Stökigt i mina kvarter

Annika ger oss ämnen för Galleri Fredag denna månad och i dag är det I mina kvarter. Jag skulle kunna visa er några vackra bilder från Mosebacke eller utsikten över stan, från Urvädersgränd, men nu riktar jag i stället kameran mot allt stök och förfall som uppstår när man planerar ombyggnaden av Slussen. Provisorier och fula anläggningsytor tar över, trappor stängs av, Katarinahissen fungerar inte och en fet ful gul orm slingrar sig genom mina kvarter. Men någon gång om tio, tolv år blir det nog fint.

grön säck

Byggbråte och slammer

räcke

Trasigt räcke med en öppning som är alldeles lagom för en treåring att ramla ner genom

ormens väg

Ormens väg på hälleberget

provisorier

Välkommen till slummen!

avstängdavstängd2

förslummat

Visst, säger jag till alla turister som frågar, gå gärna ut på gångbron och ta en titt på utsikten, men Katarinahissen fungerar inte och inte trapporna heller så sedan får ni gå tillbaka och kanske gå ner Klevgränd, eller nåt.

 

Övriga fredagsgallerister finns listade på Annikas sida.

Publicerat i fredagstema | 18 kommentarer

Domkyrkoklockaren vabbar

Nu förstår jag varför Västerås domkyrka alltid ser lite trekantig ut på bild. Det går inte att hitta en bra vinkel att fotografera den, biskopsgården står för nära, så hur man än gör blir det en för brant perspektiv. Väggarna lutar, spiran försvinner, eller det står ett träd i vägen. domkyrkan

valvMen den är fin i alla fall och mycket större inuti än utanpå. Höga valv, fina utsmyckningar, vackra fönster, ett stämningsfullt kyrkorum.

Och en väldigt trevlig domkyrkoklockare. Det var lite ont om tid i går när jag besökte domkyrkan, men jag hann med en liten pratstund med domkyrkoklockaren, som också har hand om domkyrkans arkiv.

Där finns dokument från femtonhundratalet och framåt, föga utnyttjat av forskarna. DET låter ju väldigt spännande så idag gick jag tillbaka för att fråga om man möjligen kunde få ta en titt på arkivet.

Men domkyrkoklockaren, som är den ende som kan låsa upp arkivet, var hemma och vårdade sjukt barn. Så jag får kanske ta mig en titt på domkyrkoarkivet vid något kommande Västeråsbesök i stället.

Publicerat i historia, konst | Etiketter | 6 kommentarer

Katastrof, igen

Kommentarerna till gårdagens katastrofplaneringsinlägg kretsar kring om det är möjligt eller ens nödvändigt att planera för det oplanerade, oväntade, överraskande, samt om att göra riskbedömningar och sannolikhetskalkyler för lite av varje. Sedan dess har jag blivit en varm anhängare av planering och profylaktiska insatser.

Antag att sannolikheten är 1 på 90 000 att något inträffar och att man helst vill undvika det. Ska man verkligen bry sin om att vidta åtgärder för något så osannolikt? Jajamen, det ska man.

Så här var det: Medan jag roade mig i Västerås i går upptäckte redaktörn att han råkat slå igen ytterdörren utan att få med sig nycklarna. Reservnycklar som funnits utplacerade på strategiska ställen var för tillfället insamlade och befann sig också på fel sida om den där ytterdörren. Så han ringde och kollade om jag skulle komma hem på kvällen. Visst, eftersom jag ändå inte bokat något hotellrum gick det ju lika bra att hoppa på ett tåg och sova hemma.

I kvällningen när knallade uppför backen till Urvädersgränd började jag gräva efter mina nycklar. Kände i jackfickan och då kom jag på att jag ju bytt jacka i sista minuten eftersom det regnade. Mina nycklar fanns alltså på samma ställe som alla andra nycklar!

Nycklar som varit på vift tidigare

Nycklar som varit på vift tidigare

Låssmeden var snabbt på plats och muttrade över vårt svårforcerade lås.

”Ni borde byta ut det här låset, det är förbannat svårt att få upp!”

En rimlig kommentar ur låssmeds-synpunkt, men vi behåller nog vårt inbrottssäkra lås.

