Karin Englund

Här är vintern. Den lufsar omkring vid Mosebacke torg och känner sig lite impopulär.

Den ser allt tröttare ut, verkar inte riktigt orka längre.

Och här ser vi hur vintern rasat, några dagar senare. När jag ser den lilla högen får jag dåligt samvete att jag önskat den all världens väg, denna ovanligt kalla vår.

Det är ju nästan som år 536. Forskarna Stothers och Rampino har upptäckt att olika antika författare har skrivit om våren 536.  Solen var ”kraftlös, liksom skymd. ’Vi förundras över kroppar som inte kastar någon skugga mitt på dagen’ och ’luften har tjocknat genom något slags blandning; varken himlakropparnas naturliga färger eller deras värme kan tränga igenom, som om vi såg dem genom ett spänt skinn.’”

Sommaren kom aldrig. Det blev missväxt och folkomflyttningar, även i våra trakter. Och när man i dag kan läsa av borrkärnor från Grönlandsisen, som ett slags årsringar, hittar man kring 536 ett lager sulfat. Det tyder på nedfall från ett stort vulkanutbrott, med ett askmoln som överträffar alla utbrott från de senaste 3 000 åren. Det året rasade vintern aldrig riktigt ut.

Skulle det hända idag vet vi i alla fall (förhoppningsvis) vad det är frågan om och att det (också förhoppningsvis) går över. I alla fall om det är askmoln. Klimatförändringarna är en annan sak.

Det är Byfånen som hållit oss med inspirerande teman under april (tack för dem!) och lördagsbloggare är: Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten

Byfånen bjuder på ämnen för lördagsbloggandet i april och denna vecka har han skickat iväg mig på en riktig nostalgitripp med temat Spår. Eftersom jag råkar vara i mina barndomstrakter är det bara att se sig om efter spår, både från nyss och för länge sedan.

Utanför köksfönstret ligger visst en orm? Nej det är sista spåret efter snögubben, nämligen den käpp som han behövde i vintras, eftersom han var så rysligt gammal. Nu har den gjort sitt och hamnar på majbrasan

På baksidan av skafferidörren hittar jag (om jag lyfter bort förkläden och handdukar) spår efter min mamma, som har gjort en skiss till en dalmålning där.

Som alltid blir det bäst när man inte behöver oroa sig för att förstöra något dyrbart material. De bästa målningarna brukar vara de som målas på det billigaste underlaget. På framsidan av dörren, där hon sedan målade den ”riktiga” målningen blev det inte riktigt samma fria linjer.

I bagarstugan finns spår av den verksamhet som pågick här för mer än hundra år sedan. Bakugnen skulle säkert kunna användas igen, om vi bara får ordning på den skorstenspipan.

Och i ett hörn av spisen ligger en manick som någon sade att man använde för att låna eld. Ser lite äventyrligt ut, tycker jag nog. Glöden kan ju ramla ur hur lätt som helst. Någon som vet?

Hittar ingenting på nätet när jag söker på ”låna eld” och liknande. Elddon är det i alla fall inte, den saken är klar. Väl?

Och här då, vad har vi här för gammalt skrälle som ligger och skräpar i naturen?

Oljepanna? Nej en värmepanna som eldades med spån från snickarverkstaden i bottenvåningen på det här huset. Verkstaden värmdes upp med hjälp av sina egna avfallsprodukter så att säga.

Till övervåningen, där vi bodde, räckte pannvärmen inte till, så där var det kakelugnar och vedspis som gällde. Pannan är det enda spåret som finns kvar idag av den fina byggnaden.

Strax till vänster om damen med sparken, eller okej då, strax till vänster om mig, fanns brunnen. Om man vet det kan man lätt hitta den idag.

Jag hoppas verkligen att den är igenfylld ifall någon får för sig att putta bort den där stenen och ta bort locket.

Det jag tänkte berätta om värmepannan var att jag en gång gav min pappa i uppgift att bränna  gamla teckningar som jag inte gillade, närmare bestämt största delen av min produktion. Jag bar ner allt i pannrummet och gav honom stränga order att elda upp utan att titta på något enda papper. Undrar om jag trodde på det där själv…

I alla fall. Tack vare att han inte gjorde som jag sa, finns det idag lite skisser och teckningar från miljöer som det annars inte finns ett spår av. Hela Horndalsbyn är utplånad och när man går där är det svårt att ens föreställa sig att husen stod tätt här. Spårlöst försvunna. Många av de gamla arbetarbostäderna är också borta. Här har vi Paradiset, som troligen fick sitt namn av att alla familjer hade egen ingång. Det finns andra förklaringar också, men det verkar vara den mest sannolika.

Och idag är det fotbollsplan.

Även om många av de gamla Horndalsmiljöerna är borta kan man få en bra bild av hur det en gång var, tack vare författaren Johan Olov Johanssons skildringar av livet i den lilla bruksorten, eller ”på bruket” som det heter. Här finns en berättelse om när kvinnorna ryckte in i smedjan i stället för sina karlar, som hade annat för sig.

Uppdatering: Här är bild på den ”plåtrondell” som diskuteras i kommentarsbåset. Vad användes den till månne? Jag hittade den i bakugnen och då ligger det nära till hands att tro att det är något bakrelaterat. Här ser man undersidan. Den är smidd så att den främre delen ligger an mot underlaget med en lövtunn kant, även när man vänder den rätt. 

De övriga lördagsbloggarna är Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten