Uppdatering när det är för sent att fixa: Kicki, samt andra som ev läser i Safariprogrammet. Min tjusiga påskversion av Bayeuxtapeten funkar ju bara i Firefox, tydligen. Och bilden ligger därhemma i en annan dator, så det är inte fixbart, i alla fall inte nu. Så jag får vädja till er fantasi i stället.
Men kolla, jag hittade Bayeux-kitet. Ha, här kommer alltså en ny påskscen på torget, med lite blandat innehåll. Det påskigaste jag kunde hitta i kitet. Går bra att försöka själv.
Stendöd
Varumärkesord, kallas det när ett ord som en gång varit ett varumärke blivit så vanligt att det också används för andra varumärken, till exempel: Asbest, filofax, frigolit, gladpack, jeep, keso, masonit, nylon, stetsonhatt, vaselin och vespa. Och så googla, förstås. Vilken sökmotor man än använder, så googlar man nu för tiden. Varumärkesinnehavarna gillar inte det där. Om man googlar på ”varumärkesord” kan man läsa: ”Ett varumärke kan vara friskt, sjukt eller dött. Exempel på varumärken som är döda (degenererade) är bakelit, grammofon, dynamit och termos. Ett exempel på ett sjukt varumärke är Google där företaget gått ut hårt mot webbaserade uppslagsverk och lexikon som listar google/googla som ett verb.”
Om man idag googlar, eller yahooar, då, på verbet ogooglebar (det som Google inte vill att Språkrådet ska ha med på listan över nyord, om inte definitionen snävas in och fixas till) får man 625 000 träffar. Själv föredrar jag formen ogooglingsbar, men den får bara 427 träffar. Kanske det rättar till sig, när Språkrådsbråket lagt sig.
Under tiden kan man roa sig med att se vad som är ogooglingsbart på Googlenope, som listar sökningar där Google säger, ungefär: ”Nope, det finns inte”. Som den här:
Nu blir det fiskgjusar igen. När hon flög söderut i höstas stannade vår fiskgjusemamma Katherine (dvs Piret) strax söder om Kairo så länge att jag började bli orolig. Men på samma ställe stannade också den mer resvana Erika, en fiskgjuse som hade många Afrikaresor bakom sig och som verkade mycket erfaren och kunnig. Kanske behövde de äta upp sig lite inför flygturen över Sahara? Och mycket riktigt, efter ett tag gav sig båda iväg söderut, Erika till Sudan och Piret till det nya landet Södra Sudan.
Där har de sedan levt i olika naturreservat under vintern och för ett tag sedan var det dags att dra norrut. Piret flyger lite krokigt, medan Erika flyger spiktakt dit hon ska. Så var det på nervägen också. Ingen tvekan, raka spåret.
Båda tog sig till tillbaka till det där området söder om Kairo där de tillbringade ett par veckor tillsammans i höstas. Kanske kom de överens då att ses där igen på hemresan?
Men häromdagen kom den trista nyheten att Erika flugit in i en kraftledning och dött. Tack vare en hängiven fågelälskare i Egypten, som sökte upp henne med vägledning av hennes radiosändare, vet vi att det är en olyckshändelse och inte någon som gjort henne illa med vilje.
Här kan man se henne efter olyckan och nu har hon tagits om hand, så att hon inte bli mat åt hyenor och gamar. Piret får klara sig själv nu, utan sin erfarna kompis och vi får hålla tummarna för att hon ska ta sig hela vägen hem, till sitt bo i Kalakotkas. Under tiden får vi följa henne på kartan.
Av gammal vana har jag använt google för att leta upp saker på nätet. Det är det fler som gör och det sätter sina spår i språket.
Ogooglingsbar information
Jag har hört ungdomar utbrista när de hittar originalhandlingar i ett arkiv: ”Kolla här, alldeles ogooglat!”
Och för det mesta är ju arkivhandlingarna ogooglingsbara, eftersom det sannolikt bara är någon promille av arkivbestånden som skannats in och gjorts tillgängliga på nätet.
Så därför tog Språkrådet med ordet ”ogooglingsbar” i sin nyordslista för 2012, men se det skulle de inte ha gjort. Google tog omedelbart kontakt med dem och hotar stämma dem för varumärkesintrång och defaming och allt vad det är. Allt är googlingsbart enligt dem och blotta tanken att något inte skulle vara det får inte finnas. Ordet får inte finnas!
Så nu har jag börjat testa lite andra sökmotorer och där det förut fanns en symbol för – ja ni vet vad – har jag idag i stället Yahoo.
Här kan man följa dramat, mejl för mejl: Här sätter Google press på Språkrådet.
Uppdatering: Här har vi Svenska akademiens ständige sekreterares synpunkt på saken. Han inte bara heter Englund i efternamn, han tycker precis som jag också.
Och om någon behöver beskriva för engelsktalande vänner vad vi håller på med, finns en bra sammanfattning här.
I USA has man myntat begreppet ”googlenope”, för ord och fraser som är ogooglingsbara. Såvitt jag kan se har inte Den Mäktiga Sökmotorn givit sig på Washington Post som lanserar begreppet.
Artikeln i Washington Post illustreras med denna bild.
I dag är det Marie bebådelsedag, som också kallas Vårfrudagen, som i sin tur har folketymologiserats till våffeldagen. Alla dessa dagar är förstås framförhandlade i efterhand. Med tanke på att Jesu födelse är en omtvistad företeelse – tidpunkten infaller inom ett tjugoårsspann – är dagen för hans tillblivelse förstås lika diffus. Men nu har olika kyrkomöten bestämt att det är just i dag för 2013 år sedan som Maria insåg att hon på något obegripligt sätt blivit gravid.
Hon är ständigt aktuell i kyrkliga kretsar. Det är många som försöker få till en ny Mariadogm. I Katolska kyrkans katekes från 1995 står det, att
”då Maria uttalar sitt fiat (må det ske) vid bebådelsen och ger sitt samtycke till inkarnationen samverkar hon redan i det verk som hennes Son skall genomföra. Hon är moder överallt där han är Frälsare”.
Förrförre påven, Johannes Paulus II, uppvaktades av 5 miljoner katoliker, varav 42 kardinaler och 500 biskopar, med en vädjan om en ny Mariadogm, där hon äntligen skulle erkännas som ”Faderns dotter, Sonens moder, Andens gemål och Kyrkans moder”.
Påven Johannes Paulus II var rätt person att uppvakta. Hans valspråk, syftande på Maria och löd ”din i allt”. Och den nya påven talar också entusiastiskt om Maria.
Undrar om man ska se det som ett gott tecken på himmelsk jämställdhet. Eller om man ska bli oroad?
Den här bebådelseversionen är målad av El Greco och han får ursäkta men jag tycker inte den är så lyckad. Det där molnet som Gabriel kommer farande på ser mer ut som en demolerad segway och ärkeängeln själv ser lite dubiös ut.
Men hur som helst så blev det ju en liten Jesus som också dyker upp på miniatyrmålningar inom islam, till exempel på den här lilla målningen. Här heter de Miriam och Isa. Men, invänder någon, inom islam får man ju inte avbilda människor överhuvudtaget. (Jag fick den frågan apropå de där persiska och indiska miniatyrerna häromdagen, i mitt blogginlägg.)
Jodå, det är bara inom vissa striktare delar av islam som det inte går för sig. Men annars finns det en lång bildtradition, både inom hovkulturen och en mera folklig, främst i Iran och mogulernas Indien.
Och så såg jag i någon tidning att det är väldigt stor skillnad på våffeljärn och att de gammaldagsa gjutjärnsjärnen ger de frasigaste våfflorna. Men gör man frasvåfflor utan ägg kan man nog inte misslyckas, vilket järn man än har:
Värm våffeljärnet. Smält smöret och låt svalna. Rör ihop bakpulver, salt och mjöl. Tillsätt vatten och rör till en jämn smet. Ställ åt sidan. Vispa grädden hårt. Vänd ner mjöl och vattenblandningen i grädden. Vispa i svalnat smält smör (spar lite att pensla våffeljärnet med). Grädda. Happy våffeldagskväll!
Jag tjänar inte heter Jenny Åkervalls roman som just kommit ut. Den titeln blir man ju nyfiken på!
”Non serviam” är latin och brukar översättas ”jag tjänar inte”. Vanligtvis syftar det på Lucifer, som inte ville anpassa sig till guds påbud utan hellre lämnade himlen. Och det är den idén som John Miltons Det förlorade paradiset bygger på. Lucifer säger hos Milton att han hellre härskar i helvetet än tjänar i himlen. Och här i Sverige ligger det förstås nära till hands att tänka på Gunnar Ekelöfs folkhemskritiska skildring från 1945 i diktsamlingen Non Serviam. Det finns täckning i boken för titeln. Nej, jag ska inte, verkligen inte, berätta hur!
