa tal. Vilken oerhörd arbetsförmåga!

Det finns några få bilder i boken. Synd bara att det inte är fler. Här spelar Frankrikes premiärminister, George Pompidou, krocket på Harpsund. I dagboken:

”Vågar jag anförtro mina anteckningar att jag trivdes bättre med Nikita och Nina än med Pompidou och Pompidouan.”

 

Publicerat i historia | Etiketter , , , , , | 19 kommentarer

Lilla Hjärtat

Postat den 25 september, 2012 av Karin

Diskussionen om Stina Wirséns film Liten skär och alla små brokiga fortsätter. I dag skriver Sherlot Jonsson i Svenska Dagbladet att det kan diskuteras om ”Lilla Hjärtat” kan ses som en nidbild, ”men även om så vore kan nidbilder göra nytta”. Det kan också diskuteras, tycker jag. Stina Wirséns böcker och filmer är underbara och populära. Barnbarnen älskar dem och jag också.

Men just i ”Lilla-Hjärtat”-fallet skulle jag ha önskat att Wirsén valt att porträttera henne mer som de andra figurerna och inte i den karikerande blackfacetradition som hon använt. Jag hade själv svårt för den som barn, de där vita läpparna. Munnarna på tecknade svarta figurer var väldigt ofta konstiga, det borde vara röda läppar och vita tänder, inte tvärtom.

Blackface har det skrivits mycket om, inte minst efter Makode Lindes tårtinstallation på Moderna Museet tidigare i år. Men det kan ändå vara bra att påminna sig vad det handlar om, minstrel shows och blackfacetraditionen.

Huvudfåran var varietéer där vita skådespelare sminkades till svarta och sedan uppförde hela fördomsregistret om hur de svarta är, lata, korkade eller översexualiserade. Visst utvecklades det så småningom motrörelser där svarta gjorde satir av det, men i stort sett var det en tradition som förstärkte fördomar. Barnvarianten var Picaninny, inte så negativ, men mycket schabloniserad, likafullt.

Blackfaceshower och illustrationer kritiserades hårt av  medborgar-rättsrörelsen i USA och allt fler inom underhållningsindustrin började tycka att det var pinsamt.

Längst verkar blackfacefigurer och liknande ha överlevt i serier, barnböcker och reklam.

Och apropå medborgarrätts-rörelsen var det just idag, för 55 år sedan, som de första nio afro-amerikanska studenterna skrevs vid Little Rock Central High School. De fick det sannerligen inte lätt, men de härdade ut och bidrog till ett viktigt trendbrott.

Uppdatering: Nej för sjutton, detta betyder inte att jag tycker att man ska plocka bort Tin-Tin från bibliotekshyllorna. Och jag såg just att man ändrat beslutet att rensa bort alla Tin-Tin-böcker från Kulturhusets bibliotek, här i Stockholm. Han får bli kvar.

Publicerat i Att läsa, Att rita, Att tolka, Böcker, Debatt, konst | Etiketter , , , , | 8 kommentarer

Färgförvirring

Postat den 24 september, 2012 av Karin

Evert Taube var populär i barndomshemmet. Pappa sjöng gärna Taubevisor och Trubadurens triumfer ingick i samlingen med sånghäften och noter. Där fanns spännande berättelser om äventyrliga seglatser, fjärran länder och konstiga historier om getter och nakna kvinnor på Colla Bellas höjder. Och så var det balladen om Gustav Blom från Borås, som jag verkligen inte tyckte om.

Jag förstod ju storyn. Den där Blom fick barn med en kvinna på en Söderhavs-ö. Först två svarta pojkar och sedan en vit. Och då reser han iväg för att öppna slakteri i San Francisco och tar bara med sig den vita pojken. Men?!

Med tiden hamnar grabben i Sing-Sing-fängelset och Blom går där i sin blodiga butik och längtar efter de andra två barnen, som är skötsamma av sig. Sångens slutkläm lyder: ”Nej, hellre svarta snälla barn än vita i Sing-Sing.”

