Återbruk

Postat den 9 februari, 2023 av Karin

För ett tag sedan slängde jag ett par hundra målningar som bara låg och tog upp plats. Borde jag inte försökt att förbättra dem i stället? Är det inte ett förfärligt resursslöseri att slänga all denna färg som gått åt, alla dessa fina akvarellpapper? Nej, jag insåg att högen med kasserade målningar hindrade mig från att måla nytt. Bättre då att slänga dessa bromsklossar!

”Du kunde ju gjort bokmärken av dem!” säger mina akvarellkompisar. Jodå, några vackra färgytor har fått bli födelsedagskort och sånt. Men det handlar alltså om en sammanlagd yta på bortåt 200 kvadratmeter, så bokmärkslösningen var liksom ingen bra idé.

Jag gick dock igenom dem innan jag slängde och kollade om det fanns någon liten bit här och där som kanske kunde få vara kvar. Det är ju med målningar som med texter – det ofta blir bättre när man skär bort.

Nu har jag hängt om min lilla akvarellvägg i köket, där jag brukar hänga upp mina alster, allteftersom årstiderna eller humöret skiftar. Minimålningarna får vara med.

Svårfotograferat, eftersom några av bilderna har glas eller plast som blänker lite irriterande. Alla har varit större, eller mycket större.

På den här har jag bara skurit bort ungefär en tredjedel, för att få lite bättre balans.

Den här minibilden har varit en målning på helark, dvs 56×76 cm. Den var murrig och tråkig, men jag sparade ändå denna lilla bit med något som ser ut som olivträd.

Jag har hängt upp den utan glas, för jag vet att jag kommer att vilja fortsätta och dutta lite då och då.

Kanske ska jag försöka få till en bättre kontrast i den? Den skulle må bra av lite mera liv i de där trädkronorna. Kanske behövs det lite mer färg i förgrunden? Då går det ju inte att ha glas i vägen, när det kliar i fingrarna.

Nästa ”redigeringsprojekt” som jag tänker ge mig på är att plocka fram gamla målningar som jag varit någorlunda nöjd med. De såg rätt OK ut för ett par år sedan, men, men … Där finns en mycket stor förbättringspotential, vill jag lova!

Publicerat i akvarell, Arga akvarellisten, renovering | Etiketter , , | 17 kommentarer

Under radarn

Postat den 4 februari, 2023 av Karin

Vi pratar inte så mycket om den ortodoxa Moskva-patriarken Kiril, som vi borde. Det är svårt, eller till och med omöjligt att förstå att många ryssar fortfarande tjurskalligt håller fast vid att det ryska anfallskriget på Ukraina är rimligt och motiverat. Men om man försöker sätta sig in i den ryska kyrkans tänkesätt från 18oo-talet och framåt blir det begripligare.

När västvärlden utvecklades (eller förföll, enligt det ryska sättet att se det) betraktade den ryska kyrkan sig som garant mot sekularisering och mot liberala, globaliserande och ”dekadenta” krafter.  Ett starkt Ryssland med sin ortodoxa tradition gav sig inte ut på det sluttande plan som hette upplysningstänkande.

Kyrkan höll fast vid Russkij mir en ”Rysk värld”, som omfattar Ryssland, Belarus och Ukraina, det vill säga drömmen om det gamla Kievriket, den rysk-ortodoxa kyrkans vagga.

Överpatriark Bartolomaios i Istanbul undertecknar dokumentet som ger den ukrainska ortodoxa kyrkan självständighet från Moskva, 2018.

Så, när överpatriarken i Istanbul gick med på att den ukrainska ortodoxa kyrkan inte längre skulle lyda under patriark Kiril i Moksva, utan i stället direkt under Istanbul, då tog det förstås hus i helsike. Kiril är en inflytelserik person, som står den politiska makten nära.

