Dags för lite modebloggande

Postat den 27 november, 2012 av Karin

Det är inte ofta jag köper kläder. Och det är ännu mer sällsynt att jag bloggar om det.  Det har nog inte hänt förut, men nu: varsågoda, se här mitt senaste inköp!

Det är en slags tunika i jersey, med ett finurligt mönster i olika grå färger nertill. Sitter snyggt och är väldigt bekväm. Färgvalet är kanske inte så originellt. Det är som syrran säger. Om vi någon gång vågar lämna den trygga svarta färgen kastar vi oss ut i djärva färgorgier som knallgrått eller chockbeige. Egentligen borde jag kanske visa ett foto när jag har den på mig, men det funkar inte för då kan man ju inte se det viktigaste.

För det intressanta med denna outfit är varken färgen eller modellen utan en liten, liten detalj. Kolla noga på bilden. Kanske man måste klicka den större för att kunna se riktigt. Synd det inte ändå? OK här kommer en förstoring.

Nej, det är inte märket jag menar. Vad kan det då vara? Jamen precis! Storlek 38. Det var när jag märkte att krympmalen hade gått hårt åt mina kläder i storlek 42 som jag började fundera på att göra något åt saken. Och med hjälp av en mirakelmetod har jag alltså lyckats minska storlek 42 till 38. Samt, vilket egentligen är viktigare, fått ner blodtrycket till acceptabla nivåer.

Metoden är helt suverän. Knepet är nämligen att man ska se till att göra av med fler kalorier än man stoppar i sig. Och det gör man genom att röra sig lite mer och äta lite mindre. Smart va? Och i morgon är det invägning så då får jag veta hur många kilo det handlar om och hur långt det är kvar till målvikten. Återkommer…

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 23 kommentarer

Jag blir så glad när någon frågar om vägen

Postat den 25 november, 2012 av Karin

Som dysdirektiker (= inget lokalsinne) blir jag alltid lika förvånad och lite full i skratt när någon frågar mig om vägen. Va?! Frågar du MIG? Och när jag faktiskt kan hjälpa till känner jag mig rätt nöjd. Numera kan jag så gott som alltid ge råd om riktning och färdväg.

Tidigare hade jag för det mesta en liten karta med mig var jag än var, även hemma i Stockholm. Oftast kompletterade jag med en kompass. Utmärkta handikapphjälpmedel, smidiga att stoppa i handväskan.

Men nu har livet blivit ännu lättare. Tack vare karta och GPS i telefonen har jag alltid med mig vad jag behöver och om någon frågar om vägen är jag alltid beredd att svara.

I dag var det två tjejer som såg mycket uppkopplade och datorvana ut, som ville veta hur de skulle hitta från Slussen till Mariatorget.

– Vi vet hur vi ska gå, men inte åt vilket håll, sade de och höll upp sin smartphone, med vägen tydligt utmärkt med ett kraftigt grått streck.

Gissa om jag känner igen det problemet! Man har en noggrann beskrivning av vägen och man vet precis var man ska svänga höger och vänster, men hur börjar man? Åt vilket håll? Nåväl, numera finns det ett smidigt svar även på den frågan.

– Såhär, sade jag, och tryckte två gånger på den lilla pilen nere i vänstra hörnet. Kolla här; när man trycker på pilen blir kartan en kompass på samma gång, så att ni ser åt vilket håll ni ska gå. Plättlätt. Ditåt!

Pilsymbolen till vänster på skärmen omvandlas till riktningspil och kartan vrider sig på skärmen så att man kan följa färdmarkeringen rakt fram. Tjejerna var vederbörligen imponerade av att jag visste mer om deras telefon än de själva.

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter , , , | 19 kommentarer

Lördagstema: Läsa

Postat den 24 november, 2012 av Karin

Livsrummets förslag till lördagstema är Läsa. Det kan man skriva mycket om. Men jag väljer nog en skildring av min läsande farmor, som jag är väldigt glad att pappa hann berätta för mig.