Men jag kan berätta vad Norstedts redaktör sade på den välbesökta släppfesten, där många av de närvarande mycket väl kunde ha klivit rakt ut ur boken: ”När man arbetar på ett förlag” sade förlagsredaktören ”får man tusentals manus varje år. Det är en omöjlig uppgift att välja ’rätt’. Men det finns en sak som vi letar efter, utöver de uppenbara, som en bra story, en egen författarröst och njutbar stil. Och det är tillträde till slutna rum. Böcker som handlar om miljöer dit man annars inte har tillträde, är speciellt intressanta för oss förläggare och för läsarna. Och en sådan bok har Jenny Åkervall skrivit.”
Det är verkligen sant. Även om den ena miljön – regeringskansliet – råkar vara rätt välbekant för mig, är den ju inte så ofta skildrad i skönlitteraturen. Interiörerna från statsministerns stab, de olika krisvågorna som sköljer igenom hans krets och spolar bort några och sköljer upp andra på torra land, är både väl fångade och spännande läsning.
Här har vi Anna, jag menar Jenny, som pustar ut efter en squashmatch. Bra bollkänsla, schwung i serven och precision i spelet. Som i språkbehandlingen.
Och så har vi den andra slutna miljön, arbetet inom psykvården. Huvudpersonen, Anna är psykiatriker med ett slitsamt jobb, tre barn och en tuff vardag. Som på alla jobb finns positioneringarna och intrigerna men också engagemanget och de fungerande mötena. Läsaren får glimtar av svåra avvägningar, olika psykologiska inriktningars inbördes konkurrens, maktfullkomlighet, ödmjukhet och ett slags hjältemod i vardagen. Här ligger det en hel del research bakom skildringarna.
Det är ingen nyckelroman. Ingen idé att leta efter romankaraktärernas motsvarigheter i verkliga livet. Huvudpersonen Anna har en hel del gemensamt med Jenny, som dock inte är psykolog, utan journalist och har jobbat i statsrådsberedningen. I den miljön får vi i stället följa Emre Oktan, som är nybliven pressekreterare åt statsministern.
Och ja, så lyckas Jenny bygga en spännande intrig där Annas och Emres vägar möts på lika oväntade som övertygande sätt och det bästa sättet att få tillgång till dessa slutna miljöer är att skaffa boken och läsa den!
En liten värld föreslår Gnuttan som lördagstema idag. Miniatyrer tänker jag då.
Och därför sitter jag här och läser bibeln på lördagsförmiddagen. Det är inte så ofta. Själv har jag några kopior av indiska miniatyrer, och kanske någon persisk. Jag har dålig koll på vem som gjort dem och vad de exakt föreställer, men vackra är de.
Den här skildrar någon episod ur Krishnas liv, troligen då han som herdepojke flirtade med alla traktens flickor. Att han är blå visar att han är helig, tror jag. Han var ju en avatar av Vishnu, som är en hinduisk övergud. Lite som Jesus är en avatar av Gud, alltså.
De persiska miniatyr- målningarna är de mest kända och influenserna sträcker sig kors och tvärs mellan Kina, Indien och länder som nuvarande Iran och Azerbaijan. De är vackert komponerade, med många dekorativa detaljer, fint balanserade och med fantastiska färger. Motiven är allt från jakt och krig till kärlek och hantverk.
Den mest framstående miniatyrmålaren är Kamal al-din Bihzad, som levde under 1400- och 1500- talen.
Han intresserade sig också för hantverk och andra vardagliga motiv.
Den här miniatyren från bygget av borgen Khavarnaq anses banbrytande.
Och här har vi ett slagfält med den förvirrade mängden av människor och vapen och hästar som sannolikt präglade den tidens bataljer och slagfält långt in i våra dagar.
Och hur kommer det sig då att jag måste plocka fram bibeln? Jo det beror på ett mytologiskt djur som dyker upp allt som oftast i miniatyr-målningarna. Det kallas ”buraq” och ser ut som en liten bevingad häst, med påfågelsvans och med kvinnoansikte.
Det var med hjälp av en buraq som Muhammed kunde ta sig till sjunde himlen för att förhandla med Gud, eller Allah om det där med hur ofta man skulle vara tvungen att be. Han lyckades rätt bra i den förhandlingen, måste man säga. Gud går ut hårt med att femtio böner om dagen kan vara lagom. På hemvägen träffar Muhammed Moses och han skakar på huvudet. ”Det orkar dom aldrig. Högst fem!” Så Muhammed återvänder till Gud och förhandlar ner bönekravet till fem. Snyggt jobbat kan man väl säga. 
