Men HALLÅ, Tele2

Eftersom jag är mitt i lite artikelfixande – och deadline rycker närmre med sedvanligt oväntad fart – gick jag upp lite tidigt idag. Stötte genast på problem med e-posten. Den var liksom låst. Testade mobilen. ”Servern kan inte nås.” Testade att gå in via webben. Lika illa. Återstår alltså att samla ihop tillräckligt tålamod för att ringa och kolla vad som hakat upp sig. tele2

Efter åtskilligt knapptryckande och köande kommer jag fram till Olivia (som egentligen heter något annat). Olivia vill ha de uppgifter om konto och personnummer, mm som jag just knappat in. Jag lämnar snällt alla uppgifter på nytt. ”Underbart!” säger Olivia. Sedan sänker hon rösten och berättar för mig, liksom i förtroende, att man har en driftstörning. Och, visar det sig, den kommer troligen att pågå till klockan tio.

”Men”, säger Olivia och sänker rösten lite till, som om hon just ska avslöja en liten hemlig bakväg in i e-postservern Janus ”du kan ju försöka lite då och då och se om problemet kanske är åtgärdat lite tidigare.” Å andra sidan kan det kanske ta längre tid, förmodar jag. ”Oh, ja, visst kan det det!” säger Olivia, som verkar riktigt lättad över att vi är överens på den punkten.

Så jag tar en kopp kaffe till och beklagar mig för redaktörn att jag förlorat en halvtimme av mitt liv i telefonkö och med knapptryckeri och meningslös konversation för att försöka ta reda på varför jag inte kan komma in på e-posten, bara för att få veta att jag inte kan komma in på e-posten.

”Ja”, säger redaktörn ”jag hörde det på nyheterna för ett tag sedan. Tele 2-servrarna har pajat”.

hallå Tele2Uppdatering 12.30. Nu verkar servrarna ha kommit igång och levererar e-post huller om buller – inte i tidsföljd – dock inte mina egna testmejl som jag skickade med jämna mellanrum i morse. Kanske andra som saknas också, det kan man inte veta.

Och på stan möts jag av stora affischer om Tele 2-arenan. Deras förslag är att jag ska åka dit för att få en närmare upplevelse.

Direktkommunikation, kanske. Jag tolkar budskapet som ”Åk till vår arena och prata med varandra i stället för att hålla på och e-posta.”

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 19 kommentarer

Vårens glada gäster…

Kan det vara en koltrast härutanför fönstret? Eller någon annan skönsångare som börjar tycka att det får väl vara vår nu då, även om snön ligger kvar under buskarna.

17 april 13När jag kollar kartan över flyttfåglar som utrustats med radiosändare ser jag att de flesta nu hunnit upp i höjd med Baltikum. Men inte alla. I norra Egypten har fiskgjusen Erika dött och fiskgjusen är Piret kvar. Vi vet ännu inte vad som hänt med henne. Och i Tunisien har tranan Ahja strandat.

Det är inga dåliga flygsträckor fåglarna har klarat av och jag är särskilt imponerad av den mindre skrikörnen Karin som varit ända nere i Botswana och vänt. Hennes rutt är markerad med brun linje på kartan.

Men hur ska det bli i fiskgjuseboet i Kalakotkas om inte Piret kommer tillbaka?

Nej, det är ingen idé att spekulera. Jag hoppas att hon bara tappat sin radiosändare där i Nildeltat och att hon en vacker dag står på bokanten, redo för en ny kull ungar. Och då kan man följa familjen via kameran som nu kommit igång igen. Så här ser boet ut idag. Verkar som om någon varit där och vårstädat. Det går bra att följa vad som händer där via den här länken.boet 16 april 13

 

Publicerat i fiskgjusarna | 15 kommentarer

Men skärpning!