Klart jag blev upprörd! Och lite skrämd. Hur kunde pappan villkora kärleken till sina barn så där? Det skrämmande var att de svarta pojkarna accepterades bara för att de överpresterade – var ”snälla” – och för att deras vita brorsa gjorde bort sig. Det var något otäckt med den där Gustav Blom, det var det.

Jag försökte diskutera det där hemmavid, men jag tror inte riktigt att man uppfattade de existentiella nyanserna i min sjuåriga fråga. Pappa påpekade att det ju också står att ”en skiftning i kulören det gör ju ingenting…” Jo, men det gjorde ju det. Hellre svarta snälla…

Det är inte så lätt att att hänga med när det ska sorteras färgnyanser. När det var dags för pass till sonen (som jag födde i USA) ringde passmyndigheten upp och frågade varför jag inte fyllt i rutan för ”color” på ansökningsblanketten. Jag förklarade att ingen av de föreslagna färgerna stämde, men att han nog bäst kunde beskrivas som lite beige-aktig.

Och i går blev jag fundersam över en artikel i Svenska Dagbladet om att det föds färre ”vita” barn än det sammanlagda antalet nyfödda från alla andra grupper i USA. Resonemanget är svårbegripligt, men ser ut ungefär så här: Amerikaner med europeiskt ursprung som direktinvandrat till USA bildar ett lag. Alla andra är medlemmar i det andra laget, dvs amerikaner som har indiskt, kinesiskt och afrikansk ursprung, samt de amerikaner med europeiskt ursprung som först invandrat till Latinamerika. Och den indianska urbefolkningen? Den hör också till ”de andra”, de icke-vita. Det är väl ett väldigt konstigt sätt att se det?

Publicerat i Böcker, Debatt, färg, Livet, Okategoriserade, Ord | 17 kommentarer

Varför vara lycklig när du kan vara normal?

Postat den 23 september, 2012 av Karin

Jag brukar inte gilla överlastade beskrivningar. Det kan kännas som om författaren inte riktigt litar på ens förmåga att förstå vad det handlar om. Eller som om författaren inte kan låta bli att visa upp lite till. Och lite till. ”Tack det räcker”, mumlar jag då.

Men i Jeanette Wintersons bok Varför vara lycklig när du kan vara normal? är det helt OK med massor av bråte. Bokstavligen och bildligen. Hennes skildringar kan vara hur myllrande som helst; man inser att där finns ännu mycket mer. På så sätt blir hennes stil ändå återhållen, enkel och effektiv.

Hon beskriver en andrahands skrothandel, en ”sista släkting till artonhundratalets lumpbodar”, så att man tror att man varit där, passerat den där gången ”behängd med halvdöda tagelmadrasser. Lumpmannen hade hängt upp dem på köttkrokar som kadaver med krokarna trädda genom stålfjädrarna.” Bokens huvudperson söker sig dit för böckerna. Där finns lugnande handböcker om att sköta grisar, kor eller hushåll: ”Det skapade förtroende.” Men det är förstås skönlitteraturen som lockar.

Och från en trattgrammofon sjunger någon arian ur Glucks Orfeus: ”Vad är livet för mig utan dig?” Med en typiskt smidig (och plötslig) Wintersonsk övergång fortsätter hon: ”Vi hade inte tid med döden. Kriget, plus Apokalypsen, plus evigt liv gjorde döden löjeväckande. Död/liv. Vad spelade det för roll så länge man hade sin själ? ’Hur många män dödade du pappa?’ ” Pappan minns inte riktigt. Tjugo, kanske. Sex med bajonett, det minns han. Winterson har en förmåga att skildra fruktansvärda upplevelser med lätt hand. I förbifarten, som en del kan berätta om sådant som drabbat dem, så att man förstår en hel del utan att få veta allt. En hemskt bra bok, bokstavligen. Och rolig. Och ett fint tidsdokument från en period som känns alltmer avlägsen, fast det var så nyss.

