Jag tjänar inte

non serviamJag tjänar inte heter Jenny Åkervalls roman som just kommit ut. Den titeln blir man ju nyfiken på!

”Non serviam” är latin och brukar översättas ”jag tjänar inte”.  Vanligtvis syftar det på Lucifer, som inte ville anpassa sig till guds påbud utan hellre lämnade himlen. Och det är den idén som John Miltons Det förlorade paradiset bygger på. Lucifer säger hos Milton att han hellre härskar i helvetet än tjänar i himlen. Och här i Sverige ligger det förstås nära till hands att tänka på Gunnar Ekelöfs folkhemskritiska skildring från 1945 i diktsamlingen Non Serviam. Det finns täckning i boken för titeln. Nej, jag ska inte, verkligen inte, berätta hur!

Men jag kan berätta vad Norstedts redaktör sade på den välbesökta släppfesten, där många av de närvarande mycket väl kunde ha klivit rakt ut ur boken: ”När man arbetar på ett förlag” sade förlagsredaktören ”får man tusentals manus varje år. Det är en omöjlig uppgift att välja ’rätt’. Men det finns en sak som vi letar efter, utöver de uppenbara, som en bra story, en egen författarröst och njutbar stil. Och det är tillträde till slutna rum. Böcker som handlar om miljöer dit man annars inte har tillträde, är speciellt intressanta för oss förläggare och för läsarna. Och en sådan bok har Jenny Åkervall skrivit.”

Det är verkligen sant. Även om den ena miljön – regeringskansliet – råkar vara rätt välbekant för mig, är den ju inte så ofta skildrad i skönlitteraturen. Interiörerna från statsministerns stab, de olika krisvågorna som sköljer igenom hans krets och spolar bort några och sköljer upp andra på torra land, är både väl fångade och spännande läsning.

jenny å2

Här har vi Anna, jag menar Jenny, som pustar ut efter en squashmatch. Bra bollkänsla, schwung i serven och precision i spelet. Som i språkbehandlingen.

Och så har vi den andra slutna miljön, arbetet inom psykvården. Huvudpersonen, Anna är psykiatriker med ett slitsamt jobb, tre barn och en tuff vardag. Som på alla jobb finns positioneringarna och intrigerna men också engagemanget och de fungerande mötena. Läsaren får glimtar av svåra avvägningar, olika psykologiska inriktningars inbördes konkurrens, maktfullkomlighet, ödmjukhet och ett slags hjältemod i vardagen. Här ligger det en hel del research bakom skildringarna.

Det är ingen nyckelroman. Ingen idé att leta efter romankaraktärernas motsvarigheter i verkliga livet. Huvudpersonen Anna har en hel del gemensamt med Jenny, som dock inte är psykolog, utan journalist och har jobbat i statsrådsberedningen. I den miljön får vi i stället följa Emre Oktan, som är nybliven pressekreterare åt statsministern.

Och ja, så lyckas Jenny bygga en spännande intrig där Annas och Emres vägar möts på lika oväntade som övertygande sätt och det bästa sättet att få tillgång till dessa slutna miljöer är att skaffa boken och läsa den!

Publicerat i Att läsa, Böcker | Etiketter , , | 5 kommentarer

Lördagstema: En liten värld

En liten värld föreslår Gnuttan som lördagstema idag. Miniatyrer tänker jag då.

Och därför sitter jag här och läser bibeln på lördagsförmiddagen. Det är inte så ofta. Själv har jag några kopior av indiska miniatyrer, och kanske någon persisk. Jag har dålig koll på vem som gjort dem och vad de exakt föreställer, men vackra är de.krishna

Den här skildrar någon episod ur Krishnas liv, troligen då han som herdepojke flirtade med alla traktens flickor. Att han är blå visar att han är helig, tror jag. Han var ju en avatar av Vishnu, som är en hinduisk övergud. Lite som Jesus är en avatar av Gud, alltså.

behzad murenDe persiska miniatyr- målningarna är de mest kända och influenserna sträcker sig kors och tvärs mellan Kina, Indien och länder som nuvarande Iran och Azerbaijan. De är vackert komponerade, med många dekorativa detaljer, fint balanserade och med fantastiska färger. Motiven är allt från jakt och krig till kärlek och hantverk.

