En erfarenhet rikare

Det är inte ofta jag förmanar mina barn men det har hänt att jag säger saker som: Det kan vara en bra idé att lägga i en växel och dra åt handbromsen när man parkerar, även på backkrön. Eller: Knyt en handduk om stekpannehandtaget när du använt den i ugnen; det är så himla lätt att glömma sig och ta ett stadigt tag om det när det fortfarande är brännhett. Jodå, jag har lärt mig ett och annat, the hard way, och några av erfarenheterna har jag delat med mig av här tidigare (fast kanske inte när min bil rullade in i muren till Jomo Kenyattas sommarresidens?).

kadong

Nejdå det där cerisfärgade ska inte föreställa blod som sprutar, utan är tänkt att illustrera begreppet stjärnsmäll. Det blev en bula. Och som sagt ytterligare en nyttig erfarenhet.

Nu har jag lagt en ny erfarenhet till de tidigare. Om man ska flytta en slaggsten som väger uppskattningsvis ett halvt ton behöver man en stadig pirra. Eftersom stenen är för tung att lyfta måste man välta över den på pirran. Och då, precis i vält- ögonblicket bör man inte stå framför pirran, för handtaget slår framåt av stenens tyngd och eftersom man själv också lutar sig framåt blir det en krock.

pirra o sten

Sisådär, med ett schysst järnrör, eller i alla fall ett spett, kan man slå hela världen med häpnad.

Använd ett spett i stället när du välter stenen!

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 12 kommentarer

May the force be with you

Det var Intergalaktiska Star Wars-dagen i lördags, den fjärde maj. Det borde jag kanske ha uppmärksammat. Min enda lilla referens till dagen gjorde jag, just den fjärde maj, i en kommentar på Evas blogg, där hon skriver om hur barnbarnet Milton skryter i lekparken om att ”Min farmor har kraft”. Väldigt snygg och subtil Darth Vader-referens tänkte jag och  ville inte vara övertydlig i min kommentar, så jag skrev bara ”May the Force be with you”. Men kanske jag skulle ha skrivit, som seden bjuder: ”May the Fourth be with you.”

Här kommer i alla fall en Darth Vader favorit i repris. Darth i den intergalaktiska kantinen, med Eddie Izzard.

Publicerat i konst | Etiketter , | 3 kommentarer

Att flyta ovanpå

Och nu mina vänner bli det nationalekonomi och politik! Frivilligt förstås, förstås, för dem som så önskar. Här finns en intressant artikel av Paul Krugman i New York Times där han resonerar kring offentliga utgifter och försvarar tanken att det i dåliga tider kan vara en bra idé att satsa mer offentliga medel för att inte ekonomin ska gå alldeles i stå.

Men i övrigt blir det ordhistoria. Det jag fastnade för i artikeln är ett lustigt ord som enligt Krugman bara används i gamla västernfilmer, samt nu av en av hans kritiker. Det är ordet ”highfalutin” som kan översättas med högtravande och pompös. Det är ju ett udda ord och då vill man gärna veta varifrån det kommer, men det visar sig vara svårt.

Från en reklambroschyr för ett byggföretag: Melton Classics offers a broad selection of architecturally authentic fluted columns.

Det finns ett par teorier. Den ena är att ordet, som uppkom någonstans i mitten av artonhundratalet, försöker beskriva högdragna personers lite flöjtande tonfall. High fluting.

Njae, kanske, men inte helt övertygande. Pompösa personer behöver inte prata pipigt.

En annan teori handlar om dekorationerna på pelarna i grekiska tempel. De där räfflorna som många pelare har kallas fluting(s) och deras uppgift är att få pelaren att se högre ut än den verkligen är. ”Högrefflad” alltså.

Det är en intressant teori, men känns kanske  lite udda i en vesternfilm. Och hur blev det falutin (eller faluting, som det också stavas) i stället för fluting?

karl-oskarSom vanligt kan jag inte låta bli att fundera ut en egen teori. Tänk er att Karl-Oskar, eller kanske Robert i Mobergs Utvandrarna kommer i samspråk en amerikan. Han försöker förklara att han tycker någon är mallig. Att någon liksom flyter ovanpå.

”Huh?” säger då amerikanen, ”High floating?”

Karl-Oskar tar till sig detta nya uttryck och så sprids det bland svensk-amerikanerna och sedan till övriga amerikaner, med svenskarnas eget uttal: highfalutin. Så KAN det gå till när nya ord bildas. Men det kan finnas andra förklaringar. Någon som vet?

