Round up the usual suspects

Om man är en smula disträ (Hörde jag någon muttra: En smula?) tränar man upp sig i att gå baklänges i tiden för att hitta det man förlagt på olika ställen. Och precis som i polisserier lär man sig att det finns troliga och mindre troliga scenarier. Men till skillnad från polisserier är det ofta de troligaste scenarierna som innehåller lösningen.

Om man till exempel tappat bort glasögonen är det troligast att de finns där man vistats mest. När hemmet väl är genomletat är nästa misstänkta plats den där man tillbringat flest timmar utanför hemmet, sedan de försvann. I mitt fall var det i ett tomt radhus som jag hjälper till att måla. Lättkollat! Alldeles tomma rum, bara några målarburkar, rollers, penslar och färgtråg. Men inga glasögon. Trodde jag först.

Efter att ha kollat med kompisar, yogastället, olika affärer och  alla andra tänkbara platser, åkte jag tillbaka till det tomma radhuset. Här någonstans måste glasögonen finnas. Så såg jag en bit vägg där målarfärgen behövde bättras på och klättrade upp på stegen och fixade. Och då kom jag ihåg att glasögonen hade varit i vägen när jag skulle komma åt att måla vid öppna spisen. Där uppe låg de! Omöjliga att se från golvet.

Jag tänker ibland på det som min mamma sa till mig, när jag klagade över att jag var mer än lovligt glömsk:

”Klart du är tankspridd, så mycket som du har att sprida dina tankar på.” Och som sagt, ett visst mått av tankspriddhet tränar i alla fall upp ens minnesförmåga, när det gäller att spåra vad man gjort den senaste tiden.

Detta var det ena paret av mina två försvunna glasögon. Återstår alltså lite mer minnesträning för att leta upp nästa.

Publicerat i färg, Livet | Etiketter , | 20 kommentarer

Ljud och bild är universella

Hans pappa var rektor för en elitskola och fast övertygad om att en traditionell utbildning på klassisk grund var det enda rätta. Själv kom han inte in på universitetet, så han valde en treårig konstnärlig utbildning i stället, till familjens stora förfäran. Och värre skulle det bli. Han fick lust att testa teater och kom in på teaterlinjen vid universitet i Illinois. Hans engelska var knackig och han tänkte att då kanske det funkar bättre med film, så han valde den inriktningen.

Sedan återvände han till hemlandet Taiwan och lyckades göra en filmatisering av Jane Austens Känsla och förnuft. Han har själv berättat hur han knappt kunde formulera en hel mening på engelska och ändå gav han sig på en filmatisering av en engelsk klassiker med framstående engelsktalande skådespelarna. Vilket berodde på hans övertygelse att filmen kan tränga igenom kulturella och språkliga barriärer.

– Ljud och bild är universella.

Han heter Ang Lee och jag skulle vilja fråga honom hur han kom på idén att göra en Jane Austen- film. Det skulle inte förvåna mig om han svarar att han minsann ville visa pappa att klassiker kan vara bra på mångahanda sätt.

Tack vare att de misslyckade traditionella studierna fick honom att tänka om har vi fått filmer som Crouching Tiger, Hidden Dragon och Brokeback Mountain. Och snart kommer hans filmatisering av boken Life of Pi.  I dag fyller han 58 år. Grattis!

Publicerat i Att tolka, konst, Språk | Etiketter | 4 kommentarer

Borttappat

Det jämnar väl ut sig med tiden, brukar jag tänka när jag glömmer mina pennor lite här och där, eftersom det också händer att jag får med mig andras pennor av misstag. Men nu faller nog den teorin, för jag ser inte riktigt hur den kofot som jag hittade i går skulle kunna ersätta de glasögon som jag tappade bort häromdagen, resp idag.

Man ska aldrig, ALDRIG ha två par glasögon igång. Mot bättre vetande stoppade jag extraglasögonen i väskan häromdagen när jag hade brått och inte hann leta efter det ordinarie paret. Som redan låg i väskan upptäckte jag sedan. Och så gick det som det gick. Först förlade jag det ena och nu idag det andra.

Dessa glasögon är inte försvunna, tyvärr. De är mina yttersta nödfallsglasögon och fungerar rätt dåligt. Eventuella skrivfel kan skyllas på dem.

Så nu börjar den mödosamma vandringen bakåt i mina fotspår. Jag brukar vara bra på sånt, tack vare mångårig träning. Men eftersom jag kört med extraglasögonen några dagar, i tron att det andra paret ligger i handväskan, börjar det bli svårt att klara av spårandet.  De kan ha varit försvunna fyra-fem dagar. Under tiden har jag hunnit besöka ganska många platser där man kan lägga ifrån sig glasögon.