Bilderna är från bokens omslag.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker | Etiketter , | 6 kommentarer

Musik ska byggas utav glädje…

Postat den 22 september, 2012 av Karin

Lördagstemat denna vecka är Musik och temavärd är passande nog Musikanta. När jag funderat på temat har en låt av Lill Lindfors och Björn Barlach dykt upp i mitt huvud: ”Musik ska byggas utav glädje”. Så är det ju inte alltid och när jag passerade några frostnupna blommor i går, troligen astrar, kom kom jag att tänka på en ramsa som skulle underlätta musikinlärningen, men som än idag är en gåta för mig: Frosten berövar Esters astrar dess gestalt.

Det är alltså ett minnesknep för att komma ihåg hur många ”b”-tecken det ska vara i mollskalorna, och står för f, be, ess, ass, dess och gess. Väldigt många ben där på slutet, tror jag och jag har som ni märker inte riktigt förstått vad det handlar om och har en ännu längre väg till en praktisk tillämpning av denna teoretiska kunskap.

Men så här ser i alla fall kvintcirkeln ut, om någon undrar.

Hemma uppmuntrades vi att spela och våra föräldrar satsade till och med knappa resurser på att köpa ett piano. Här är brorsan i full färd med att testa tangenterna.

Och i skolan blev det förstås blockflöjt först och sedan piano. Jag är i vanlig ordning missnöjd med fotot. Jag kämpade mycket för att lära mig spela tvåstämmigt med blockflöjterna. Det är svårare än man kan tro att spela olika stämmor med höger och vänster hand, samtidigt. Mycket svårare på blockflöjt än på piano av någon outgrundlig anledning. Men på bilden har pappa lyckats fånga mig när jag råkar ha SAMMA fingersättning med båda händerna. Så onödigt! Det där med piano fungerade aldrig något vidare. Det var tråkiga skalor i all oändlighet och jag brukar säga att jag nog hade en rätt lycklig barndom, eftersom de två stora orosmolnen på min barndoms himmel var tandläkarbesöken och pianoläxan.

I modern tid har syrran fått mig att börja spela fiol. Det gick riktigt bra i flera månader, men så råkade jag störtdyka när jag målade huset och då skrynklade jag till några fingrar på vänsterhanden (de som behövs för att hantera strängarna) så jag lade undan fiolen i väntan på läkning och nya tag. Då och då tar jag fram den och stämmer den för att inte alldeles glömma hur man gör.

Nu efter sommaren möttes jag av en sorglig syn, när jag öppnade fiollådan. Stråkarnas tagel hängde i fransar och i fiollådans botten låg några små odjur som tydligen hade ätit ihjäl sig på hästtaglet.

Så det blir att sanera garderoben (vad har de kalasat på mer än hästtagel?) och att gå ner till fiolbyggaren i gränden intill och diskutera omtagling (heter det så?) eller ny stråke. För roligt är det att spela fiol. Verkligen!

Här kan ni läsa om övriga lördagsbloggares musikaliska betraktelser: Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt

Nästa lördagstema är Efternamn. Hmm… DET blir inte lätt!

Publicerat i fredagstema | Etiketter , , | 29 kommentarer

Skördetid

Postat den 21 september, 2012 av Karin

Skördetid är temat för Galleri Fredag och då kan det ju passa med lite trädgårdsbilder. Fast inte från min trädgård, det får bli Rosendals på Djurgården i stället, som har lite bättre ordning på odlingarna. Det här hittade jag under en morgonpromenad:

En ringblommeåker, klar för skörd. Och äpplen och päron kompletterade med Aja-baja-skylt.

 

 

 

 

Stora fina solrosor som någon redan börjat nalla på. Och nypon, mogna att plockas.

 

 

Och självplockblommor i massor, men där var det stängt, så de fick bli en bild av andra blommor i grannskapet i stället. Hösten har sina fina sidor, trots allt!

Den 28/9 är temat Höstkänsla. Fredagsgalleristerna är:  Desiree, Annika Erica, Karin på Pettas,  Fourmom,  Katarina,  Victoria, Helena,  Emma,  Marianne,  Penny,  Annika,  Cecilia,  Olgakatt,  Anna,  Channal,  Jagger,  Jenny

Publicerat i fredagstema | Etiketter , , , | 12 kommentarer