Kyrkan engagerade sig helhjärtat för anfallskriget mot Ukraina och förklarar för församlingarna, vid gudstjänst efter gudstjänst att detta är ett rättfärdigt krig, mot det dekadenta västerländska inflytande över den ”ryska världen”.  Mot den bakgrunden blir det lite lättare (om än inte lätt) att förstå att det fortfarande finns ett ganska omfattade stöd i Ryssland för kriget. Det är liknande tankar som ligger till grund för den militära retoriken i Ryssland.

Uppdatering 5 februari.  Det är förbjudet att ”misskreditera ryska armén” och, enligt en annan ny lag, att sprida av osanna uppgifter om rysk militär. Och det finns, delvis på grund av kyrkans predikningar, tillräckligt många som är beredda att ange dem som är kritiska mot kriget. I dagen radionyhetssändningar skildras hur lärare anger elever och elever lärare, restaurangbesökare anger bordsgrannar som diskuterar det problematiska med kriget.

Publicerat i Att tolka, Debatt, historia, Politik | Etiketter | 4 kommentarer

Allingeffekten

Postat den 25 januari, 2023 av Karin

Åren 2011 till 2014 hände det ovanligt mycket i Tyskland, åtminstone enligt Sveriges Radios sändningar. Det var inslag om Tyskland mest varje dag. Ett par år senare började det hända extra mycket i Storbritannien, vilket föreföll någorlunda befogat, på grund av Brexit. Men det var också en hel del bagateller som dök upp i nyhetssändningarna: vilken musik som ska spelas på Last Night of the Proms, diverse förvecklingar inom brittiska kungahuset och liknande. Samt ett otal intervjuer från olika pubar i London, med glada öldrickare när Coronarestriktionerna hävdes. Det var då jag fick syn på Allingeffekten. Daniel Alling har en tendens att bli överrepresenterad var han än är. Jag skrev till SR för ett par år sedan och frågade om de inte borde fundera på att införa en Allingkvot och fick följande svar:

”Haha, träffsäkert! Vi är svårt förtjusta i entusiastiska berättare och en sådan är han ju sannerligen. Men du har rätt, kanske läge att lyfta fram några av de andra duktiga korrespondenter vi har.”

Nu är Alling i Tyskland igen. Visst är det en viktig nyhet att Tyskland sannolikt kommer att sända stridsvagnar till Ukraina, men nu har jag tappat räkningen på hur många gånger de senaste dygnen som Alling har berättat om det. Att det kanske ska bli så, att det är nästan bestämt, att det kommer att beslutas idag och vad olika personer tycker om beslutet. Han är en bra korrespondent, absolut, men det finns ju andra duktiga korrar också …

Publicerat i Debatt | Etiketter | 10 kommentarer

Så om vi bara får dina bankuppgifter …

Postat den 16 januari, 2023 av Karin

Det ringde en vänlig, men bekymrad dam, som pratade en mjuk skånska.

”Hej, jag ringer från Svea Inkasso och jag vill bara kolla en sak med dig för säkerhets skull. Vi har fått en räkning här i ditt namn på en ishockeyutrustning på 27 000 kronor och jag tyckte det var lite konstigt eftersom den inte är levererad till din adress utan till Solna.”

Man kommer lång med 1500 kronor för juniorerna. För lite större ishockeyspelare räcker 15000 kronor väldigt långt. Det är svårt att ens hitta utrustning för 27000 kronor

Detta har jag hört talas om, tänkte jag. Troligt bluffsamtal. Dessutom kostar en ishockeyutrustning inte mer än max 15 000, inklusive allt. Men det kunde vara intressant att höra fortsättningen på upplägget så jag sa bara ”Jaa?”

”För om det inte är du som beställt utrustningen kan vi hjälpa dig med din bankkontakt så att de kanske kan häva köpet. Eller så att du i alla fall inte behöver stå för kostnaden. Så om vi bara får dina bankuppgifter …”

”Jamen” sa jag, för att se hur reaktionen skulle bli ”det är ju jag som beställt den. Fin julklapp, eller hur? Och den är redan betald.” Det blev tyst i luren. Sedan lade den skånska damen på utan ett ord.

Nästa samtal handlade om en dator för ungefär samma belopp och den hade levererats till Bandhagen. Uppringaren var en glad och vänlig Göteborgare. Jag lät honom prata på en stund sedan sa jag:

”Jag vill bara informera dig om att jag spelar in det här samtalet. Jag får ofta sådana här samtal och jag har pratat med polisen som …” Där bröts samtalet.

Tre sådana samtal har jag fått den senaste tiden. Tydligen är det ganska många som blir tillräckligt oroliga för en felaktig faktura för att lämna ut sina bankuppgifter och få sina konton tömda. Jag vet inte vad jag blir argast över. Kanske det att de som ringer upp låter så vänliga och hjälpsamma?

Publicerat i Allmänheten varnas, Livet | Etiketter | 29 kommentarer

Kundupplevelsen? Beyond bad!

Postat den 9 januari, 2023 av Karin

För ett tag sedan (oj, för flera månader sedan!) skrev jag om min krånglande bil och att den skulle få komma till en bilverkstad och bli ompysslad.

Vad hände sedan, undrar en minnesgod bloggläsare som påminner mig om att kommentarsfältet avslutades med min kommentar att ”Fortsättning följer eventuellt”. Det gick inget vidare, kan jag berätta. Eftersom jag lämnade in bilen tidigt på morgonen skulle den bli klar samma dag och de skulle ringa mig när jag kunde hämta den. Det gjorde de inte. Jag väntade en dag till, sedan åkte jag dit, en bussresa på en halvtimme, eftersom deras  telefon  inte fungerade.

Allt verkade mycket svajigt och killen vid kunddisken föreslog diverse åtgärder, men kunde inte riktigt förklara varför. Så jag högg min bilnyckel, som han jonglerade med, hittade min bil som stod kvar där jag ställt den dagen innan och körde hem.

En springnota, kan man kanske säga, men jag tänkte att de hör väl av sig om de tycker att jag ska betala för ingenting. Det har de hittills inte gjort.

Innan jag drog passade jag på att ta en bild av deras ”värdegrund”, eller ledord, som var tryckta med stora bokstäver vid entrén: ”Kärlek, Energi, Dynamik.” Jag funderade på hemvägen om jag skulle skriva till dem och föreslå att det vore bättre att satsa på ”Kunskap, noggrannhet, pålitlighet” eller något liknande.

När jag sedan var på landet bad jag en bilmekaniker som jag känner väl att kolla om det var något som behövde åtgärdas. Det var det inte. Bilen har rullat snällt sedan dess, men jag fick förstås ett meddelande att verkstaden med värdegrunden gärna ville ha en beskrivning om min kundupplevelse. Det fick de.

Publicerat i Livet, När det skiter sig | Etiketter , | 9 kommentarer

Guten Rutsch och gott nytt år!

Postat den 31 december, 2022 av Karin

Ängsbackens skola i Horndal invigdes 1885 och kyrkoherde Pehr A Ljungberg höll invigningstalet. ”I dess höga ljusa salar skall kunskaper och upplysning, bildning och förädling inplanteras ej blott i hjärnan utan ock i hjärtat.” Efteråt blev det middag hemma hos disponent Fahlroth, med tacktal och lyckönskningar, bland annat till lärarna som skulle flytta in i bostäderna på övervåningen. I tacktalet undantogs enligt en artikel i Avesta tidning ”de personer som vid den senaste kyrkostämman uttryckt missnöje över utgifter för pulpeter till barnen och inte unnat dem sittplatser”.

Min pappa gick i Ängsbackens skola på 1910-talet och berättade att det var 63 elever i hans klass. Grannpojken Masapers Emils klass bestod enligt Emil själv av 75 bråkstakar. Det var gigantiska skolsalar och det gick nog att få in 75 pulpeter i ett rum.

Det är lite av ödets ironi att byggnaden kom att bli ett snickeri, på 1940-talet, som huvudsakligen tillverkade skolbänkar.

