Idag är det internationella hattdagen (nej autokorrekt, INTE hatdagen!) och det bör väl åtminstone högtidlighållas med ett blogginlägg. Har jag någon hatt? Nej, dessvärre inte. Har jag någon bild på en hatt. Njae, det är dåligt med det också. Det enda jag har är en bild på ett gäng hattprydda kriminalare från ett blogginlägg för länge sedan, det får duga.
Här har vi en grupp detektiver från Stockholms kriminalavdelning för ungefär 120 år sedan. På den tiden – och särskilt i slutet av 1800-talet hade de bråda dagar.
Jenny Langkjaer har forskat om detta och disputerade 2011 med avhandlingen ”Övervakning för rikets säkerhet”. Hon berättar hur övervakandet av politiska möten kring förrförra sekelskiftet verkade vara en självgående verksamhet, vars syfte var att producera rapporter. Inte att analysera dem, inte att rapportera vidare, inte ens i någon större utsträckning att använda det insamlade materialet i rättegångar mot personer som misstänktes för omstörtande verksamhet. Bara göra och spara. Så här kunde det se ut vid ett socialdemokratiskt möte.
De handskrivna namnen är detektiver från Stockholmspolisens kriminalavdelning som har tilldelats platser i Folkets hus. Det måste ha varit ett viktigt möte, för det gick åt ett trettiotal övervakande detektivkonstaplar. Till vardags var det bara ett par kriminalare per möte. Inte ordningspolis, eftersom syftet inte var att säkerställa att allt gick städat till, utan kriminalpolis som följde allt som sades och stenograferade såväl anföranden som debatt och underhållning. En ovärderlig källa till arbetarrörelsens historia i Stockholm.
Det var ofta samma poliser som återkom på möte efter möte, de blev med tiden välkända av deltagarna. Man satte fram små bord åt sina övervakare så att de skulle kunna jobba bekvämare. Många rapporter har ett innehåll som får en att undra om inte kriminalarna i hemlighet tyckte att hela övervakningsidén var lite löjlig.
Jenny Langkjaer tror att konstaplarna och mötesdeltagarna till sist kom att respektera varandra: ”Relationen var den mellan en detektivkonstapel som själv genom sina hårda arbetsvillkor måste ha undrat om han var på rätt sida i striden, och de politiskt engagerade som kanske förstod hans belägenhet. Relationen var den mellan ett yrke och ett annat, som i vardagligt slit vande sig vid varandra, när år lades till år, föredrag till föredrag och mötesrapport till mötesrapport”.
Hatten av för solidaritet mellan hårt arbetande yrkesgrupper.
Nere vid stranden står en gammal al, som alltid har funnits. När min farfar flyttade hit med sin familj, troligen 1905, anlände de med eka till den här stranden.
Det är svårt att tänka sig den här utsikten utan henne. Jag har låtit några andra alar vid stranden växa till sig, för att hon ska ha några efterträdare, den dag hon ger upp. Men de växer inte alls på samma spännande sätt utan står där raka och ordentliga, helt utan den gamla damens karaktäristiska stil. Jag hoppas verkligen att hon hänger med många år än.
Så här på fars dag tänkte jag lägga upp lite bilder på min pappa, men det är lättare sagt än gjort, eftersom han alltid var bakom kameran. Jag har många trevliga bilden på den samlade familjen, på cykelturer, på släktträffar, på fikapauser på jobbet och mycket annat, men min pappa är nästan aldrig med, eftersom han var den som fotograferade.
Sedan hittar jag denna bild, när cyklisterna på förra bilden kommit fram till sitt mål. Här fikar dom på balkongen i mitt barndomshem och pappa är bakom kameran i vanlig ordning. Men av allt att döma är det inte min mamma på bilden ovanför utan någon annan dam i den vita dräkten. Eventuellt, eventuellt min faster Ellen? Mamma finns här längst till vänster, med brorsan i famnen.
Så ett hopp fram till 1995 på hösten, då pappa var 91 år. Det är en av de få bilderna som mamma tog av honom. Hon tyckte det var strongt av honom att hugga ved i den åldern.
Det blir ofta lite lättköpta poänger av det. I SVT:s direktsändning får moderata kulturministern Parisa Liljestrand frågan: ”Vilka av dessa verk skulle kunna ingå i en svensk kulturkanon?”
Jag passerar ofta Sala, på vägen till och från huset på landet. Ibland stannar jag till på det fina Aguéli-museet för att få mig en dos färg.
Han sökte sig till Spanien och Nordafrika för det speciella ljusets skull. Han sammanfattade sina idéer om konsten så här: Man är aldrig nog exakt, nog enkel och nog djup.
Idag till exempel väljer jag att skriva om Theodor Roosevelt, som var ute på en valturne just den 14 oktober för 110 år sedan. När han var på väg till ett valmöte i Milwaukee stannade han till för att hälsa på anhängare som samlats utanför hotellet där han pausade.
Folkmassan kastade sig över Schrank, som klarade livhanken bara tack vare att Roosevelt manade till lugn. Till polisen sa han: ”Ta hand om honom och se till att han inte misshandlas”.
På Facebook ser jag en syrlig kommentar om detta gäng som kallas ”Tidölaget” kompletterat med en definition av begreppet: ”Tidölag, subst. umgänge mellan artfrämmande individer”. Vi får väl se framöver hur pass artfrämmande de är sinsemellan. Idag verkade de väldigt samstämmiga.
Vagabond missar dock de svenska höstfärgerna. Vi behöver ju varken åka till USA eller Japan, vi har det runt omkring oss så här års. Så här ser det ut när jag tittar ut genom köksfönstret, där jag just fått in innanfönstret, med fönstervadd emellan.
Lönnarna är lite lynniga och växlar färg i olika takt. Medan axveronikan byter om till helgult.
Den står borta vid ladan och egentligen kanske den inte är helt rätt röda färg att matcha det faluröda med. Men även om jag är känslig för färger är jag inte beredd att hugga ner den japanska lönnen och jag drar mig också för att måla om ladan.
Bakom den japanska lönnen döljer sig ett annat träd, också det (enligt min farbror) av asiatiskt ursprung. Det är en koreagran, som har lustiga kottar, lite blåaktiga och med ett ovanligt växtsätt, rakt upp. 
Summa summarum anser jag att hösten får finnas, för att den är så färgsprakande vacker.
Ibland har jag försökt granska mina akvareller som om det inte är jag som har målat dem. Tänkt: Vilka förbättringsförslag skulle en riktigt kritisk kritiker kunna komma med?
Eller den här, som jag klippt itu. Den var mest ett grågrönbrungult mischmasch, men på en bit gick det att förtydliga till något som såg ut som en masaihydda. På den andra biten drog jag några penseldrag som blev en väg och där placerade jag ett par kvinnor på hemväg mot kvällningen.
Jag har sparat ytterligare några sådana där bakgrunder som jag ska försöka att hitta på motiv till. Så jag vill nog hävda att slängverksamheten har skett med någon slags urskillning.
När jag sedan såg de här förberedelserna för en fönster-renovering kom jag att tänka på konstverken på Söder-sjukhuset.