Redaktörn som ogillar att sväva i ovisshet räknade genast ut sannolikheten: om man tar antal år vi levt ihop och antalet gånger var och en låst sig ute och beräknar sannolikheten för att vi ska glömma nycklarna samtidigt, ja då blir det 90 000. Gamla SOS-numret…

Publicerat i Livet | Etiketter | 11 kommentarer

Små katastrofer och något större

Får det vara lite AVEC på kvällskvisten? Det är den periodiskt återkommande arkivvecka, som samlar hela arkivbranschen, denna gång i Västerås.avec

Jag var med på ett pass nyligen, som handlade om katastrofberedskapsplanering. Hur planerar man för det oväntade, var en av de frågor som behandlades (något som jag för övrigt funderat på hela mitt liv utan att komma på något bra svar). Exemplen haglade och jag skrev ner lite spridda anteckningar på datorn. Rostangrepp. Stor sten som kommer infarande genom fönstret – på tionde våningen! Det var bara det att jag tydligen hade ett tomt blogginlägg uppe samtidigt, som några av anteckningarna hamnade på, utan att jag märkte det. Och när jag tryckte på vagnretur för att lista nästa exempel innebar det att jag i stället publicerade inlägget. Det måste ha tett sig som rop på hjälp från en person i yttersta nöd!

Lyckligtvis upptäckte jag fadäsen ganska snart och kunde ta bort inlägget. Men om någon av er hann undra lite vad jag har för mig, kan jag meddela att jag roar mig för fullt med fyrahundrafyrtio arkivarier. Återkommer senare med katastrofberedskapsplaneringstips.

Publicerat i Att skriva, Ord | Etiketter , , | 20 kommentarer

Snoken Snoddas suger som musskrämmare

Jag tyckte, vid närmare eftertanke, att det var riktigt trevligt med en hussnok, som vi förstås döpt till Snoddas. Jag hoppades nämligen att det skulle kunna vara en effektiv musbekämpningsmetod.

alexander före frukost

Alexander var bra på att posera som musjägare. Satt blickstilla och såg fokuserad ut. Sen blev det inte mer.

Vår katt Alexander var ju helt värdelös som musjägare. Till sist fångade jag själv en mus åt honom med hjälp av en uppochnervänd skokartong. Vi  lyfte in Alexander i rummet, stängde alla dörrar och gläntade på sko- kartongen så att musen kunde smita ut.

Alexander gjorde några fumliga försök att fånga den, men då hoppade den en halvmeter upp, tog tag i gardinen och klättrade upp och satte sig på gardinstången och räckte ut tungan (tror jag).

Så den rutin vi numera tillämpar är att vi fångar mössen i en liten musbur och släpper ut dem någonstans i vildmarken. För många år sedan när vi bodde på landet en termin var det en återkommande händelse. Veckans mus. Eller möss.

Jag brukade släppa ut dem åt Morshyttanhållet till, inne på en liten skogsväg. Men en dag när jag kom hem möttes jag av löpsedlar vid kiosken: DALABY INVADERAD AV MÖSS! Jag  försökte se oberörd ut när jag köpte Dalademokraten och bläddrade fram till reportaget. SÅ många möss var det väl inte, tänkte jag skuldmedvetet. Men det visade sig att jag var oskyldig. Det var en soptipp i Gagnef som tagits bort och de hemlösa mössen (och råttorna, får man förmoda) sökte sig in i samhället i stället. Jag vågade dock inte fortsätta med musutflykterna till Morshyttan. Det har blivit de stora skogarna norr om Horndal i stället, där mössen fått sin frihet.

musbur

Den jättearga musen hämtar andan några sekunder

När snoken Snoddas kom in i mitt liv häromdagen hoppades jag förstås att han skulle ta på sig jobbet som musjägare, men tydligen är det inte sånt som snokar lever på. Jag hann ju knappt hämta mig från snok- chocken förrän jag hittade årets första mus i den sedan länge oanvända musburen. Kanske Snoddas skrämde IN musen i huset?

Det var en ovanligt arg mus som gått i fällan den här gången. Den hoppade jämfota av ilska, skakade galler och sprang runt och letade utvägar. Och när jag släppte ut den (låååångt bort från all bebyggelse) for den ut som en pil ut ur buren. Inte en chans att ta en bild av den lilla musen i frihet, inte.