Den mest framstående miniatyrmålaren är Kamal al-din Bihzad, som levde under 1400- och 1500- talen.

Han intresserade sig också för hantverk och andra vardagliga motiv.

Den här miniatyren från bygget av borgen Khavarnaq anses banbrytande.

behzad slagfält

Och här har vi ett slagfält med den förvirrade mängden av människor och vapen och hästar som sannolikt präglade den tidens bataljer och slagfält långt in i våra dagar.

Och hur kommer det sig då att jag måste plocka fram bibeln? Jo det beror på ett mytologiskt djur som dyker upp allt som oftast i miniatyr-målningarna. Det kallas ”buraq” och ser ut som en liten bevingad häst, med påfågelsvans och med kvinnoansikte.

Det var med hjälp av en buraq som Muhammed kunde ta sig till sjunde himlen för att förhandla med Gud, eller Allah om det där med hur ofta man skulle vara tvungen att be. Han lyckades rätt bra i den förhandlingen, måste man säga. Gud går ut hårt med att femtio böner om dagen kan vara lagom. På hemvägen träffar Muhammed Moses och han skakar på huvudet. ”Det orkar dom aldrig. Högst fem!” Så Muhammed återvänder till Gud och förhandlar ner bönekravet till fem. Snyggt jobbat kan man väl säga. burak

Men så stöter jag på uppgifter om att Abraham också tycks ha fått låna samma buraq, eller kanske en annan? Han hade ju sin fru Sara och dessutom barn med den tidigare tjänsteflickan Hagar, som Sara drivit iväg. För att kunna ta hand om sina båda familjer använde Abraham sig av en buraq som färdmedel. Nej så står det väl ändå inte i bibeln? Kanske i koranen? Måste kolla. Återkommer om jag hittar något. Eller kanske någon vet?

Små världar kan man också hitta hos de övriga lördagsbloggarna som är Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, och Pysseliten

Publicerat i konst, Lördagstema | Etiketter , , , , , | 15 kommentarer

Tänk om vi skulle köra nästa valrörelse på engelska

ngugiporträttInternationella författarscenen i Kulturhuset i Stockholm är en trevlig plats. I går var det Ngũgĩ wa Thiong’o, från Kenya, som diskuterade författarskap, språk och minnen med landsmannen och författaren Binyavanga Wainaina. Det vore intressant med en egen kväll med Wainaina också. Men i går var det allt ljus på Ngũgĩ, som nu är 75 år, född och uppväxt under den koloniala perioden i Kenya.

allt ljusI en nedsläckt och fullsatt hörsal, med en liten ö av ljus framme på scenen, förklarar han hur hans intresse för, nej behov av, berättelser växte fram. Han berättar om historier i den lilla ljuskretsen kring elden på kvällarna i byn Kamiriithu. Ris och kvistar med torra löv som flammade upp och falnade igen, precis som berättelserna med sin dramatik mellan de förklarande partierna.

Berättelserna fanns i mörkret och eldskenets återspegling i ansiktena kring elden. På dagarna försvann de. De förlorade sin kraft och magi i dagsljus och gick inte att få fatt på. Utom för en person, en släkting till Ngũgĩ, som var blind och hade svårt att gå. Hon kunde återge gårdagskvällens historier så att de fick ännu starkare laddning och hennes röst utvecklades till ett perfekt instrument för historieberättande. Hon berättade mot gentjänster av olika slag och den historietörstande Ngũgĩ försåg henne med vatten, hjälpte henne gå, hittade skugga åt henne och var hennes bästa ”kund”. När han sedan började skolan upptäckte han att det fanns dagsljusberättelser i böckerna också. Och, ja, sedan är det kanske inte så konstigt att man blir författare.

en blommaPå sjuttiotalet var han en etablerad som författare, med böcker som A Grain of Wheat, The River Between, Weep Not, Child och Petals of Blood, som alla gavs ut under hans engelska namn, James Ngugi. Under kolonialtiden skulle kenyanska barn ha ett engelskt förnamn, ”Eller vad som helst som var västerländskt,” förklarade Ngũgĩ, ”mina föräldrar kunde till exempel ha valt ’Göteborg’ det hade varit OK. Men inte Ngũgĩ.”

1977 bestämde han sig för att återta sitt gikuyunamn, Ngũgĩ wa Thiong’o och skriva på gikuyu, för att nå fler av sina landsmän. Det slutade i fängelse, eftersom han behandlade ämnen som korruption och maktmissbruk.