Men så stöter jag på uppgifter om att Abraham också tycks ha fått låna samma buraq, eller kanske en annan? Han hade ju sin fru Sara och dessutom barn med den tidigare tjänsteflickan Hagar, som Sara drivit iväg. För att kunna ta hand om sina båda familjer använde Abraham sig av en buraq som färdmedel. Nej så står det väl ändå inte i bibeln? Kanske i koranen? Måste kolla. Återkommer om jag hittar något. Eller kanske någon vet?
Små världar kan man också hitta hos de övriga lördagsbloggarna som är Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, och Pysseliten
Internationella författarscenen i Kulturhuset i Stockholm är en trevlig plats. I går var det Ngũgĩ wa Thiong’o, från Kenya, som diskuterade författarskap, språk och minnen med landsmannen och författaren Binyavanga Wainaina. Det vore intressant med en egen kväll med Wainaina också. Men i går var det allt ljus på Ngũgĩ, som nu är 75 år, född och uppväxt under den koloniala perioden i Kenya.
I en nedsläckt och fullsatt hörsal, med en liten ö av ljus framme på scenen, förklarar han hur hans intresse för, nej behov av, berättelser växte fram. Han berättar om historier i den lilla ljuskretsen kring elden på kvällarna i byn Kamiriithu. Ris och kvistar med torra löv som flammade upp och falnade igen, precis som berättelserna med sin dramatik mellan de förklarande partierna.
Berättelserna fanns i mörkret och eldskenets återspegling i ansiktena kring elden. På dagarna försvann de. De förlorade sin kraft och magi i dagsljus och gick inte att få fatt på. Utom för en person, en släkting till Ngũgĩ, som var blind och hade svårt att gå. Hon kunde återge gårdagskvällens historier så att de fick ännu starkare laddning och hennes röst utvecklades till ett perfekt instrument för historieberättande. Hon berättade mot gentjänster av olika slag och den historietörstande Ngũgĩ försåg henne med vatten, hjälpte henne gå, hittade skugga åt henne och var hennes bästa ”kund”. När han sedan började skolan upptäckte han att det fanns dagsljusberättelser i böckerna också. Och, ja, sedan är det kanske inte så konstigt att man blir författare.
På sjuttiotalet var han en etablerad som författare, med böcker som A Grain of Wheat, The River Between, Weep Not, Child och Petals of Blood, som alla gavs ut under hans engelska namn, James Ngugi. Under kolonialtiden skulle kenyanska barn ha ett engelskt förnamn, ”Eller vad som helst som var västerländskt,” förklarade Ngũgĩ, ”mina föräldrar kunde till exempel ha valt ’Göteborg’ det hade varit OK. Men inte Ngũgĩ.”
1977 bestämde han sig för att återta sitt gikuyunamn, Ngũgĩ wa Thiong’o och skriva på gikuyu, för att nå fler av sina landsmän. Det slutade i fängelse, eftersom han behandlade ämnen som korruption och maktmissbruk.
Förra året kom Petals of blood ut i nyöversättning, samtidigt med översättningen av barndomsskildringen Drömmar i krigets skugga. Båda är intressanta att läsa och ger en bra bakgrund till de spänningar och konflikter som Kenya kämpar med än i dag.
Det blev inte tid att tala om det senaste valet i Kenya i går. Eller jo, på ett sätt. Ngũgĩ berättade att alla valdebatter i TV hade hållits på engelska. ”Vem vänder de sig till? Swahili är obligatoriskt i skolorna och ett lingua franca i hela Kenya. Om de vill tala till väljarna ska de väl tala ett språk som de förstår!”
Ja, det skulle ju vara som att ha en valrörelse på engelska här i Sverige, tänkte jag. Med den stora skillnaden att de flesta svenska politiker talar sämre engelska än de kenyanska.
Och så är det ju fredag idag igen, med galleri-fredags-temat Abstrakt. Det gick inte riktigt att foga in detta inlägg under den rubriken, så jag hoppar över idag. Men kolla gärna vad de andra galleristerna har att bjuda på. Finns under rubriken Galler Fredag i sidhuvudet.
En tidig Nora, Betty Hennings, på Det Konglige i Köpenhamn, 1879
När Nora smällde igen dörren till dockhemmet 1879 hördes det i hela den västerländska litteraturen, brukar man säga.