Och apropå Krugmans ämne, om att satsa offentliga medel i dåliga tider, så var det just idag år 1935 som Franklin Roosevelt lanserade Works Progress Administration, den största satsningen inom New Deal, med sammanlagt över åtta miljoner arbetare sysselsatta med att bygga vägar, broar, bostäder, flygplatser och parker. Skrev jag inte om det häromåret? Jo, titta här: Att vila på en spade.

Uppdatering: Läs den spännande fortsättningen om highfalutin (high-falutin’ eller high-faluting, som det också stavas) i Agnetas kommentar och i ett inlägg På livets trassliga bastmatta.

Publicerat i Att tolka, Okategoriserade, Ord, Språk | Etiketter , , | 16 kommentarer

Och nu blir det arkivkunskap – eller: våga vägra vita vantar

vitavantarkollage

Vita vantar är bra när man hanterar foton, men de är inte alltid bästa lösningen när man ska bläddra bland sköra gamla papper.

Det har blivit lite olika arkivjobb på sistone. Först var jag på Musik- och teaterbiblioteket för en artikel jag höll på med. Och vilka noter, vilka notomslag, vilka fantastiskt fina tidsdokument! Jag såg mig om efter de obligatoriska vita bomullsvantarna när jag skulle börja bläddra, men denna institution har tagit till sig de senaste rönen. När det gäller papper är det oftast bättre med torra rena händer än med bomullsvantar, fick jag veta.

Eller, egentligen visste jag det ju. På ”min” arkiv-Jocondeinstitution Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek, insisterade vi aldrig på att forskarna skulle ha vantar. Mest för att det är opraktiskt, men också för att många sköra gamla papper är mycket svårare att hantera med vantar. En och annan arkivarie från ”finare” institutioner tyckte nog att vi var lättsinniga.

Men nu läser jag artiklar och rekommendationerna från IFLA (The International Federation of Library Associations and Institutions) och British Library, som varnar för vantar.

Just för att man blir klumpigare och lättare skadar ömtåliga dokument, men också för att smuts lättare fastnar på vantarna än på händerna.

Bara man kliar sig på näsan eller stryker med handen över bordsskivan har man samlat upp en hel del fett, rester från rengöringsmedel och damm, som lätt flyttas över till dokumenten.

fingeravtryckDet verkar som om de vita bomullsvantarna dök upp i arkivsammanhang när fotografierna kom. Och där behövs de verkligen.  Ett fingeravtryck på ett negativ fräter sig in och blir en riktigt ful fläck som det blir mycket pillrigt eller omöjligt att Photoshoppa bort.

Så när jag läste i farfars fina skrivhäfte och breven från honom och farmor hade jag inte vita bomullsvantar på mig. Men för att det ska må bra ligger skrivhäftet i en fin box som syrran gjort (jo, hon är ju bokbindare också) och breven ligger i plastfickor. Det finns plast och plast men vissa sorter, oftast de prassligare, fungerar bra ihop med papper. Och i det här fallet, med brev i kronologisk ordning som man bläddrar och läser i då och då är det bättre med pärm och plastfickor än med en traditionell arkivbox.

spiralblock2

spiralblock

Och så var det det där som jag alltid brukar tjata om när jag pratar arkiv (men som jag syndar svårt mot själv): SKRIV NAMN PÅ ERA FOTON! Digitala, såväl som pappers. Skriv dit namnen. Börja nu!

Publicerat i Att läsa, Debatt, historia | Etiketter , | 33 kommentarer

Välmående som en sockenprost

stugan

Stugan idag, lagom för två. Klicka på bilderna för förstoring

Olgakatt föreslår lördagsteman denna månad och vill att vi ska fundera på olika sinnestämningar, eller förhållningssätt till livet. I dag är temat Förnöjsamhet.

Det passar mig alldeles förträffligt för jag omges just nu av ständiga påminnelser om ett förnöjsammare förhållningssätt till livet. Vi är nämligen i farfars och farmors stuga, den som jag skrivit om tidigare här.

khem-alla

Stugan kring 1910. Farfarsfar i stolen med minstingen, farfar och farmor stående med de fyra äldre barnen.

Farfar hade en snickarverkstad intill, som skulle försörja familjen men den gick inte alltid så bra under de svåra åren under första världskriget. Och inte sedan heller egentligen.

Men med hjälp av potatisland och äppelträd, lingon från skogen och ko, gris och höns hankade man sig fram ändå. Med potatis, äppelmos och lingonsylt i källaren och tillräckligt med foder till kon klarade man sig även om det var riktigt, riktigt dåliga tider.