Publicerat i Livet | Etiketter | 10 kommentarer

Jordbruk och boskapsskötsel

Livet på landet handlar också om jord och djur. Så även för oss dessa majdagar. Nästan hela mitt liv har jag planerat på tre olika nivåer: mini, midi och maxi. När det gäller trädgården innebär maxiplanen potatisland, häck(om)plantering och ett nytt äppelträd. Midi innebär sedvanliga prydnadsinsatser. Miniplanen att det är bra som det är.

dasslockJag tror jag har jobbat mig upp till midinivån den senaste veckan, dvs sedvanliga prydnadsinsatser. Det finns några områden som behöver piffas upp, till exempel locken till trekammarbrunnen och räcket till terrassen. Jag brukar satsa på en av Sveriges mest mobbade blommor, nämligen petunia. Finns i fina färger – mycket blått – den blommar länge och mycket och kostar nästan ingenting.

Men i år är allt sent och det fanns inte petunior på de närbelägna plantskolorna. Det fick bli penséer och pelargoner. Och så brukar det ingå ett nödkryddland i midiplanen. Precis vid verandadörren ska det finnas gräslök, persilja, dill, salvia och timjan, så jag satte igång med vad som fanns. Penséerna är tillväxtzoner. När kryddorna blir större, eller fler, får penséerna flytta ut i något land. kryddor

grön mambasvart mambaNär jag plockade bort lite skräp vid foten av nödkryddlandet snodde sig en orm runt min handled och fortsatte bort mot väggen där den försvann bland krukorna. Vi blev väl lika rädda båda två, skulle jag tro och när jag sedan såg mig om vimlade det av ormar.

Någon uråldrig varningsmekanism hade aktiverats och jag hoppade högt när jag såg först en svart mamba, som visade sig vara kamera-remmen och sedan en grön mamba, eller kanske ett plastband.

snokMen ormen, den som var en riktig orm, hade försvunnit så jag fortsatte att plocka på terrassen och lyfte undan balkonglådorna. Och där var den!

Nu var jag bättre förberedd och jag hade till och med hunnit kolla upp om det är svart huggorm eller snok som har gula fläckar bakom ”öronen”. Det är snok. Så nu fick jag fram kameran och lyckades ta några inte särskilt lysande bilder, eftersom jag ändå höll visst respektvstånd. (Klicka på bilden så blir den större) Man kan med lite god vilja se de två ljusa fläckarna på huvudet. Och ja, jag SKA städa upp på terrassen…

Och vad hände sedan, undrar ni kanske. Tänk att det är precis vad jag undrar också.

och sen

Här smiter ormen in under huset. Och nu undrar jag var vi kommer att träffas nästa gång. I källaren?

 

Publicerat i Att odla | Etiketter , , | 7 kommentarer

Solidaritet, forts.

Nu är båten i sjön, en ny bänk tillverkad (av gammalt material), trädgårdsborden på plats, 25 penséer planterade och jag kan ta upp lördagstematråden igen.

telegrafarbetare

Yrkesstolthet och behovet av att organisera sig för bättre arbetsvillkor tog sig också uttryck i alla dessa fanor, med fint utformade tillbehör.

Det kändes naturligt att återvända till temat fanor och fanstänger, i samband med Olgakatts lördagstema Solidaritet. Samma personer som jag skrev om förra lördagen på temat ”Förnöjsamhet” ville ju förbättra samhället. De må har varit förnöjsamma för egen del, men de ville att deras barn skulle få en bättre chans i livet, eller åtminstone barnbarnen. Det vill säga vi. Mer utbildning, rimligare arbetsvillkor.

Idén med ett samhälle där alla bidrog till allas möjligheter att både göra rätt för sig och kunna leva ett drägligt liv växte sig stark under senare delen av artonhundratalet och metoden att uppnå det hette solidaritet och organisering.

Fanstängerna som finns på bilden i förra inlägget har jag skrivit mer om här och liksom om några av fanorna.

begåvadDet där är fortfarande en bra idéer, fungerande arbetsplatser som inte sliter ut eller skadar de anställda, möjlighet till utbildning  även om man har det knapert. Och ett samhälle som håller ihop i stället för att glida isär på ett sätt som är dåligt för alla inblandade. Eller som en kompis i USA uttryckte det:

”Trist att vi inte har någon glädje av våra höga löner. Vi vill ju inte riskera barnens liv genom att ge dem dyra skor eller en bra cykel. Det vore bättre om vi som har det bra så ställt kunde bidra mer till ett fungerande samhälle. Och då menar jag högre skatt, för på individnivå fungerar det inte.”