När man beslutat sig för att ta kommando över kalorierna är Finn Crisp en bra hjälp. Om man till exempel gillar wienerbröd (jaaa!!) kan man testa en Finn-Crisp-variant som ger (nästan) samma kombination av frasigt (OK, krispigt) och lite salt och sött: Bre lite extrasaltat smör, mycket tunt på en Finn Crisp och finn crisp2lägg på ett lager skivad banan. Nästan som ett riktigt wienerbröd! Nästan… Ja, jag kämpar på. Och så möts man av detta. Ett vanligt Finn Crisp-paket, skulle man ju kunna tro. Ser ut som det brukar och kostar som det brukar, men så kommer man hem och öppnar paketet och vad finner man?

finn crisp 3Det fattas fem skivor i förpackningen. Nehej, det är inte en bra bantningsmetod. Om jag vill köpa luft som en del av mitt viktkontrollprojekt vill jag veta att det är luft jag köper. Det här är bara lurendrejeri. Skärpning, Finn Crisp!

Publicerat i Livet, vikten | Etiketter | 18 kommentarer

Mycket skrik för lite ull…

”Mycket skrik för lite ull”, sa tjejen som fixade bikinilinjen. Det är ett gammalt talesätt från mina hemtrakter, som jag helt osökt kom att tänka på när ”nya” Svenska Dagbladet kom i förra veckan. Det har varit mycket förhandsinformerande om omgörningen och halva tidningen fylls av bilder och råd om hur man nu ska hitta i den.

Skillnaden är, såvitt jag kan se, att man lagt in kultursidorna i huvuddelen av tidningen, medan ekonomi och sport hamnar i en rosa del två. Eftersom man lyckats förklara varför, har jag inga invändningar. Det blir så mycket logistiktjafs med många bilagor och diskussioner om vad som hör vart och när saker ska vara klara för olika delar. Nu går det åt mindre energi på planering och mer på att fylla sidorna med innehåll.

Låter rimligt, även om vän av ordning inte kan låta bli att undra vilka argumenten i så fall var, en gång i tiden, för att  införa de där olika bilagorna. Och jag skulle gärna ha varit med och lyssnat på hur snacket gick nu, när man delade upp materialet i de två delarna.

– Sporten då, var ska vi lägga sporten?nya svd

– I killdelen förstås!

– Eh…killdelen – du menar nyheterna?

– Nej ekonomidelen! Sport och pengar hör ihop.

– Och så brukar vi ju ha lite matskribenter och sånt.  Kanske vi kan trycka in dem efter kulturen?

– Nej för fan, det går inte. Femtiotal. Lägg det i killdelen också. Som vinet. Eller stryk. För dyrt. Vi tar in nåt från någon matproducent. Med annons. Fyller en sida.

För hur ska man annars förklara en sida som rubriceras Helgrecept och låtsas vara redaktionell text. Under rubriken står med små bokstäver: ”I samarbete med Allerum/Skånemejerier.” Halva sidan upptas av en stor annons för Allerums ost. Det vore hederligare att markera hela sidan som annons. Och recepten mer än lovligt håglösa.

sätt tillbakaEtt ordinärt recept på fyra portioner Crème Caramel rekommenderas ”när man är fler”. Det verkar vara översatt från engelska med en översättarmaskin. För hur ska man annars förklara hanteringen av vaniljfröna. ”Sätt tillbaka vaniljfröna i mjölken…” Engelskans ”put” kräver alltid ett genomtänkt verbval på svenska. Här borde det ha varit ”lägg”.

Men annars verkar det väl inte ha hänt så värst mycket med tidningen, vad jag kan se.

Söndagskulturbilagan, tröst alla som upprörs över att den dagliga kulturbilagan har flyttats in i tidningens huvuddel, måste väl få några veckor på sig att hitta sin form. Att understreckaren får bre ut sig över två halva sidor, i stället för en hel gör den inte automatiskt bättre. Och understreckarens innehåll, att skjuta upp saker, har jag en del att säga om… Men inte nu.

Publicerat i Att skriva, Att tolka | Etiketter , | 23 kommentarer

Lördagstema: Betong

Betong säger Byfånen att vi ska skriva om idag. Jag trodde egentligen att jag klarat av även lördagstemat i går när jag kombinerade Galleri Fredags Glas med lördagstemats Betong, men så lätt slipper jag inte undan: Skriver du om arkitekten Pei, när din dotter just har flyttat till Brasilien? Va!? Men Oscar Niemeyer då?