Farfar har gjort anteckningar om sina olika jobb, först som medhjälpare i sågen hemmavid. Han skriver inget om var det var, men jag gissar på Silvhytteå, i närheten av Stjärnsund. Eller kanske Kloster.

Sedan började en period med olika jobb runt om i Dalarna och Gästrikland, som hjälpsågare, sågare, byggnadssnickare, möbelsnickare och sågställare. Under den tiden träffade han sin Matilda och de fick fem barn med två års mellanrum från 1900, utom minstingen som föddes först 19o9.

till c e

Brev från farmor i Borlänge till farfar i Kloten.

De flyttade ofta, beroende på var farfar kunde få arbete. När han fick ett påhugg åkte han först  till den nya arbetsplatsen, medan Matilda avvaktade tills allt var klart med bostad och så kom hon efter med barn och bohag. Det finns några brev bevarade, främst från farfar och något enstaka till honom från farmor.

Hon skriver sakligt och knapphändigt om vardagslivet där hon är, kolmilor som ska rivas, grannar som är sjuka, oron för TBC och en släkting som tagit sig ända till Orsa för att få jobb i skogen, men när han kom dit ”var föret slut och arbetet också förstås”. Men också om de överdådiga presenter hon fått på Matildadagen: Förklädestyg, kaffekoppar och en kaka så stor som vedlår’n, ovanpå!

Farfar verkar bemöda sig om att inte tynga farmor med bekymmer. Alla svårigheterna (som tunga jobb, kalla inackorderingsrum, eller sovrum med genomgångstrafik) tar han lätt på. När han gått till fots i tre mil har ”allt gått bra”, fast han känner kanske sig lite stel i benen. När han cyklat de sex milen från Borlänge till Hofors i hällregn skriver han att han visserligen kom fram genomblöt, men ”nu när jag spisat stekt fisk och potatis och gröt så känner jag mig välmående som en sockenprost”.

sockenprost

Man får allt läsa mellan raderna för att upptäcka hans oro för var ska de bo, om han ska få arbete, om han ska få behålla arbetet. Det finns brev till anhöriga med förfrågningar om ”Tilda” och barnen möjligen kan få bo där medan han söker arbete, han har hört att det kanske går att hitta något i Jämtland. Och så kommer till sist lösningen. Han får jobb som modellsnickare i Horndal, familjen får hyra rum precis där han helst av allt vill bo, vid sjön och efter några år kan han både köpa huset och starta eget snickeri.

farmor koa o farfar

Så hur fattigt och eländigt de än hade det, med våra mått mätt, var det rena rama lyxen mot all deras tidigare slit och oro. Och friheten i att ha ett eget hem vägde tungt.

förnöjsamt

Den där handstilen… varför går inte sånt i arv!

I en verskrönika som han skrivit finns väldigt få klagomål. Till och med en stormfällning av träden på tomten slutar lyckligt; det blir massor med ved och de värsta stubbarna får värmepannan på verkstaden ta hand om. Och här är enda gången jag kan se att han faktiskt använder ordet ”förnöjsam”.

Sedan får vi se hur förnöjsamma de andra lördagsbloggarna är. Listan på lördagsbloggare finns under rubriken Lördagstema i sidhuvudet. Och nästa lördag ska vi skriva om solidaritet. Det blir inte lätt i dessa tider. Tar det som en utmaning…

Publicerat i Att skriva, historia, Livet, Lördagstema | Etiketter , , | 15 kommentarer

Välkommen. Verkligen! Ta gärna med lite värme också

Annika är curator för Galleri Fredag under maj och hennes första tema är: Maj, maj, välkommen! Det är det ju väldigt lätt att instämma i, särskilt i våra trakter efter denna kalla vår. Eftersom våren är lite sen av sig visar jag hur det borde se ut och hur det förhoppningsvis snart ska se ut i trädgården. Först blåsippor, förstås, som finns i huvudet här ovanför. Sedan kommer vitsippor som det finns fullt av i slänterna.

vitsippa

Och så kommer nästan allt på en gång. Dillpionerna kommer tidigt; med klarröda huvuden och smala stänglar ser de ut som ballerinor i sina fluffiga gröna kjolar. Kungsängsliljornas rutiga klockor svänger i vinden. Trilliumplantan vecklar ut sina tre vita kronblad och tre foderblad. En favorit, bland många.

dillpoinerkungängsl

trillium

Kastanjeblommorna lyser vitt nere vid sjön. Farfar planterade en kastanje för vart och ett av sina fem barn. Fyra av kastanjeträden finns kvar.

kastanjen

Visst finns det goda skäl att välkomna Maj, särskilt om hon tar med sig lite värme också!