Nej det är svårt på individnivå. Ett exempel av många berättade en god vän om. Hennes  barnbarn slutade i musikskolan, trots att hon verkade tycka att det var kul och hon är klart bra på att spela flöjt. Efter ett tag kom det verkliga skälet fram: hennes bästis hade inte längre råd att betala avgiften och då ville min kompis barnbarn inte heller fortsätta. En slags solidaritet. Familjen diskuterade om det fanns något sätt att fixa det ändå, de kunde ju betala för båda flickorna. Nej, det kändes inte bra. Den bästa lösningen är nog en avgift på en nivå som gör det möjligt för att som vill att delta. Ett slags solidaritet.

Publicerat i Lördagstema | 20 kommentarer

Lördagstema: Solidaritet

Olgakatt föreslår Solidaritet som tema idag. Spännande och svårt. Mitt inlägg kommer lite senare, för nu har vi fått arbetsstyrkan förstärkt och här ska sjösättas båt, byggas bänk, bäras bord och lite annat. Under tiden kan ni fundera på vad bilden föreställer. solidaritet

Samt besöka de övriga lördagsbloggarna: Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten

 

 

Publicerat i Lördagstema | 14 kommentarer

Galleri Fredag: När kvällen faller

skymning

Sveriges mest fotograferade al?

augustikväll

Alen igen, nu med mer moln på himlen och en båt vid bryggan…

Galleri Fredag har idag temat När kvällen faller. Det är ju ett lustigt uttryck. Faller? Kommer smygande gör den, vid olika tider på dygnet, på våra breddgrader, beroende på årstid. På vintern när det börjar skymma i tretiden, på sommaren när dagen dröjer sig kvar och aldrig vill gå och lägga sig. Jag tänkte ibland på det när jag bodde i Östafrika. Där var det mer som att dra ner en rullgardin. Klockan sex stillnade det i naturen och så plumsade solen ner i Indiska oceanen. Men tog jag några solnedgångsbilder vid oceanen? Inte. Här är i stället en skymningsbild från Shimba hills, söder om Mombasa. När bilden tas är det väl en tio minuter kvar innan det är helt mörkt.

när kvällen faller

Eller i utkanten av Nairobi. Färgerna djupnar innan det blir mörkt.

skymningen2

Och så en annan flitigt fotograferad vy, utsikten från Urvädersgränd, där man kan se hur kvällen blånar, trafiken glesnar och lamporna tänds.blå timmennär det skymmer

Annika står för galleriteman denna månad. Deltagarna hittar man på hennes blogg.

Publicerat i fredagstema | Etiketter , | 28 kommentarer

Plisseringsateljens hemlighet

Här skulle man kunna tro att man kan lämna in sin kjol och få den plisserad, eller hur? Eller att man, när man inte själv hinner fålla den där duken med en fin hålsömsfåll, skulle kunna få hjälp med det.hålsöm

Nej, ack nej, det var länge sedan flitiga plisserare och hålsömssömmerskor arbetade här. Bakom denna fasad döljer sig tydligen något helt annat i dag.

Jag stannade till för att ta en bild av den snygga skylten och inom tre minuter var jag omringad av ivriga tjejer. Är dom här? Kommer dom ut? När KOM dom? Hur sjutton lyckades dom smita in??? Jag förstod absolut ingenting och förklarade för tjejerna att jag bara fotograferade skylten, som jag tyckte var fin. Å dom ba: ”Skylten!!??”

Det visade sig att det är i denna lokal som pojkbandet One direction brukar hålla till på sina Stockholmsbesök. Och eftersom de var i faggorna trodde tjejerna att jag visste något som de inte visste när jag började fotografera. Det var förra gången killarna var i stan som jag fotade. Nu är de här igen, men det missar jag (så gärna).

Och dessutom har körsbärsblommorna i Kungsan slagit ut, såg jag just på nyheterna. Det missar jag ju också (tyvärr) eftersom jag är på annan ort, men så här såg det ut förra gången.

körsbär

Körsbärsblommorna är två veckor senare i år i Kungsträdgården, de brukar blomma kring 24 april.

 

Publicerat i Att tolka | Etiketter , , | 27 kommentarer