Jag glömde förstås att ringa polisen i dag om kofoten som jag hittade i går. Undrar om jag ska gå iväg till hittegodset med den och se om det hjälper. Fast risken är väl att jag glömmer nödfallsglasögonen där i stället…

Publicerat i Livet | Etiketter , | 11 kommentarer

Upphittat

Någon som saknar sin kofot?

Jag gick på Götgatan och precis där man kan svänga av med bil ner mot Slussen och Söderleden gjorde en bil just det.

En vit personbil, tror jag det var, tog kurvan i hög fart och ut ur bilen(s baklucka?) for en kraftig kofot och lade sig med de vassa klorna upp, mitt i gatan, ett par meter från mig. Jag plockade snabbt upp den så att inte nästa bil skulle råka illa ut. Inte vet jag vad som händer om man råkar köra på nosen på en kofot så att den reser sig upp under bilen och hakar fast i något och…  ja, nyttigt för bilen är det nog inte.

Så stod jag där på trottoaren och rådslog med några andra fotgängare. Skulle jag luta kofoten mot väggen och hoppas att dess ägare hade märkt att den föll av just där och kanske återvända för att leta reda på den?

– DET är nog ingen bra idé, sade någon, vem vet vad det kan inspirera till. Och så pekade han på skylten till guldsmedsaffären intill.

Nä, det var nog ingen bra idé. Så jag bestämde mig för att vänta så länge som det borde ta för bilföraren att ta sig runt Slussen och tillbaka till Götgatan för att söka efter sin kofot. Ingen kom. Till sist gav jag upp och knallade hemåt med kofoten i högsta hugg.

Och i morgon tänker jag ringa polisen och fråga om någon har efterlyst en kraftig kofot…

Publicerat i Livet | Etiketter , | 17 kommentarer

Lördagstema: Dialekt

Karin på Pettas står för oktoberlördagsteman och i dag är det Dialekt. Stort och roligt ämne och kommer man från Dalarna har man ju lite material medskickat.

Det tog lite tid innan jag redde ut vilka ord som var obegripliga för rikssvenskar. Fullt normala och vanliga uttryck möttes av frågetecken och jag är fortfarande lite osäker.

”Vi borde slå fund om det där förslaget.” Sa jag. ”Slå vad?” Sa kollegerna. Slå fund. Fundera tillsammans. Rådslå. Jag tycker fortfarande att det borde ingå i normalsvenskans ordförråd.

Om man uppmanas att ”Kut ut å koks etter va dä ä för oknut fôlk” så är det bara att springa ut och kolla vad det är för främmande människor som dykt upp. Och när det är riktigt bössli’t (krångligt) kan man utbrista ”Jeskade botten!” Det är ett kraftuttryck som ännu inte nått rikssvenskan. Tror jag. Men säker är jag inte.

Johan-Olov Johansson, bergslagsförfattaren, har beskrivit hur man lärde sig läsa i skolan. Man ljudade stavelse för stavelse, som det stod, men uttalade orden på sin dialekt. ”Det gällde exempelvis ordet: mycket. Vi stavade: myck, säger myck, et säger et, säger mittji. En gång skulle en av kamraterna ur läseboken stava till ordet: granskogen. Det kom att låta: Gran, säger gran, skog, säger skog, en säger en, säger Gränskudjen./-/ Vi stavade på svenska, men läste på vårt syddalamål.” Ett under att de alls lärde sig läsa!

Och så har man alltid duat i Dalarna, även när resten av landet niade och använde titlar. Vanan var utbredd och intresserade pris Gustav Adolf (son till kung Gustav V), som frågade en dalkarl om det verkligen stämde att man sa du till alla. Visst gör man det, svarade dalkarlen ”utom till dej och far din”.

För säkerhets skull tar jag också med dalmasen som skulle ha en jordglob (ifall någon skulle ha missat honom). Han hittade ingen som han var nöjd med och frågade expediten: ”Du har int’ nån lita kula mä bare Dalarna på?”

Publicerat i Lördagstema, Språk | 29 kommentarer

Galleri Fredag: Något som gör mig glad.

Desiree håller oss med teman för fredagsgalleriet och idag är det Något som gör mig glad. Det var sannerligen inte lätt! Nog finns det mycket som gör mig glad, familjen, vännerna, vackra höstfärger, trevliga utflykter, bra böcker… men var finns bilderna? En barnbarnsmålning får symbolisera alltihop.