Ja Niemeyer ja. Han passar ju alldeles utmärkt bra, när det handlar just om betong. De böljande kurvornas fader. Mannen som befriade betongen från sin klossiga fyrkantighet och visade att man kan bygga precis vad som helst med betong. Staden Brasilias skapare.

sverka

På gymnasiet gjorde jag ett special-arbete som min lärare troligen hade tänkt sig att det skulle handla om förnyelsen av stadskärnan i Avesta. Men jag hade andra planer och beslöt i stället att göra en modell för en ny svensk huvudstad.

Sverka, Sveriges sentida svar på Birka och moderna pendang till Brasilia. Jag har inte modellen kvar, bara en rekonstruktion av en skiss. Här ser man en Sverkabo på utflykt. Alla invånare i Sverka hade små luftmopeder. Klart jag snott en hel del från Niemeyer. Kurviga husfasader och det påskäggsliknande huset som, om jag minns rätt, var riksdagshuset i Sverka.

över och underhus

Så här ser riksdagshuset ut i Brasilia. Där har påskägget delats i två halvor, eftersom man har tvåkammarriksdag; överhuset i domen, underhuset i skålen och administrationen i de höga husen emellan.

Jo, visst hade vi tvåkammarriksdag i Sverige också när jag designade Sverka, men jag tyckte att äggformen var ett bra argument för att avskaffa den och införa enkammarriksdag i stället.

Och här har vi de övriga Betong-bloggarna:

Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten

Publicerat i Lördagstema | Etiketter , , | 22 kommentarer

Glas och betong, Galleri Fredag och Lördagstema

Galleri Fredag har som tema Glas och lördagsbloggtemat är Betong. Men skulle kunna tro att temavärdarna Nilla och Byfånen har pratat ihop sig, för sällan har väl två teman passat bättre att göra en kombo av. Glas och betong, den moderna arkitekturens grundämnen. Ja, lite stål också, då möjligen. Och eftersom jag kanske verkat lite negativ på sistone när det gäller (vissa avarter av ) modern arkitektur, som Slussenombyggnaden och Stockholm Water Front, vill jag passa på att berätta att det finns mycket som jag gillar också.

En arkitekt som lyckats göra vackra byggnader i glas och betong, originella och ändå på något sätt klassiska, är amerikanen Ieoh Ming Pei, med rötter i Kina. louvren2

Han har ritat tillbyggnaden till Louvren på ett helt acceptabelt sätt, med en glaspyramid för den nya entrén. Visst är den omstridd och visst undrar man hur de gör när de tvättar glaset, men ändå, den är inte alltför påträngande, den är till och med riktigt vacker och den låtsas inte vara något annat än det den är.

rock and roll2rock and rollHan försöker anpassa sina byggnader till omgivningen, snarare än att göra ett ”statement” som många arkitekter tycker är så viktigt. Fast en och annan spektakulär byggnad blir det ju ändå, onekligen. Som Rock and Roll, Hall of Fame i Cleveland Ohio. En stadig fyrkant, en glasklippa och en rund rulle. Rock and Roll. Enkelt och kul. Och såvitt jag förstår funktionellt och praktiskt.

athmospheric research boulder coloradoHan har också ritat ett forskningscenter uppe bland höga berg i Colorado. Här är byggnaderna fotograferade i grodperspektiv så att de ser mäktigare ut än bergen. Men jag har sett andra foton (som jag inte hittar nu) där det syns bättre hur de sandstensfärgade konstruktionerna samspelar med bergens formationer.

south DAKOTA mount rushmoreDessutom tycker jag nog att byggnaderna på något sätt leder tankarna till de där märkliga jätteskulpturerna i South Dakota, som föreställer George Washington, Thomas Jefferson, Theodore Roosevelt och Abraham Lincoln. Om det var I M Peis avsikt vet jag inte, men nog sjutton ser det ut så. Bistra miner som tittar i olika riktningar.

Fredagsgallerister och lördagsbloggare finns under respektive rubrik i sidhuvudet. Nästa fredag är det Trä och lördagstemat är Spår.