Läs mer om fredagsgalleriet i sidhuvudet under rubriken Galleri Fredag.

Publicerat i Att odla, fredagstema | Etiketter , , , | 20 kommentarer

Dags för lite omgörning – pausa några, lägga till andra och fixa kronologiskt

Jag har en projekt som jag nog måste be om hjälp med, nämligen att lägga upp länktipsen så att man ser när inläggen är gjorda. Nu ligger de i bokstavsordning och det kan vara svårt för en ovan besökare att veta att några av dem inte längre är igång.

Först och främst bör jag alltså pausa länkar till inaktiva bloggar. Sedan helst också trolla lite med dem som är kvar så att länken till det nyaste inlägget hamnar överst. Det verkar vara lätt i Blogger, men i WordPress, som jag använder, har jag inte lyckats knäcka koden. Någon som vet hur man gör?

Innan jag trycker på pausknappen (med saknad!) vill jag ändå tipsa om de länkar jag tar bort. De är så bra och jag hoppas förstås att de dyker upp igen.

korpus i Lund

Korpus på besök i Lund

Korpusbloggen, till exempel, en underbar värld befolkad framför allt av Korpus själv, en ”Ospecificerad karaktär som vet en del om lite av varje. Smådryg men harmlös”.

I bakgrunden finns också den krävande Redaktören, ej att förväxta med Redaktörn, härstädes.

Vidare finns Trädtanten, som vet en hel del om träd och som har synpunkter på Grannbarnets uppförande.

Grannbarnet är som grannbarn mest och lite rädd för Brundjuret.

grannbarnet i midsommarstången

Bild från det som var tänkt som ett traditionsenligt Midsommarfirande, där grannbarnet inte riktigt förstod stundens allvar.

Ta en titt på sidan, ta del av Korpus förnumstigheter, Trädtantens trädkunskaper och lilla grannbarnets räddhågsna kaxighet. I det sista inlägget hamnade Korpus på sjukhus. Arbetsförmågan skulle utredas. Sedan hördes inget mer. Jag blev förstås tvungen att skriva till Korpus och fråga om allt är OK och har fått lugnande försäkringar om att det är det. Hoppas verkligen att det stämmer.

Nillas Medelålderskrisfrågespalt är också värd en retroläsning. Hoppas på revival av bloggen med sina intressanta perspektiv på tillvaron.

Nya länkar till bloggar som jag läser regelbundet är Pysseliten, På livets trassliga bastmatta och Wienerbrödslandet.

Publicerat i Att läsa, Att skriva | Etiketter | 6 kommentarer

Deklarationer jag minns

Förr i tiden var mina deklarationer mer åt det episka hållet. Som det där året när jag hade dragit av för diverse kontorsutrustning i hemmet. Detta tilldrog sig nämligen på den tiden då F-skattsedel och egen firma var en sällsynthet, men det gick ändå – ibland – att dra av kostnader mot de inkomster man tog in på extrajobben.

skatteverketSkattemyndigheten granskade deklarationen och ville förstås se vartenda kvitto på de avdrag jag yrkat och det fick de så gärna. Men när jag letade fram kvittona insåg jag att det hänt en del sedan deklarationen. Dokumentskåpet hade ju dottern snott. I stället hade jag baxat in en liten kommod i arbetsrummet. Det berättade jag för skatteverket och föreslog att de skulle stryka avdraget på 450 kronor som skåpet kostat.

Svaret blev en brysk tillrättavisning i stil med att ”Ni har falskeligen uppgivit…” Men jag slapp i alla fall böter.

En gång postade jag en deklaration i Parisfranskt brev i god till före den 15 februari, som var sista inlämningsdag på den tiden. Just som jag släppte ner kuvertet i lådan insåg jag att jag glömt att underteckna. Ve och fasa! Så jag ringde postverket och berättade att jag postat ett brev som… som jag bara måste få tag i.

Det var tur att jag inte visste vad självdeklaration heter på franska, för man tolkade mitt brevproblem som att jag postat ett brev av känslig natur till min själs älskade och nu ångrade jag mig. DET problemet måste förstås lösas! Jag lämnade uppgifter om brevlådans adress och brevets utseende och man lovade instruera brevbäraren att leta rätt på brevet vid tömning. Ingen reagerade på att min pojkvän hette ”Skattemyndigheten”.

Min senaste diskussion med skatteverket gällde skillnaden mellan fortbildning och vidareutbildning. Där gav jag upp, för det finns roligare saker att ägna sig åt i livet.