Som barn tillbringade jag mycket tid hemma hos farmor och jag uppfattade henne som en rätt oåtkomlig person. I princip positivt inställd till sina barnbarn, visst, men också med bestämda uppfattningar om mycket. Som till exempel det där med att kamma håret eller klippa naglarna utomhus, som jag berättat om tidigare.

Och så var det det där med böcker. Visst fick man väl läsa, men bara när man var ledig. Ledig var man först när alla sysslor var avklarade och alltid var det något, som måste uträttas först. Inte vet jag om hon gjorde det med flit eller om det var en oavsiktlig effekt av hennes förmaningar; följden blev i alla fall att läsandet blev den mest lockande och lustfyllda sysselsättning jag kunde tänka mig. Själv såg jag aldrig farmor sitta och läsa. Hon donade alltid med något i huset, eller vävde eller spann. Men så berättade pappa några år innan han dog om en sen natt, eller tidig morgon snarare, då han och farbror Erland varit iväg på dans i Hedemora och cyklat hem de fyra milen i den ljusa sommarnatten.

”Och där satt morsan vid köksfönstret och läste en roman. Hon var så försjunken i boken att hon varken hörde eller såg något annat. Och samtidigt kliade hon sig på ryggen med brödkniven.”

Jag är så glad åt att ha den bilden av min farmor också. Ser henne sitta där med utsikten över sjön i det tidiga morgonljuset, i nattlinne, med sin långa hårfläta på ryggen. Och så sakta och njutningsfullt kliar hon sig med den långa brödkniven medan hon befinner sig någon helt annan stans i fantasin.

Uppdatering: Jag tyckte det var svårt att se hur farmor egentligen bar sig åt när hon spann, så jag skrev och frågade systerdottern som är bra på allt som rör textila traditioner och så här svarar hon: ”Det ser ut som om hon har ett rullat kardflor i handen. Resten av kardfloren ligger i soffan på sidan av (den där högen med vita, luddiga ullkorvar). Men jag blir ju nyfiken, vad det blev av det där garnet sen.. har du några barndomsminnen innehållande vita raggsockor kanhända?” Jodå, Emma. Vita, varma och mycket sticksiga sockor!

Läs här vad de andra lördagsbloggarna skriver om att läsa: Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt

Publicerat i Att läsa, Böcker, Lördagstema | Etiketter , , , | 50 kommentarer

Galleri Fredag: Böcker, böcker

Postat den 23 november, 2012 av Karin

Victoria är temavärd i november för Galleri Fredag och föreslår temat: Böcker, böcker. Ett ständigt aktuellt ämne som jag har behandlat då och då.  I den mån jag kommer ihåg det, lägger jag in bokrelaterade inlägg under kategorifliken, som man hittar i högermarginalen.

Och så här har vi det hemma hos oss…

… nästan. Trångt i hyllorna är det i alla fall, fast det finns ju de som har det värre. Bilden finns i Nationalmuseums fina katalog från utställningen 2008, om att lura ögat. Den är en tapet, som heter Pontus! av Pontus Frankenstein, fotograferad av Ola Bergengren.

Alla andra fredagsgallerister finns i sidhuvudet, under rubriken Galleri Fredag.

Publicerat i Böcker | 22 kommentarer

På jakt efter det misstag som retat upp Bodil Malmsten

Postat den 22 november, 2012 av Karin

Jag gillar verkligen Haren med bärnstensögon, men i en kommentar till förra inlägget blev jag påmind om varför det dröjde så länge innan jag äntligen läste den. På sin blogg skriver Bodil Malmsten den 9 augusti i år: ”jag hatar när påhittiga författare tolkar in vad personer som bevisligen har levat har tänkt vid vissa tillfällen i det förflutna, när författare, i stället för att använda sin uppenbarligen livliga fantasi till att skapa fiktiva personer, bara fantiserar”.

