Vi kallade honom Bjurbäcken. Annars hette han Bjur, men i sin ungdom hade han en gång i fyllan och villan ramlat i en bäck och där sovit ruset av sig. Att han kom undan med livet hade han den lyckliga omständigheten att tacka för, att han fått näsan över vattnet. Men Bjurbäcken fick han heta. Och det hette han också till den grad att när han på kontoret kvitterade ut sin avlöning och med mera hård än van hand präntade sitt B. G. Bjur satte brukskassören alltid dit bäcken efteråt. Att börja med frågade han, vad det skulle tjäna till. Men så tystnade han. Såg på när kassören skrev. Men så tyckte han att hans och kassörens stil icke passade ihop. Det var som att i vardagslag sätta kragdoningar på en torpare. Så till sist skrev han själv Bjurbäcken. Och han hade fått ett hedervärt namn både sig påsatt och skrivet.
Annars såg inte Bjurbäcken något vidare ut för världen. På söndagarna då Anna-Greta, gumman hans, stor och prydlig, och med alla sex ungarna ordentligt klädda, rentvättade och snutna, tre på var sida, traskade i väg till bönhuset, kom alltid Bjurbäcken en smula på sidan efteråt, som ett större familjebihang, traskande för sig själv. Alltemellanåt brukade Anna-Greta vända på huvudet för att se efter om han var med. Men annars bytte de icke ord. För resten skulle bönhusvägen nötas tyst och andäktigt, om man ville bli betraktad som folk. Och det höll Anna-Greta strängt på.
Jag tyckte att börja med att Bjurbäcken var en konstig karl. Han var på något sätt grinig och missnöjd med allt han hade för händer. Det kunde dock hända, att han emellanåt hoade till och tog några danssteg, men detta innebar alltid att han blev så mycket mera grinig en tid framåt.
Men Bjurbäcken hade icke alltid varit sådan. En av hans barndomsvänner anförtrodde mig, att han i sin ungdom varit en glad spelman. En styv fiolspelare. Han spelade så att folk på danserna blevo fullständigt vilda. De kunde icke sluta dansa så länge han spelade. Och när Bjurbäcken kom riktigt i farten, så kunde han icke heller sluta att spela. Det hade många gånger hänt, att man gav Bjurbäcken en örfil, så han tappade fiolen, innan man fick slut på det fanstyg till dans, som han kunde spela upp till.
Men han spelade icke bara danslåtar. Han kunde på sin fiol härma allt. Fåglarna i skogen, kreaturen, hamrarna, blåsmaskinerna och tackjärnsklangen. Och omkring dessa naturljud drog han liksom en ram av melodier som gjorde att folk både skrattade och gräto. Han var en spelman, Bjurbäcken. Och han drog folk till sig med sitt spel. Till och med Anna-Greta hade han spelat till sig och spelat till både lysning och brudstol och till och med äldste pojken hade kommit till världen under melodier så förunderliga, att de som hörde dem, talade om dem som om det varit rent trolltyg.
Men spelet tog för mycket av Bjurbäckens tid. Fick han under veckan tag i fiolen, så glömde han både smedjan och arbetet, och det kunde till sist icke Anna-Greta lida, som var mera praktisk än musikalisk. Så hon gömde fiolen. Men då lade han sig sjuk och då Anna-Greta för att få upp honom till arbetet, måste taga fram fiolen blev det ett spelande, som icke allenast gjorde Bjurbäcken tokig, utan alla dem, som kommo i närheten.
Men om Bjurbäcken var hängiven sitt spel, så var också Anna-Greta en viljestark kvinna på sitt sätt. När den tid, som herrskapsfolk kallade smekmånan, men som hon kallade tiden, då vi tokades med varann, var över, inriktade hon sig på att, som hon sade, göra folk av Bjurbäcken. Men det var lättare sagt än gjort. Först inriktade sig Anna-Greta på att få Bjurbäcken bort från brännvinet. Men det ändrade icke mycket av hans livsföring, ty han berusade sig av sitt spel lika mycket som av brännvin. Skillnaden var bara den att spelruset var både långvarigare och intensivare. Men så blev Anna-Greta väckt och tog Bjurbäcken med till bönhuset. Det gick bra så länge han satt i bönhusbänken och halvsov, men väl hemkommen tog han fatt på fiolen och då gick dansen icke allenast i stugan utan över bruksbackarna. Och då hjälpte ingenting hur än Anna-Greta tiggde, bad och hotade.
Det var länge en strid på liv och död. Men så fick Anna-Greta hjälp av en förfärlig domedagspredikant, som icke allenast drog med sig alla möjliga brännheta helvetesstraff utan stämplade fiolspelet som nyckeln till själva helvetet.