Ett dockhem är en av de mest spelade pjäserna någonsin och mycket sensationell på sin tid. Strindberg blev fruktansvärt provocerad av Ibsens tilltag att låta en kvinna och mor bete sig på det sättet. Kanske hade hans olika fruar haft det lite lättare om inte Nora funnits. Till skillnad från Ibsen menade Strindberg att äktenskapet är en uppfostringsanstalt, även för kvinnan, och han skrev till Georg Brandes 1888: ”Nu har jag piskat henne så att hon blivit en samvetsgrann mor, och nu vågar jag lemna barnen åt henne, sedan jag afskedat pigan, med hvilken hon supit och horat”
Ett dockhem går nu på stadsteatern i Stockholm i en uppsättning där man inte tar ställning i den ständiga frågan om den ska sättas upp som 1800-tal eller i nutid. Man har valt både-och. Med lite femtiotal i mitten. Scenografiskt gillar jag femtiotalet bäst, med sin kluvenhet mellan modernt och gammaldags, sin gulgröna ångestfärg och en tjuvrökande Nora, som börjar frukta att hennes man aldrig kommer att se henne som medmänniska utan för alltid som en söt och lydig docka.
Det fungerar bra, uppsättningen är snyggt gjord och Annika Hallin blir allt mindre docksöt, allt tydligare och mer beslutsam.
Men. Det är svårt att föra den här handlingen fram till vår tid.
Det är svårsmält det där med att bara lämna barnen och slå igen dörren. Det var svårsmält på 1800-talet också, men av andra skäl.
Nu ser lagstiftningen annorlunda ut. Valet är inte lika ödesdigert och definitivt. Då, när pjäsen skrevs, förlorade kvinnan rätten till barnen om hon lämnade sin man. Därför tror jag att det fungerar bäst att låta den äldre tidens regler och juridik bidra med de spelregler som gör Noras val så svårt.
I den här uppsättningen får barnen mer utrymme än vanligt, som för att understryka det hjärtslitande i hennes val. Det gör det egentligen ännu rimligare att förlägga handlingen till förra seklet.
Och javisstja. Idag är det Ibsens födelsedag. Grattis till honom och till oss som fått så många intressanta idédramer att fundera kring.
Här ser vi honom på ett frimärke som gavs ut i Norge till hans 100-årsdag 1928. Han fick ett när han fyllde 150 också.
Men Strindberg, stackarn, han fick inget frimärke, såvitt jag kan se, när han fyllde hundra förra året. Det kunde han väl ändå ha fått!
PS. Det är vårdagjämning också idag och jag har fått en försynt förfrågan om hur jag förhåller mig till det. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men i Kanada gör man i alla fall något åt saken (tack till Katarina för bilden).
Idag har Nokolaj Gogol födelsedag, denna märkliga man som skrev med ett klassperspektiv som vore han en äkta trasproletär. Han måste haft en god inlevelseförmåga, för han kom själv från en burgen bakgrund med både polsk adel och ukrainsk överklass. Och tre hundra livegna i familjens ägo.
Kanske var det kulturkrocken när han kom till S:t Petersburg som skärpte hans sinnen för statusjakt, intriger, fåfänga och maktmissbruk? Han hade svårt att finna sig till rätta. Han var en udda person redan hemmavid, men en udda person som räknades. Han längtade hem till det vänligare och mer kreativa klimatet i hembyn Sorochyntsi och den lilla staden Nizhyn där han gick i konstskola.
I S:t Petersburg försökte han sig på att bli skådespelare, men blev inte antagen. Han skrev en dikt om Tyskland som han gav ut på eget förlag. Den fick riktigt dålig kritik och Gogol gick runt och köpte vartenda tillgängligt exemplar av boken, eldade upp dem och svor att aldrig mer skriva poesi. Tur var väl det, för i stället fick vi verk som novellerna Näsan och Kappan och dramat Revisorn. När Revisorn först publicerades som bok skrev de konservativa tidningarna ner den; den var ju en träffande kritik av Ryssland och hur det ryska imperiet vansköttes.
Dramat räddades på ett otippat sätt av tsar Nikolaj I, som tyckte den var rolig och såg till att den sattes upp på teatern. Han var ju annars beryktad för hårda tag mot kritiker och för sin extremt effektiva och hårdhänta säkerhetspolis.
Pjäsen blev en stor succé och alla tyckte som tsaren att den var en väldigt rolig rysk folklivsskildring.
Gogol blev så besviken att han lämnade Ryssland och bosatte sig i Rom i tolv år. Han hade ju tänkt sig att pjäsen skulle förändra samhället!
Frimärket med motiv från Revisorn gavs ut 2009, till tvåhundraårsminnet av Gogols födelse.