Det är femåriga dotterdottern som är konstnär. Hon brukar göra detaljerade teckningar med säker hand som hon sedan färglägger, men här har hon släppt loss och skapat fritt med färgerna. Bilden föreställer ”solen och havet och träden och allting”.

Här finns övriga fredagsgallerister:

Publicerat i Att rita, fredagstema | 16 kommentarer

Får jag lov…

Jag trodde jag skulle ägna mycket mera bloggtid åt översättandet. Men när man är mitt i en översättning vill man bara vidare och när man är klar med den… ja då är man ju klar.

Men i alla fall, de senaste tre översättningarna var rätt givande, eftersom de innebar en ny erfarenhet. Det var tre längre samtidshistoriska artiklar om hur man hanterar klimatförändringarna när man jobbar inom branscher som utpekas som de värsta miljöbovarna, som kolgruvor och bilindustri. Blundar man? Lyssnar man på industriförespråkare som hävdar att det inte finns något klimathot, i alla fall inte människoframkallat? Eller engagerar man sig för att göra jobben ”grönare”?

Det är lite olika på olika håll i världen och det förändrar sig över tid. Men det intressanta med dessa tre artiklar, ur översättningsperspektiv, var att de var så extremt olika att översätta, trots att de alla behandlade samma ämne.

Och medan jag höll på med dem upptäckte jag att det där med att översätta är som att dansa pardans. Kanske en självklarhet för översättare, men jag har aldrig tidigare känt det så tydligt.

Ibland dansar man med en partner som dansar mycket bättre än man själv gör. Och då brukar man bli lite bättre på att dansa än man egentligen är.

Samma sak med språket. Om originalspråket är spänstigt, smidigt och säkert går översättningen som… ja, som en dans! Och när originalspråket stämmer dåligt med ens egen rytm (det behöver inte vara dåligt, bara misstämma) blir dansen trög, klumpig och långsam. Även om en av texterna inte alls var svår – inga ord att slå upp, inga svårbegripliga resonemang – tog den tre gånger så lång tid per sida som den ”roligaste” texten. Den som jag kunde ta ut stegen i, den som lät meningarna flyta fram helt motståndslöst.

Jag tror inte att det märks i slutresultatet. Man går ju alltid över en text några gånger och fixar till klumpigheter och krångliga meningar. En intressant erfarenhet var det i alla fall med dessa tre danspartners. Och precis som på dansgolvet vet man inte riktigt hur det kommer att bli när en ny kavaljer bjuder upp. Han kan vara snygg och se trevlig ut, men det säger ju inget om hur han dansar. En text kan vara läsvärd och intressant, men det säger (nästan) inget om hur den är att översätta. Men redan efter några meningar – eller danssteg – märker man det. Sedan är det bara att genomföra dansen på bästa möjliga sätt.

Publicerat i Att översätta, Att tolka, Ord, Språk | 19 kommentarer

Blåställsjobb och manchettyrken

Häromdagen hörde jag ett program på P1 om Kiruna. Både om den kommande flytten av samhället och om gruvan och gruvarbetarjobben. Kirunagruvan är en av de modernaste i världen och en del jobb i gruvgångarna har flyttat ovan jord och sköts via dator. Den tekniska omställningen har gått någorlunda smidigt, men den mentala tog längre tid.

En gruvarbetare har blåställ och hjälm. Den självbilden är ingraverad sedan länge. Men när en del av jobbet kan skötas i kontorsmiljö, ovan jord framför en dator, blir det där med hjälm lite fånigt. Men blåstället är jobbarklädsel och har fått hänga med länge. Först nyligen har de bytts ut mot jeans och skjorta.

Gränserna mellan blåställsjobb och manschettyrken suddas ut. Frågan är om ungdomar idag ens vet hur manschetter fungerar. Eller vad ett blåställ är…

Jag har funderat lite på det där begreppen på senaste tid när jag jobbat med att översätta några populärvetenskapliga artiklar om blåställsjobb och ”gröna jobb” från engelska. På engelska är det ju enkelt. Det är ”white collar”, ”blue collar” och så det nya, ”green collar”. På svenska blir det svårare, men vi har ju i alla fall vedertagna begrepp för ”vitkragade” och ”blåkragade” jobb, dvs manchettyrken och blåställsjobb. Men en motsvarighet ”green collar” är svårt att hitta. Tentativt får det bli ”gröna jobb”, för den svårfångade kategorin miljövänliga jobb.

