Om man är en smula disträ (Hörde jag någon muttra: En smula?) tränar man upp sig i att gå baklänges i tiden för att hitta det man förlagt på olika ställen. Och precis som i polisserier lär man sig att det finns troliga och mindre troliga scenarier. Men till skillnad från polisserier är det ofta de troligaste scenarierna som innehåller lösningen.
Om man till exempel tappat bort glasögonen är det troligast att de finns där man vistats mest. När hemmet väl är genomletat är nästa misstänkta plats den där man tillbringat flest timmar utanför hemmet, sedan de försvann. I mitt fall var det i ett tomt radhus som jag hjälper till att måla. Lättkollat! Alldeles tomma rum, bara några målarburkar, rollers, penslar och färgtråg. Men inga glasögon. Trodde jag först.
Efter att ha kollat med kompisar, yogastället, olika affärer och alla andra tänkbara platser, åkte jag tillbaka till det tomma radhuset. Här någonstans måste glasögonen finnas. Så såg jag en bit vägg där målarfärgen behövde bättras på och klättrade upp på stegen och fixade. Och då kom jag ihåg att glasögonen hade varit i vägen när jag skulle komma åt att måla vid öppna spisen. Där uppe låg de! Omöjliga att se från golvet.
Jag tänker ibland på det som min mamma sa till mig, när jag klagade över att jag var mer än lovligt glömsk:
”Klart du är tankspridd, så mycket som du har att sprida dina tankar på.” Och som sagt, ett visst mått av tankspriddhet tränar i alla fall upp ens minnesförmåga, när det gäller att spåra vad man gjort den senaste tiden.
Detta var det ena paret av mina två försvunna glasögon. Återstår alltså lite mer minnesträning för att leta upp nästa.