Ja om det vore så skulle jag hålla med henne. Men med all sin källforskning, med alla arkiv och museer som de Waal arbetat sig igenom, alla dagböcker, brev, tidningsartiklar och böcker som han läst och alla släktingars berättelser som han fått sig till livs, kan han återge både miljöer, skeenden och handlingar på ett trovärdigt sätt. Han hittar inte på känslor åt personerna i boken, han sentimentaliserar och teoretiserar inte. Han beskriver vad som hände.

Sedan har Malmsten retat upp sig alldeles väldigt på att han skriver att På spaning efter den tid som flytt bestod av tolv delar. ”…ett jätteminustecken, jag tror inte mina ögon – det står att Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt består av tolv romaner. Tolv! Står det så?”

I mitt exemplar av boken står det: ”Proust hade också blivit en person att räkna med på Gazettes redaktion på rue Favart. Han är flitig: sextiofyra konstverk som längre fram förekommer i På spaning efter den tid som flytt var återgivna i Gazette, en väldig andel av de sju delarnas visuella struktur.” Sju delar, alldeles riktigt, inte tolv. Så antingen har Malmsten retat upp sig i onödan, eller också har man rättat från tolv till sju i den svenska upplagan.

Så nu är frågan vad står det egentligen i den engelska versionen. Är det någon som har boken på engelska, som har lust att slå upp den någonstans kring sidan 88 och kolla?

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker, Språk | Etiketter , , | 2 kommentarer

Mannen med hög hatt längst bak heter Charles

Postat den 22 november, 2012 av Karin

Haren med bärnstensögon av Edmund de Waal har sålt i stora upplagor; jag såg en uppgift på en miljon sålda ex för ett tag sedan. Arton förlag tackade nej till manuset.

Det nittonde förlaget tänkte att det skulle räcka att trycka tre hundra exemplar, men tryckte ändå hela fem tusen. De blev snabbt tvungna att trycka nya upplagor. Jag kan förstå förlaget. Både att de gärna ville ge ut boken, men också att de trodde att den skulle få en ganska liten läsekrets.

För vad är det för slags bok? Små fina essäer om skapande och samlande, om konst och konsthantverk, en biografi, en släktkrönika, en historisk roman?

Edmund de Waal är på spaning efter den tid som flytt och efter sin släkts historia. Somligt hittar han mycket riktigt hos Proust, annat får han söka i olika arkiv efter, ytterligare annat finns bevarat som muntlig familje-historia. Det börjar idylliskt i Paris, med den rike ungkarlen Charles Ephrussi, konstälskare, samlare, mecenat. Man ser honom på Renoirs kända målning Kanotisternas lunch, Le déjeuner des canotiers. Han står längst bak i bilden i hög hatt och talar med författaren Laforgue, som också fungerade som sekreterare åt Charles. Och Charles är, om jag läst släktträdet rätt, författarens farmors farfars far.

de Waal har jobbar hårt med att förstå sig på Charles och hans lite snobbiga, lyxiga liv. Efter att ha plöjt igenom arkiv och tidningslägg från 1880-talet börjar han få respekt för honom som passionerad forskare och konsthistoriker. Själv får jag ännu större respekt för de Waals grundliga studier av de olika epokerna som skildras i boken. Historia när det är som bäst! Historia framlänges. Man får vara med då det händer, då man inte vet något om hur det blir sedan.

Och så har han lyckats skriva om allt detta rika material på ett vackert språk. Klart och enkelt som de Waals keramik. För han är världsberömd keramiker till vardags, delvis utbildad i Japan.

Efter den idylliska upptakten mörknar det över Europa och den mäktiga judiska släkten Ephrussi. Sakligt och gripande skildras den växande förföljelsen av judar, det metodiska övertagandet av judisk egendom och alla olika metoder att förnedra dem och framställa dem mindre mänskliga.