Publicerat i Att översätta, Att tolka, Ord, Språk | Etiketter , , , | 9 kommentarer

Och nu blir det heminredning…

När vi flyttade in i vår nuvarande lägenhet var det tal om att återanpassa köket från den handikappinredning som fanns. Höj- och sänkbar diskbänk och arbetsbänk. Hissbara överskåp.

Vi tyckte dock att det kunde vara spännande att ha kvar det där höj-, sänk- och hissbara. Kul att kunna sänka diskbänken så att barnbarnen bekvämt kan hjälpa till att diska. Eller att bara trycka på en knapp, så sänker sig kaffekopparna, eller kryddorna ner till ta-vänlig höjd. Tänkte jag.

Men barnbarnen tyckte det var roligare att trycka på knapparna än att diska och efter ett antal massakrerade maträtter och demolerade kökstillbehör ändrade jag uppfattning om finesserna. I ärlighetens namn är det mest jag själv som ställt till det. Krossade krukor under diskbänken. Ett paket knäckebröd ovanpå mikron (under det sänkbara överskåpet) blev ströbröd. Med mera. Det var alltför lätt att komma åt kanten där manöverpanelen sitter. Satt. Nu är nästan allt väck.

Jag planerande dåligt när jag tog bort arbetsbänken. Den överföll mig när jag skruvade loss några skruvar, för att undersöka hur den satt fast. Det visade sig vara just de skruvarna som höll hela konstruktionen.

Så denna gång, när det var dags för överskåpet, garderade jag med en stor sockerlåda, en stadig aluminiumlåda för bouleklot och två skärbrädor. Även i lösskruvat skick stod hyllan faktiskt kvar. Sedan var det bara att lyfta ner hela konstruktionen och den tunga motorn, med redaktörns hjälp.

I skåpet har vi satt in nya hyllor som är både djupare, bredare och fler än de sänkbara och har plötsligt gott om plats för prylarna. De motordrivna hyllorna står i vårt grovsoprum och eventuella spekulanter kan anmäla sitt intresse här.

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 8 kommentarer

Geraniumdamer och nakna jungfrur

När man inte varit på landet på en månad är det alltid spännande att se vad som som möter en när man återvänder. Den här gången var det ett gäng nyfikna pelargoner som kikade ut genom fönstret när vi kom.

De har gjort tjänst utomhus hela sommaren, men när vi lämnade huset senast var det redan en bit in i september, så jag tyckte att de kunde få komma in. Och så här glada blev de för det.

Och det gör mig troligen till en geraniumdam. Det sägs att pelargoner är ett bra mått på kvalitén på en översättning från engelska till svenska. Om det dyker upp krukor med geranuim i fönstren hos äldre damer finns det anledning att bli misstänksam. Geranium är pelargon och en ”geranium lady” är inte någon geraniumdam, utan helt enkelt en pelargontant.

Sedan hittade vi ett helt gäng nakna jungfrur i en slänt. Lite medtagna av kalla nätter låg de där, utslagna i alla bemärkelser. Och mycket färggranna. Tidlösa kallas de också och de dyker upp utan förvarning, eftersom de inte har några blad som talar om var de finns. Eller möjligen har det det, men bladen vissnar i så fall ner innan blommorna slår ut.

De ser ut ungefär som krokus i växtsätten,  fast de föredrar senhösten, i stället för den tidiga våren.

Och så var det tur att den lokala handlaren hade både fönstervadd och fönsterremsor i lager när vi var här senast. Det är stor skillnad på hur snabbt man får upp värmen när innanfönstren väl är i.

Tack vare arbetslägret för en månad sedan är innanfönstren på plats, hängrännorna rensade, utemöblerna inställda i boden och båten på land. Så skönt, tack än en gång alla medverkande.

Och kameran som jag glömde ute på tomten häromsistens är nu återfådd tack vare en hjälpsam granne och då kan jag visa en favoritbild från arbetslägret. Här försvinner ett gammalt badkar, tillsammans med lite annan bråte och dessutom några stora cementringar, som blev över vid ett av många grävprojekt förra sommaren. Härligt att inte ha allt det där skräpande på tomten.

Syrran och pensionären tror att det kanske bli vattenho åt grannens kor och kylrum i fäboden. Vilket som blir vad överlåter jag åt den begåvade läsaren att lista ut.

Publicerat i Att odla, Livet | Etiketter , , , | 22 kommentarer