Det blev en svår tid för Bjurbäcken. Han tyckte mycket om sin hustru, som för övrigt skötte både hemmet och Bjurbäcken själv på ett utmärkt sätt. Men om han också satte sin Anna-Greta högt, så älskade han också fiolen. Men Anna-Greta gjorde allt vad tänkas kunde för att hindra honom från att spela och när detta icke hjälpte kallade hon på predikanten. Och som denne var en mäktig och mångordskunnig domedagsprofet, så började Bjurbäcken efter en tids behandling känna sig liksom överspolad med onda aningar.
Till slut gick det så långt, att han icke kunde se eller taga i fiolen utan att han hade en känsla av att sjunka djupt ned i helvetets bottenlösa svavelbrunnar. Att börja med lyckades han spela bort allt detta. Men det resulterade endast i fördubblade ansträngningar från Anna-Greta och predikanten, med resultat att Bjurbäcken till slut började känna verklig ånger och ängslan.
Det var under en sådan ångerkväll som Anna-Greta och pre- dikanten äntligen fick Bjurbäcken på knä och till att bedja om syndaförlåtelse. Han blev frälst och sjöng med i lovsången. Då emellertid predikanten fick syn på fiolen, ansåg han nödigt att smida medan järnet var varmt och förmådde Bjurbäcken att göra sig av med djävulsinstrumentet. Länge tvekade han, men till sist kunde han ej motstå, utan tog fiolen under armen och gick ut, följd av en duettsång från Anna-Greta och predikanten, som innebar stora löften för den som flydde frestarens snaror.
Bjurbäcken hade nog när han tog fiolen en ärlig avsikt att på något sätt låta den försvinna. Men olyckligtvis kom sången, som sjöngs till Bjurbäckens hjälp och stadfästelse i tron att gå på en gammal valsmelodi och det var nog för att väcka Bjurbäckens gamla kärlek till liv. Att spela vals är synd, men att sjunga vals är helighet, sade han för sig själv. Han tänkte på det gamla bibliska ordstävet, att driva ut Satan med Belzebub. Han hade heller icke gått långt förrän han fattat sitt beslut. Han skulle gömma fiolen. Han lyckades hos en avlägset boende granne få låna en gammal vaxduk. Lade omsorgsfullt in fiolen. Ett par gamla byxor och en rock fick tjäna som ytterligare omslag och så gömde han fiolen på vinden i brukets drängstuga.
I sågspånsfyllningen vid takfoten jordfäste han sin kära fiol. Men han strödde till sist över den bara en handfull sågspån under det han ironiskt mumlade, jag skall dig åter uppväcka på min yttersta dag.
Anna-Greta hade blivit orolig över Bjurbäckens långa frånvaro. Hon blev allteftersom tiden led säker på att fiolen på nytt tagit överhand och hon skulle just slänga en schal över axlarna för att gå ut och leta reda på den fallne, då Bjurbäcken tyst, men icke alls sorgsen, uppenbarade sig i dörren.
Anna-Greta skulle just fråga vad han gjort av fiolen, då predikanten avbröt med ett:
– Du har segrat över djävulen, broder!
Bjurbäcken nickade och Anna-Greta ansåg det icke lämpligt att störa predikantens fröjd, vadan det blev en extra guds- tjänst med tacksägelse och bön och kaffe och andliga visor, så att Anna-Greta blev rörd och rentav vänlig mot Bjurbäcken. Själv sade han efteråt, att han kände sig, som om han lurat både vår herre och djävulen på en själ.
Och så var det slut med Bjurbäckens spel. Men icke med Bjur- bäcken. Han fann sig visserligen i det oundvikliga. Följde med till bönhuset, blev intagen i församlingen och gick och hängde, som om han bar på all världens synd. Men han bar dock på ett hopp. Han hade fiolen kvar och i bönhuset, i arbetet, ja överallt där man såg honom tyst och undergiven så hade han, som han efteråt sade, stort kalas i tankarna, ty i fantasien spelade han alltjämt på sin gamla fiol.
Men det gick icke i längden detta fantasispel. Verkligheten i form av Anna-Gretas och predikantens aldrig slutande tal om synd och frälsning malde och malde i hans öron tills att det började överrösta hans spel. Och för resten började han nästan tro på deras strafflära, så att han tyckte det var bäst att hänga med. Det började så småningom att glida utför för Bjurbäcken. Bort från fiolen och över till bönhusets böner, predikan och andlig vissång. Gud vet, hur det gått om icke predikanten varit alltför nitisk i sin själavård.