Och så till sist kommer vi i nutid till Tokyo och farbrodern Igge, Ignatius, som har de små japanska miniatyrskulpturer som Charles samlade så ivrigt på i slutet av 1800-talet. Det enda som finns kvar av släktens ägodelar och bland dem finns alltså haren med bärnstensögon. Bästa bok jag läst på länge!

Och nu är alltså den svåra frågan om jag ska knalla ner till Vetekatten på Kungsgatan och höra vad de andra i den trevliga Breakfast Book Club tycker om boken. Eller om jag ska sova en stund till.

Uppdatering. Jodå, det blev bokklubbs-frukostmöte och tur var väl det. Intressanta och roliga diskussioner, trevlig miljö och ett på alla sätt givande möte. Jag fick till exempel både en bok av Ann-Catrin Malmlöf och en stor påse trattkantareller. Tack Ann-Catrin!

Publicerat i Att läsa, Böcker, historia, konst | Etiketter , | 7 kommentarer

Mest skrämmande – barnramsa eller patriotisk marschmusik?

Postat den 21 november, 2012 av Karin

Idag borde det vara grammofonens eller ljudåtergivningens dag. Den 21 november 1877 meddelade Thomas Edison att han hade uppfunnit en maskin som kunde spela in och återge ljud, ett stift registrerade ljudvågorna på en cylinder med metallfolie. Hans första ljudinspelning var hans egen uppläsning av barnramsan ”Mary hade ett litet lamm”. Lite svårlyssnad, men det lär ska vara originalinspelningen.

Sousa, inte lika läskig som en barnramsa

I början tyckte folk att det var otäckt med ljudinspelningarna, spökaktigt, på något sätt. Så i stället för barnramsor beslöt ett bolag som försökte marknadsföra inspelningar, Columbia Phonograph Company, att testa med marschmusik i stället. Inte kunde väl folk vara rädda för patriotiska marscher? Mycket riktigt. En inspelning med John Philip Sousas mässingsorkester blev den första kommersiellt framgångsrika ljudinspelningen.

Fonografen var bara ett av många patent som som Edison lät registrera. Glödlampan är som bekant ett annat, fast det tog ju lite tid och ett par tusen misslyckade försök innan det funkade.

– Misslyckade? sade Edison. Ingalunda. Jag har upptäckt två tusen sätt att inte göra en glödlampa!

Det är intressant, tycker jag, att Edison hade sådana svårigheter i skolan att han inte fick fortsätta där. Han var för frågvis helt enkelt och efter bara tre månaders skolgång fick han gå hem och hans mamma fick undervisa honom i stället. Och det måste man väl säga att hon lyckades rätt bra med.

Publicerat i historia | Etiketter , | 11 kommentarer

…faror för staten av svåraste slag

Postat den 19 november, 2012 av Karin

Det var lite mörkt och kulet i går eftermiddag, men ändå hade många sökt sig ut till Långholmen, där en minnestavla över politiska fångar avtäcktes av Ingvar Carlsson.

Dessutom var det boksläpp. En bok om politiska fångar på Långholmen 1880 – 1950 presenterades: … faror för staten av svåraste slag.  Sedan blev det vatten och bröd. Eller fika om man föredrog det.

Publicerat i historia | Etiketter , , | 5 kommentarer

Lödagstema: Anonym

Postat den 17 november, 2012 av Karin

Jag blandade ihop veckorna och skrev om Kungligheter förra veckan, så nu blir det alltså förra veckans tema idag: Anonym.

Det måste Livsrummet, som är temavärd denna månad, ha skräddarsytt åt mig, tänkte jag. Jag som skrivit tonvis med text, nästan alltid anonymt. Promemorior, propositioner, utredningsbetänkanden. Förr i världen skrev man regeringspropositioner jagform. Idén var att statsrådet skulle läsa upp hela texten i riksdagen, som sitt förslag. I verkligheten var det förstås aldrig så och någon gång på 1990-talet övergav man det skrivsättet. Idag är det ”regeringen” som uttalar sig, har en åsikt, gör en bedömning, föreslår en åtgärd, och så vidare. Kalla mig gärna konservativ, men jag tycker att det rent språkligt var smidigare och mer lättläst med den gamla ”jag”-modellen.