Mina föräldrar flyttade in på övervåningen och på bottenvåningen fanns Bröderna Englunds möbelverkstad. Ett annorlunda och spännande barndomshem för mig och mina syskon.

Guten Rutsch ins neue Jahr, som man säger i Tyskland, dvs ”God rutsch in i det nya året” och ett bra 2023 önskar jag alla!

Publicerat i Arkitektur, bostad, historia, Nyår | Etiketter , | 17 kommentarer

Automatiserade träskmarker

Postat den 28 december, 2022 av Karin

Det finns struntsaker och skitproblem som egentligen inte borde få förmörka ens tillvaro. En krånglande app. Och en till. Helautomatiska system som det inte går att få kontakt med på något vettigt sätt. Obevekliga svarsrobotar som gör att man hamnar i en hopplös loop av ickelösningar. Automatikdiktatur.

Jag minns en liten sketch med Lill Lindfors, för många år sedan. Hon spelar en mamma som handlar i matbutiken där hennes dotter sitter i kassan. Det var på den tiden man kunde betala med check och Lill frågar sin dotter, lite skälmskt, om det går bra med check. Med fullständigt nollställd min svarar  dottern:

”Ja, det går bra, om det finns legitimation.” Rätt kul, tyckte jag då. Nu är det så på allvar.

Nyligen väntade min dotter på ett paket till fritidshuset, men kom inte innan hon måste åka till stan. Eftersom jag var kvar på landet erbjöd jag mig att hämta ut det i stället. Helt omöjligt eftersom jag inte hade hennes legitimation. På utlämningsstället sa de: ”Visst  att vet vi vem du är och visst vet vi att din dotter är din dotter, men de kan inget göra utan legitimation.” ”Men om hon face-tajmar och visar upp sitt leg?” Inte godkänt av systemet. Möjligen skulle man kunna lösa det genom att hon fixar en QR-kod från transportföretaget och skickar den till mig. Men transportföretaget var långsamma i vändningarna och innan QR-koden kom, måste paketet skickas tillbaka. ”Men kan ni inte låta det ligga kvar ett par dagar?” Nej då blir det en avvikelseanmärkning och det kan innebära straffavgifter eller uppsagt kontrakt.

Samma automatiseringskrångel när jag försökte omdirigera ett försenat paket från stan till landet. Det gick inte eftersom utlämningsstället var stängt under flera dagar under julhelgen. Då borde det åtminstone kunna ligga kvar några dagar extra, kan man tycka. Men icke. DHL:s robotiserade utlämningsrutiner tar ingen hänsyn till om det är stängt eller öppet. Sju dagar är sju dagar, även om butiken är stängd. Sedan måste paketet gå tillbaka.

Utöver automatiseringskrånglet är det en smygande app-diktatur som breder ut sig. Jag vill inte ha den där icke-fungerande porttelefonen, kopplad till en app i min mobil. Jag vill inte ha den där svårlästa krångliga appen för att öppna garagedörren.

Struntsaker och i-landsproblem, javisst. Men om det börjar kännas som att ens liv tas över på alla fronter av automatiska system som skapar fler problem än de löser och som tar upp orimligt mycket av ens tid – ja, då tycker jag att det är dags att försöka ändra på det som går. Därför har jag skrivit till parkeringsbolaget och krävt att få en nyckel, samt till porttelefonadmin och sett till att få porttelefonen kopplad till min fasta ip-telefon, i stället för mobilen. Små, små steg bort från de automatiserade träskmarkerna.

Publicerat i Livet, När det skiter sig | Etiketter , , | 14 kommentarer

God jul!

Postat den 23 december, 2022 av Karin

Bland min pappas alla papper finns en bunt med vykort och julkort. Många helt konventionella, de flesta mellan familjemedlemmar och bekanta och några helt oanvända. Som det här julkortet. Väldigt annorlunda och svårt att tolka. VAD gör den här damen vid den lilla dammen? Håller hon i sin fina julkrans för säkerhets skull när hon tänker luta sig fram för att beundra speglingen i vattenytan? Tar hon sig om huvudet och undrar hur hon ska klara av julen? Eller något helt annat?Oavsett vad bilden handlar om önskar jag alla en så trivsam och problemfri jul som möjligt!