Förra året kom Petals of blood ut i nyöversättning, samtidigt med översättningen av barndomsskildringen Drömmar i krigets skugga. Båda är intressanta att läsa och ger en bra bakgrund till de spänningar och konflikter som Kenya kämpar med än i dag.

Det blev inte tid att tala om det senaste valet i Kenya i går. Eller jo, på ett sätt. Ngũgĩ berättade att alla valdebatter i TV hade hållits på engelska. ”Vem vänder de sig till? Swahili är obligatoriskt i skolorna och ett lingua franca i hela Kenya. Om de vill tala till väljarna ska de väl tala ett språk som de förstår!”

Ja, det skulle ju vara som att ha en valrörelse på engelska här i Sverige, tänkte jag. Med den stora skillnaden att de flesta svenska politiker talar sämre engelska än de kenyanska.

Och så är det ju fredag idag igen, med galleri-fredags-temat Abstrakt. Det gick inte riktigt att foga in detta inlägg under den rubriken, så jag hoppar över idag. Men kolla gärna vad de andra galleristerna har att bjuda på. Finns under rubriken Galler Fredag i sidhuvudet.

Publicerat i Att läsa, Böcker, Debatt, Språk | Etiketter , , | 5 kommentarer

Födelsedag igen

Betty Hennings Nora1 1879

En tidig Nora, Betty Hennings, på Det Konglige i Köpenhamn, 1879

När Nora smällde igen dörren till dockhemmet 1879 hördes det i hela den västerländska litteraturen, brukar man säga.

Ett dockhem är en av de mest spelade pjäserna någonsin och mycket sensationell på sin tid. Strindberg blev fruktansvärt provocerad av Ibsens tilltag att låta en kvinna och mor bete sig på det sättet. Kanske hade hans olika fruar haft det lite lättare om inte Nora funnits. Till skillnad från Ibsen menade Strindberg att äktenskapet är en uppfostringsanstalt, även för kvinnan, och han skrev till Georg Brandes 1888: ”Nu har jag piskat henne så att hon blivit en samvetsgrann mor, och nu vågar jag lemna barnen åt henne, sedan jag afskedat pigan, med hvilken hon supit och horat”

Ett dockhem går nu på stadsteatern i Stockholm i en uppsättning där man inte tar ställning i den ständiga frågan om den ska sättas upp som 1800-tal eller i nutid. Man har valt både-och. Med lite femtiotal i mitten. Scenografiskt gillar jag femtiotalet bäst, med sin kluvenhet mellan modernt och gammaldags, sin gulgröna ångestfärg och en tjuvrökande Nora, som börjar frukta att hennes man aldrig kommer att se henne som medmänniska utan för alltid som en söt och lydig docka.

femtiotalDet fungerar bra, uppsättningen är snyggt gjord och Annika Hallin blir allt mindre docksöt, allt tydligare och mer beslutsam.

Men. Det är svårt att föra den här handlingen fram till vår tid.

Det är svårsmält det där med att bara lämna barnen och slå igen dörren. Det var svårsmält på 1800-talet också, men av andra skäl.

barnen

Nu ser lagstiftningen annorlunda ut. Valet är inte lika ödesdigert och definitivt. Då, när pjäsen skrevs, förlorade kvinnan rätten till barnen om hon lämnade sin man. Därför tror jag att det fungerar bäst att låta den äldre tidens regler och juridik bidra med de spelregler som gör Noras val så svårt.

I den här uppsättningen får barnen mer utrymme än vanligt, som för att understryka det hjärtslitande i hennes val. Det gör det egentligen ännu rimligare att förlägga handlingen till förra seklet.

Ibsen-Henrik-1Och javisstja. Idag är det Ibsens födelsedag. Grattis till honom och till oss som fått så många intressanta idédramer att fundera kring.

Här ser vi honom på ett frimärke som gavs ut i Norge till hans 100-årsdag 1928. Han fick ett när han fyllde 150 också.

Men Strindberg, stackarn, han fick inget frimärke, såvitt jag kan se, när han fyllde hundra förra året. Det kunde han väl ändå ha fått!