Publicerat i fredagstema, Lördagstema | 26 kommentarer

Och så fåglarna, då

Inte nog med att man ska oroa sig för dottern som ger sig ut i världen (jo, hon har landat lyckligen i Brasilien nu). Man ska hålla koll på flyttfåglarna också och särskilt förra årets trevliga bekantskap, Katharine/Piret, som drog till Afrika i höstas och som nu är på väg tillbaka till sitt hem i Kalakotkas i Estland. Man har lovar att rigga en kamera i boet så att vi kan följa hennes och familjens liv även i år.  Jag som själv är lite kameraskygg undrar ibland vad fåglarna egentligen tycker om det.

ornitolog

Men jag kan ändå inte låta bli att gå in och se hur det går med hennes hemfärd, som man kan följa på kartan, tack vare en liten radiosändare som hon utrustats med.

5 aprilAllt har gått bra från Södra Sudan, genom Sudan, upp genom Egypten, till Nildeltat. Men där förolyckades hennes reskompis Erika och sedan har Piret inte velat fortsätta. Pirets resväg markeras med ljusrosa och Erikas med mörkrosa.

Sedan den 22 mars har hon bara flugit av och an i området. Ibland har det sett ut som om hon tänker ge sig norrut, men så har hon vänt tillbaka igen. Och värst av allt: sedan den 5 april har hon inte rört sig ur fläcken.

svart storkDet kan vara sändarfel, det har hänt förr. Och några av de andra fåglarna som är på väg hemöver har också stannat upp och ligger still.

Deras färdvägar slokar som vårblommor i kylan.

Här är ett par svarta storkar och en mindre skrikörn som stannat till i Ukraina. Kanske har de hört rykten om den kalla våren? Eller kanske har de också…

Nehej. Här ska inte tas ut några katastrofer i förväg.

installing spring

Bildtipstack till Eva Gozdz Englund!

 

Publicerat i fiskgjusarna | Etiketter , , , | 15 kommentarer

När jag har gjort mångfald…

Binyavanga Wainaina intervjuade nyligen författaren Ngũgĩ wa Thiong’o i ett samtal på Kulturhuset. Det var intressant, men på hemvägen tänkte jag att det hade varit spännande att få höra lite mer om och av Wainaina också. Och då damp ner en inbjudan till just ett sådant författarmöte i Nordiska Afrikainstitutets regi.

Binyavanga WainainaWainaina startade tidskriften Kwani? i Nairobi och är framförallt känd för en satirisk essä om att skriva om Afrika. Och nu har han skrivit om Afrika i sin debutbok One day I will write about this place. Modigt!

På författarmötet beskrev han hur storpolitikens påverkat både Kenya och hans liv. Under kalla kriget kunde varje någorlunda begåvad elev räkna med att få stipendium för att studera vidare och sedan få ett bra jobb. Men för hans generation, IMF-generationen, fanns det plötsligt inga garantier alls. Berlinmuren föll, väst och öst tävlade inte längre om att hålla sig väl med Afrika. Internationella Valutafonden (IMF) krävde minskade offentliga utgifter i Kenya. Höga skolavgifter och dyra universitetsstudier ändrade allt, mycket plötsligt. ”There is a suddenness of things. Big things around the world are changing overnight and there is a sense of panic.”

binyawanga

Wainaina funderar på en fråga från publiken om det där med att välja språk.

Universitetsavgifterna var för för höga, han fick inget stipendium, men kunde studera vidare i Sydafrika, tack vare lägre kostnader och släktingar som han fick bo hos. I diskussioner med de sydafrikanska studenterna tvingades han att analysera sitt eget land och förtydliga sina tankar.

Han föddes in i en postkolonial tid. Hans bok är en mosaik av ögonblicksbilder från ett helt annat Kenya än det wa Thiong’o skriver om. Ngũgĩ wa Thiong’os ålderdomliga bysamhälle under kolonialtiden mot Wainainas medelklass i ett nyrikt Nairobi. Men ändå med mekanismer som har sitt ursprung i fjärran maktcentra.

Medan han fortfarande tror att han ska få ett stipendium, studerar han broschyrer från olika colleges i USA. Studenter från olika länder sitter på trapporna och ser avpända och internationella ut. I bildtexterna berättar de om vad som är så coolt med just den skolan och det är alltid mångfalden. De ser ut som på TV på åttiotalet, skriver Wainaina: UNESCO-konserter, Children of the world.