Publicerat i Att tolka, Jul, Okategoriserade | Etiketter | 12 kommentarer

Schimpansrymlingarna

Postat den 16 december, 2022 av Karin

Schimpanserna är så att säga Furuviks signaturdjur. Man har haft ett samarbete med den kända chimpansforskaren Jane Godall och de anställda har ofta en nära relation till schimpanserna.

Häromdagen rymde några schimpanser från sitt hägn. Nu är tre av dem skjutna till döds – eller som man valt att uttrycka det i ett pressmeddelande: ”Tre av våra sju schimpanser har idag gått bort.” En är skadskjuten och ytterligare någon eventuellt fortfarande på rymmen.

Schimpansrymlingarna har satt igång en nyttig diskussion. Ska man alls ha djurparker?

Ja, säger många. Framförallt för att kunna rädda utrotningshotade arter och se till att de kan återvända till sina habitat och föröka sig. Nej, säger djurrättsaktivister. I alla fall inte som vi har det nu. Gärna insatser för att skydda arter som är på väg att dö ut, men inte som underhållning. Inga besökare, bara bevarandeinsatser.

Ju mer man grubblar på detta desto rimligare verkar det att inte spärra in djur i onödan för vårt höga nöjes skull. ”Men barnen då” invänder någon. ”Det är ju så spännande för dem med djuren.” Förvisso, men mina erfarenheter säger att det är lika spännande för barnen med möss, hundvalpar eller harar.

Och just som jag funderar över detta ser jag en skylt på tunnelbanan där organisationen Djurens rätt föreslår att jag ska skänka ett bidrag så att grisarna får överleva julen.

Där slår det slint i min skalle. Ska man i så fall bara ha grisarna som sällskapsdjur? Är inte det väldigt slösaktigt? Det pågår redan en diskussion om det rimliga (eller orimliga) i att tråla upp småfisk ur världshaven för att göra hund- och kattmat av dem. Ska vi dessutom lägga oss till med grisar för nöjes skull.

Jag unnar grisarna ett bra liv och jag misstänker att de troligen inte skulle finnas alls om vi skulle sluta äta skinka. Vilket kanske är en bra idé i långa loppet, med tanke på klimatet och jordens resurser.

Om någon uppfattar det här inlägget som att jag är lite kluven och vankelmodig är det helt rätt uppfattat!

Publicerat i Debatt, Efterlyst, Livet, När det skiter sig | Etiketter , , | 28 kommentarer

Sisyfos tänker om

Postat den 4 december, 2022 av Karin

Albert Camus avslutar sin bok Myten om Sisyfos med att ”man måste tänka sig Sisyfos lycklig”.

Kom jag att tänka på när jag såg den här killen jobba på gården. I värsta ruskvädret rullade han tålmodigt sin snöboll uppför kullen och så rullade den ner igen. Upp – och så ner igen.

Men till sist lät han snöbollen stanna vid kullens fot och byggde vidare på den tills det blev en ganska pampig snögubbe. Och en till. Tänk om Sisyfos gjort så? Slutat streta med att rulla sin sten uppför branten och hittat på något kul där vid bergets fot. Det alternativet diskuterar aldrig Camus, men han lanserar tanken att Sisyfos kan ha varit lycklig Om han accepterade att hans livsuppgift var att rulla upp stenen uppför branten – inte att få upp den hela vägen – ja då hade han en livsuppgift, som han utförde väl. Och då kunde han vara lycklig. Lite deppigt, kan jag tycka och hejar på min lilla Sisyfos på gården som tänkte om.

Publicerat i Förebild, Livet, När det skiter sig | Etiketter , , | 10 kommentarer