PS. Det är vårdagjämning också idag och jag har fått en försynt förfrågan om hur jag förhåller mig till det. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men i Kanada gör man i alla fall något åt saken (tack till Katarina för bilden).no more snow

Publicerat i Debatt, historia, konst | Etiketter , | 19 kommentarer

Misslyckanden, framgångar och misslyckade framgångar

Idag har Nokolaj Gogol födelsedag, denna märkliga man som skrev med ett klassperspektiv som vore han en äkta trasproletär. Han måste haft en god inlevelseförmåga, för han kom själv från en burgen bakgrund med både polsk adel och ukrainsk överklass. Och tre hundra livegna i familjens ägo.

270px-Ploshad_sorochinskoy_yarmarki

Kanske var det kulturkrocken när han kom till S:t Petersburg som skärpte hans sinnen för statusjakt, intriger, fåfänga och maktmissbruk? Han hade svårt att finna sig till rätta. Han var en udda person redan hemmavid, men en udda person som räknades. Han längtade hem till det vänligare och mer kreativa klimatet i hembyn Sorochyntsi och den lilla staden Nizhyn där han gick i konstskola.

I S:t Petersburg försökte han sig på att bli skådespelare, men blev inte antagen. Han skrev en dikt om Tyskland som han gav ut på eget förlag. Den fick riktigt dålig kritik och Gogol gick runt och köpte vartenda tillgängligt exemplar av boken, eldade upp dem och svor att aldrig mer skriva poesi. Tur var väl det, för i stället fick vi verk som novellerna Näsan och Kappan och dramat Revisorn. När Revisorn först publicerades som bok skrev de konservativa tidningarna ner den; den var ju en träffande kritik av Ryssland och hur det ryska imperiet vansköttes.

330px-The_Government_Inspector_by_Nikolai_GogolDramat räddades på ett otippat sätt av tsar Nikolaj I, som tyckte den var rolig och såg till att den sattes upp på teatern. Han var ju annars beryktad för hårda tag mot kritiker och för sin extremt effektiva och hårdhänta säkerhetspolis.

Pjäsen blev en stor succé och alla tyckte som tsaren att den var en väldigt rolig rysk folklivsskildring.

Gogol blev så besviken att han lämnade Ryssland och bosatte sig i Rom i tolv år. Han hade ju tänkt sig att pjäsen skulle förändra samhället!

Frimärket med motiv från Revisorn gavs ut 2009, till tvåhundraårsminnet av Gogols födelse.

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Debatt | Etiketter , , | 14 kommentarer

Fina fisken – och fula

Har man turen att bo i närheten av en riktig fiskaffär ska man absolut passa på att köpa färsk skrei så här års. Det är den torsk som vandrar mellan Barents hav och norska atlantkusten. Den är god.

skrei3

Alternativet är att köpa fryst fisk från samma trakter, vilket vi ofta gjort, men nu får det hellre bli lite mindre fisk till lite högre pris än dubiös frysfisk.

miljöcertNär det är frysfisk brukar jag alltid kolla var fisken är fiskad. Bahrents hav är godkänt för torskfiske, så det är ju OK, tänkte jag.

Dessutom var den miljöcertifierad. Känns tryggt, eller hur?

kinatorsk

Men så råkade jag vända på paketet med fryst torsk från Findus. Packad i Kina, stod det.

bahrents havI KINA!? Det är ju på andra sidan jorden. Hur miljöcertifierat kan det vara? Jag skrev till MCS och frågade vad deras miljö-certifiering innebär och fick svaret att det bara handlar om var fisken fiskats. Om den sedan reser jorden runt innan den kommer till konsumenten är inget man väger in i bedömningen. Det borde man nog göra.

Jag har också skrivit till Findus för att få veta hur det går till egentligen. Jag har inte fått något svar, så jag måste utgå från allmänna uttalanden, i reklam, mm. När man skildrar sitt torskfiske i Bahrents hav handlar det om hur man omedelbart fryser ner fisken efter fångst, för att den ska nå konsumenten så färsk som möjligt. Men hur kan den då packas i Kina?

Ett möjligt svar hittar jag på en webbsida för svenska ungdomar som söker säsongsjobb i Norge. Tyvärr, står det på jobbförmedlingssidan, tyvärr är det ont om jobb i fiskrensningsbranschen, där svenska ungdomar förr brukade kunna få tillfälliga jobb. Så gott som all fiskresning sker numera i Kina.