”All those kids we used to se on TV were now in Massachusetts doing diversity.” Han vill också göra mångfald.

Men så läser han en bok av Ngũgĩ wa Thiong’o, Decolonising the Mind och bestämmer sig för att lära sig Gikuyu i stället för att skriva på engelska, kolonisatörernas språk. Och sen, ”when I’m done with diversity…” Då ska han skriva teaterstycken på gikuyu, jobba i reklambranschen och göra väldigt bra dekoloniserad reklam för Coca-cola.

Så blir det förstås inte. Hans föräldrar kommer från olika håll och har därför engelska som enda gemensamma språk. Han har inte något annat  förstaspråk än engelska och det är det språk han valt att skriva på.

Det är svårt att göra alla dessa skärvor rättvisa, glittrande, eller skrovliga, mörka eller färgstarka. Boken är rolig, dyster, hoppfull och framförallt självironisk. Hoppas den blir översatt till svenska.

Publicerat i Att läsa, Böcker, Språk | Etiketter , | 4 kommentarer

Nyvald och åtalad

Förra hösten diskuterade jag situationen i Kenya med en kvinna som heter Muthoni i förnamn. Ett namn som förpliktar, sade hon och syftade på fältmarskalken Muthoni wa Kirima, som var en av de ledande i Mau-Mau-upproret i Kenya på femtiotalet. Hon som vägrade tro att man verkligen uppnått självständighet 1963 och krävde att få se en kenyansk flagga innan hon lämnade sitt gömställe i skogarna vid Aberdarebergen.

muthoni wa kirimaI dag har Erik Esbjörnsson en påpasslig intervju med henne, alltså med Mau-Mau-krigaren från femtiotalet, i DN. Hon är 83 år och minns hur engelsmännen gick fram för att göra slut på upproret. Hundratusentals kenyaner fördrevs, minst 20 000 kenyaner dödades. Det var straffet för att 34 vita farmare hade dödats av Mau-Mau. I förlängningen fanns troligen brittiska planer på ett segregerat samhälle. I Sydafrika och Rhodesia genomfördes apartheid. I Kenya lanserade den brittiska administrationen ”separate development” som en bra idé.

Här är hon som ung, på en bild i DN-artikeln.

Den Muthoni som jag diskuterade Kenya med häromåret rekommenderade framförallt två böcker om man vill förstå Kenya. Den ena är skriven av David Andersson och heter History of the hanged. Där skildrar han bland annat den engelska administrationens ambitioner att reservera de bästa och bördigaste landområdena för de engelska bosättarna och de fruktansvärda metoder de använde. ”En brutalisering som ingår i vårt arv och som det kommer att finnas spår av i generationer”, sade Muthoni. Och för att förstå dagen Kenya bör man också läsa It is our turn to eat av Michela Wrong. Den skildrar hur korruptionen ätit sig in i samhället och hur den ligger till grunden för många av de konflikter som utspelats på senare tid.

Apropå att Uhuru Kenyatta i dag svors in som president i Kenya, samtidigt som han är åtalad för brott mot mänskligheten i den internationella brottmålsdomstolen ICC.

Publicerat i historia | 6 kommentarer

And who’s talking?

Ja, det är det där med dottern igen, hon som ska flytta till Brasilien på tre år. Visst har hon flyttat förr, med halvårslånga utlandsvistelser eller mer, men nu blir det ju ännu längre. ”Du menar att jag kanske får barn i Brasilien”, säger hon, när jag tjatar om att det är alldeles för lång tid och att det kan hinna hända mycket på tre år. Ja, till exempel. Och då lägger hon huvudet på sned, ler milt och frågar: ”And who’s talking?”

bbOch här på bilden ser vi det BB i Dar es Salaam där jag födde hennes storasyster, en minnesvärd kväll då cikadorna sirrade och grodorna var ovanligt pigga, eftersom de kände på sig att det äntligen skulle börja regna. Och allt gick hur bra som helst.

Och ett och ett halvt år senare födde jag hennes bror i USA. Så hon har kanske en poäng när hon påminner mig om att det går ju bra det med. Om det nu skulle bli på det viset…

Själv är hon född i Stockholm, för övrigt.

Publicerat i Att resa, Livet | 15 kommentarer