För ett par år sedan slumpade det sig så att jag skrev en roman på engelska och någon som både kände till projektet och som känner mig väl sade:

”Jaharu, en roman på ett främmande språk, med en manlig huvudperson, med handlingen förlagd till en främmande kontinent. Ska du inte ha en pseudonym också?” Jo självklart! Och så fick det bli. Jag valde pseudonymen Nina Jaribu. Det är swahili och skrivs egentligen ninajaribu. Det betyder ”jag försöker” och på bokmässan i Nairobi förra hösten fungerade det mer som marknadsföring än ett sätt att dölja sig. Vart jag gick hörde jag: ”Hey, Nina! Ninajaribu!”

I Kristoffer Leandoers intressanta bok Mask, Litteraturen som gömställe påminns jag om att det är skillnad på att vara anonym och att ha en pseudonym. En pseudonym är ett val av en annan identitet. Ett sätt att frivilligt avstå från sitt namn för att använda ett annat.

Men när jag sedan läser författaren Faraj Bayrakdars bok, från hans i tid i fängelset i Syrien, inser jag att anonymiteten också har helt andra dimensioner. Fångarna har inga namn, bara ett nummer. Deras identitet ska utplånas, deras självkänsla knäckas. När författaren kommer till intensivvårdsavdelningen på ett sjukhus, efter en tortyromgång, skrivs han in under ett slumpvis valt namn, Saif Ahmad. ”Ni kan inte ana hur glad jag blev för detta namn”, skriver författaren. ”Det kändes underbart att namnet inte bestod av siffror.” Men så slår det honom att om han dör där på sjukhuset finns han överhuvudtaget inte och det går inte att spåra hans liv eller död. Hans anhöriga skulle aldrig få veta.

Han klarade sig den gången och de fjorton året i fängelse. I veckan framträdde han på ABF-huset i Stockholm och berättade om sina erfarenheter och läste sina dikter.

Jag tog en bild på honom, men så såg jag att det fanns personer med på bilden, som kanske inte ville bli fotograferade, som helst vill vara anonyma, så jag har maskat bort dem, så gott det går. Det är därför bilden ser lite konstig ut.

Här finns övriga lördagstemabloggare, som alltså skriver om kungligheter i dag:

Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Att tolka, Böcker, Lördagstema | Etiketter , , | 23 kommentarer

Galleri Fredag: Knappar

Postat den 16 november, 2012 av Karin

Dagens Galleri Fredagd-tema är Knappar. Ack så svårt när man inte längre har tillgång till mammas stora färgrika knappskatt. Fint ciselerade silverknappar, glittrande glasknappar, blanka guldknappar, lena klädda mockaknappar, skimrande pärlemorknappar, mattvita benknappar, knypplade knappar, och så alla röda, gröna, gula och blå. Svarta, vita och bruna också, förstås, men dem sorterade jag snabbt bort som ointressanta.

Och nu i mitt syskrin? Där ligger bara några tråkknappar, extraknappar till plagg som jag slängt för länge sedan. Knappmisär, måste man nog säga.

Men en liten favorit har jag, från en skjorta av ett tyg som ser ut som en målning av Marie-Louise Ekman och som kanske är det. Till och med de emaljerade knapparna är dekorerade med detaljer från tygets mönster. Ska nog ta och sy dit den igen även om skjortan är lite för stor numera.

Viktoria är temavärd för november och nästa veckas tema och övriga fredagsgallerister finns i den svarta remsan under sidhuvudet, rubriken Galleri Fredag.

Publicerat i fredagstema | Etiketter , , | 17 kommentarer