Det verkar alltså som att man fryser fisken där man fångat den, sedan får den åka till Kina för upptining, rensning och packning. Och så får den åka över halva jorden igen. Det vill jag inte medverka till. Den Kravmärkta frysta fisken har i alla fall lite koll på transporterna. Varje kilo fisk får bara orsaka ett visst mått av utsläpp. Findus frysta torsk är alltså inte Kravmärkt.

Hörni, ska det verkligen behöva vara så här jobbigt att vara konsument? Eller kanske det ska det? Kanske är det vår enda chans att verkligen påverka det som är uppenbart galet.

Uppdatering. Nu fick jag svar från Findus också. Jag väljer hellre fisk som inte turnerat på det där sättet. Så här skriver de:

Torsken fångas i Nordostatlanten, Barents hav. Torsken huvudkapas och fryses omedelbart in ombord på trålaren ute till havs. Den frysta torsken transporteras till en  omlastningshamn och går sedan med fryscontainerfartyg till Kina. Den vanliga transportrutten är via Suezkanalen. Den snabba nedfrysningen ombord garanterar att färskheten bibehålls. Det sker ingen försämring av kvaliteten eftersom upptiningen sker i stora vattenkar till strax över fryspunkten, max + 4 grader C. Därefter fileas fisken för hand, packas och fryses in i slutförpackningen.

Publicerat i Att tolka | Etiketter , | 39 kommentarer

Lördagstema: Bästa gömstället

Lördagstemat idag är: Bästa gömstället. Och hur jag än funderar kommer jag tillbaka till tanken att det man försöker dölja alltid gör mer väsen av sig än det man vill visa. Som på teatern, när scenarbetarna ska byta ut något under pågående föreställning: Ju mer de hukar och smyger, desto mer syns de.

375px-The_Purloined_Letter

Här letas det för fullt efter det undansnillade brevet

Edgar Allan Poe använde sig av principen att det man inte försöker dölja inte är så lätt att hitta i novellen ”Det undansnillade brevet”. Jag ska inte förstöra läsupplevelsen genom att berätta innehållet. Här hittar man hela novellen på engelska.

Novellen används ofta som ett exempel på hur en riktig deckare ska vara beskaffad: Alla fakta på bordet, så att läsaren har en lika bra chans som detektiven att klura ut vad som hänt. Själva brottet ska stå i centrum för handlingen. Den som löser deckargåtan ska gärna vara oprofessionell, eller i alla fall inte göra det i tjänsten. En glad amatör eller en avskedad polis är bra. Novellen har som underrubrik: Nothing is more hateful to wisdom than too much cleverness.

Men så har vi förstås det klassiska gömstället: ihåliga gardinstänger. Det var ett bra gömställe, tills det saboterades av berättelsen om en försmådd och hämndlysten fru, som stoppade gardinstängerna fulla med räkskal, när huset skulle säljas. Det luktade förstås värre och värre och ingen ville köpa huset. Till sist fick hon överta det för en billig penning. Alla har hört den, så idag är det nog ingen som stoppar något hemligt i gardinstången. Historien ingår i antologin Glitterspray och 99 andra klintbergare recenserad under rubriken Sägner i cyberåldern.

Och vad har de övriga lördagstemaskribenterna för favoritgömställen då, månne. Dem kan man hitta här: Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt och Pysseliten. Gnuttan står för marsteman och nästa vecka är det En liten värld.

Publicerat i Lördagstema | Etiketter , | 36 kommentarer

Galleri Fredag: Ur en annan synvinkel

omöjlVerkligheten ur en annan och oväntad synvinkel kan man hitta lite var stans. Den svenske konstnären Oscar Reutersvärd är känd för sina kluriga figurer och för att ha konstruerat den första omöjliga triangeln.

Sedan har den dykt upp i många varianter och brukar, i alla fall utomlands, kallas Penrose triangle. Den finns i många varianter som man kan se på nätet och just den här finns också som ett 25-öres frimärke. Lura-ögat-figurer är lite annorlunda. De använder det invanda seendet, för att få oss att se det som inte finns, eller se det annorlunda än det är.

stor o liten2

Vi tror oss se en större blå prick till höger eftersom den pricken fyller upp sitt utrymme bättre än den vänstra pricken. Det är ett effektivt och vanligt sätt att lura ögat. ”Stor padda i liten pöl”, kunde man kalla den, kanske. De blå prickarna ÄR verkligen precis lika stora.