Och i år då? Ja, problemet med den nya enkla deklarationen är ju att man tar lite för lätt på deklarerandet, precis som som Ketchupmamman: ”jajaja, det blir skitbra, vi säger så”. Men när det är så där lätt är det ju också lätt att glömma. Så här är jag på landet, medan deklarationen ligger i kvar i Stockholm, med de där magiska siffrorna som man behöver för att det ska vara så där lätt. Och hur går det för er?

Uppdatering på kvällen 2 maj: Idag lyckades jag komma fram till telefonkön och fick plats 402. Så jag bestämde mig att vara lite fatalistisk och låta det bli som det blir. Och se, minuten efteråt fick jag svar på den e-postförfrågan som jag skickade i förrgår, när jag upptäckte att jag hade glömt deklarationspappren i stan: ”Det går så bra att vänta ett par veckor med att deklarera.”

Tack snälla Skatteverket!

Publicerat i Livet | Etiketter , | 19 kommentarer

Vårtalaren

Hyttfogden, alias Mor i Åvävla, som egentligen heter Karin Englund och är min svägerska har har skrivit den här dikten om de tappra hjältar som kämpade under gårdagskvällen.

majbrasa o måneBrasan brinner, ”Majsol ler”
manuskriptet jag ej ser,
ensam här i talarstolen.
Någon tok har bett mig hit
för att prata lite sk-t
just om våren här i Norden.
Tänkte säga några floskler nu
om kärlek, tro och hopp,
kanske någonting om världsfreden
men sen så är det stopp.
Inte har jag fantasi
tota hop nåt med espri,
ensam här i talarstolen.

I allt stoj och i allt stök
omvärvda av brasans rök
sjunger liten tapper skara.
”Sköna Maj” och ”Vintern Ra”
så är stadgat, så ska va,
intet nytt inunder solen
Vet väl jag som också stått där
i en kör så mången gång.
Inte någon kan oss höra
när vi brister ut i sång.
Knappast någon akustik
och en oordnad publik.
Det är kallt så ini Norden.

solnedgång 30 aprilUngar springer av och an
kastar smällar på varann,
ramlar nästan in i brasan.
Varm där fram och kall där bak
eller tvärtom efter smak,
komma av mej stora fasan.
Letat på ett snyggt citat ifrån en
skald som alla glömt.
Om en annorlunda vinkling av
mitt vårtal har jag drömt.
Nu ska vita mössor på
för envar att skåda få,
studerat folk så in i Norden.

Oj, jag tror jag tappat trån
något fel på mikrofon,
ensam här i talarstolen.
Om jag lägger på en rem
får jag ganska snart gå hem,
sätta mig i TV-stolen.
Brasor brinner i vårt kalla land
det doftar gott av jord.
Varje år så dukar samma hand
av vitsippor ett bord.
Varje år är likadant
knappast tror att det är sant
att våren kommit har till Norden

Melodi: Ensam på en krog i Hamburg.

Dikten publicerades i Karlskoga Tidning på åttiotalet.

Publicerat i Livet, Språk | Etiketter | 8 kommentarer

Inga körsbärsblommor, men en nysköljd sjö

På väg till landet slog vi vad, redaktörn och jag, om sjön hade sköljt, som det heter i våra trakter när isen går upp.

”Tveksamt” sa jag, ”även om den nästan alltid brukar skölja den 27 april tror jag inte den har gjort det i år. För kallt.”

”Jo, nog har den sköljt”, sa redaktörn.

körsbärsblomorna”Det är så kallt. Inga körsbärsblommor i Kungsan. I fjol blommade de för fullt den 24 april och i år är det fortfarande helt kalt”, sa jag (som tog ett kort i Kungsträdgården i förrgår men det är så trist att jag inte vill visa det utan jag visar förra årets kort i stället).

”Men sjön har nog sköljt”, sa redaktörn.

”Inte”, sa jag.

Men det hade den. Ett allra sista litet isflak kom seglande i sakta mak framför bryggan och sa hejdå. sista isen

Och några timmar senare är det isfritt. Turligt nog för mig glömde vi att slå vad om något, så jag tar det förlorade vadet med jämnmod. Fast det var ju lite synd att vi missade skådespelet. När sjön sköljer blir den helt sjövild av förtjusning över sin nyvunna frihet. Vågorna går härs och tvärs ett tag, innan de samordnar sig och ser ut som de brukar göra.nysköljd

 

Publicerat i Livet | Etiketter , | 8 kommentarer