Tror ni inte att jag har kontrollmätt!

stor o liten3Och just den här effekten, att något ser större ut om det jämförs med något som inte är så värst mycket större, kan man ta hjälp av om man ska gå ner i vikt.

Och nu blir det lite intertextualitet, eller vad det kan kallas när man inspirerats av någon annans blogginlägg. Interpictualitet kanske, när det handlar om bilder? I alla fall: Musikanta har fina bilder från Gondolenbron i dagen inlägg, t.ex. Stadsmuseet sett ur en för henne ny synvinkel. Och då kom jag på att jag har ju några bilder någonstans där man med hjälp av ett ljusspel ville få oss att se just den byggnaden på ett nytt sätt. Det var ungefär ett år sedan och här är några av bilderna, där fasaden byter skepnad.

ljusspelljusspel3DSCN7660DSCN7665

Erica i Piteå väljer teman i mars. Fredagsgallerister och galleriteman finns i sidhuvudet under rubriken: Galleri Fredag

Publicerat i fredagstema | Etiketter , | 17 kommentarer

Vad sa hon?

Freudian slip kallas det, när det undermedvetna kommer till tals utan att man menar det.

Av George Bushs många felsägningar kvalar några in som  freudianska felsägningar, andra är bara felsägningar i största allmänhet. Som ”They misunderestimated me”. Eller: ”A West Texas girl, just like me.” Mer renodlat freudianskt blir det med: ”You know, one of the hardest parts of my job is to connect Iraq to the war on terror.” Och: ”The vast majority of Iraqis want to live in a peaceful, free world. And we will find these people and we will bring them to justice.”

khemiriIdag hörde jag en intervju med Beatrice Ask med en felsägning som drar åt det freudianska hållet. Hon får frågor om polisens arbetsmetoder i det omdiskuterade REVA-projektet, med anledning av Jonas Hassen Khemiris artikel i DN i går, som ytterst handlar om hur det är att bli bedömd enbart på sitt yttre.

Reportrarna påpekar att det nu finns väldigt många exempel på personer som stoppats av polisen utan annan anledning än utseendet.

askBeatrice Ask förklarar i intervjun att polisen inte får stoppa någon på grund av hud- eller hårfärg: ”Det är alldeles tvetydigt så att polisen inte får ingripa på grund av att någon ser ut på ett visst sätt…”

Vad SA hon? Sa hon verkligen så? ”Det är alldeles tvetydigt…” Det är klart att hon inte menar det. Det är en felsägning. Men med tanke på att hon tidigare försvarat polisens metoder skulle det nog kunna ses som ett exempel på en Freudian slip.

Publicerat i Att tolka | 18 kommentarer

Det är ju jul ideligen

Det nyinköpta månadskortet till tunnelbanan fungerade inte i spärren. Jag kollade med spärrvakten och han hävdade att det gått ut. Var för gammalt. Nähädu, tänkte jag, men ville inte blockera kön i rusningstrafik utan gick in i den närbelägna pressbyrån i stället för att reda ut detta missförstånd. Kassakillen kollade:sl-kort

– Det gick ut i går ja, klockan 12.30. Sist du åkte på det var i går morse.

– Men jag köpte det ju bara för… ja, för ett par veckor sedan eller så, protesterade jag.

– Jag vet, sa han med mild stämma, det kan kännas så ibland. Tiden går väldigt fort.

Jag bläddrade lite diskret bakåt i almanackan, för jag kom ihåg att inköpstillfället hade sammanfallit med ett möte utanför stan. Och ser man på, det var den nionde februari.

– Hmm, det måste bero på att februari är en sån kort månad, sa jag i ett försök att ordna reträtten.

– Nej det är något med tiden, sa kassakillen, som inte ens brydde sig om att påpeka att 30 SL-dagar är 30 dagar oavsett månadernas längd. Tiden är annorlunda nu. När man var liten blev det aldrig jul. Man fick vänta hur länge som helst. Men nu är det ju jul ideligen.

Det kunde vi vara överens om och jag fick mitt kort påfyllt med 30 nya dagar och vi skildes åt med ett ömsesidigt ”God jul!”

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 6 kommentarer