Fiolen var ett djävulens verktyg, därom voro de flesta eniga. Men även religionen behövde sina hjälp och styrkemedel och man grep då till gitarren. Den var liksom skapad för religiöst bruk och den kunde också i olikhet med fiolen trakteras av vem som helst. Predikanten sökte förmå Bjurbäcken att spela gitarr. Men Bjurbäcken slog avvärjande emot, under förklaringen att det var synd att kalla gitarrspel för musik. Men predikanten gav sig icke så lätt. Han lät ett femtontal av församlingens ogifta kvinnor, unga och gamla, öva sig i samspel på det instrument, som Gud själv givit dem och en dag annonserade han att församlingen till förmån för Guds rikes utbredande bland hedningarna skulle giva en kristlig soaré. Programmet upptog tal av predikanten över ämnet Guds och djävulens musik, samt sång till femton gitarrer av församlingens nybildade kvinnomusikkår.
Det var en högtidlig församling som mötte upp i bönhuset. Församlingsmedlemmarna hade över sig icke allenast den guds- nådiga min som hörde samman med ett bönhusbesök, utan även en mycket högförnäm sådan, som liksom sade, att nu skall vi konkurrera med världens barn på deras egna områden. Bjurbäcken var också med. Men han såg varken gudsnådelig eller högfärdig ut. Han såg mera ut som en piskrädd men lömsk cirkusbjörn.
Festen öppnades med orgelsång och bön, ty slagnumret, gi- tarrmusiken, skulle sparas till sist. Och så tog predikanten till orda och talade om musiken. Hur i Salomos tempel man spelade på cymbaler. Vad cymbal var för någonting, talade han icke om. Hur man blåste omkull Jeriko med basuner. Sådana basuner finnas nu ej mer, sade predikanten. Nej, det var för starka instrument. Så starka i Herrens tjänst att djävulen gav människorna fioler för att spela så att otrons Jeriko skulle stå fast. Sådana Jerikon voro lekstugor, danslokaler, fäbodvallar och andra platser, där man till fiolens toner trådde dansen. En musik och en dans som förde mänskligheten neder i helvetet. Men så tillstadde icke Gud längre denna dans, denna musik, utan han satte gitarren i mjuka kvinnohänder och denna musik den förde människovärlden upp till de ljusa himlasalarna.
Men som predikanten var en lärd man och mycket saklig och som nämnde allt vid dess rätta namn, så sade han icke gitarr utan gu-i-tarr. Gu-i-tarr var för vår tid vad basunen, cymbalen och harpan var för Herrens egendomsfolk. Det var ett åkande fram och tillbaka mellan himmel och helvete på de olika instrumenten, så att församlingen nästan gungade. Men Bjurbäcken, som till en början suttit tyst och likgiltig såg ut, som om han vore färdig att explodera. Han reagerade mot den kritik som bestods hans kära instrument, fiolen. Men predikanten gick på i samma stil. Han tog på nytt upp sitt tema, vände och vred, körde fram och tillbaka och slutade med följande tirad:
– Ja, mine kärälskelige dyre vänner. Av den onde är eder fiolen given. Under dess syndigt sugande danstoner sjunka ni djupt, djupt ned i helvetets heta dy. Men med gu-i-tarrens änglaknäpp stiger själen uppåt till himmelens ljusa och gyllene salar. Och därför bjuder nu också våra systrar på gu-i-tarrmusik och sång. Amen.
– Amen, sade Bjurbäcken ganska högt och såg ut som om han ville börja slagsmål. En sträng blick från Anna-Greta kom honom dock att sätta sig och vara tyst. Men då de femton systrarna började sitt ojämna ackompanjemang på femton ostämda gitarrer åtföljt av en sång som liksom i plågor vred sig genom rummet, änskönt den gick i en nog så rytmisk polkamazurkatakt, då reste sig Bjurbäcken och trots att Anna-Greta både stortittade på honom och röck honom i rocken, så sade han högt:
– Ja, är detta änglamusik, då går jag.
Och han gick. Han trampade hårt fram över golvet, och hans ansikte förvreds av en sådan smärta, att icke allenast festpubliken utan även musiken kom i olag. Predikanten sprang upp och ute i förstugan skrek han:
– Broder Bjurbäcken, broder Bjurbäcken, låt icke djävulen få makt över dig.
– Han slår ju frivolter där inne, sade Bjurbäcken och gick med fasta steg ned mot bruket.
Gitarrmusiken hade frigjort honom från de band i vilka han bundits av Anna-Greta och predikanten. Han kände sig fri. Han gick upp på drängstugan, plockade fram sin gamla fiol och bör- jade spela.
När Anna-Greta kom hem satt Bjurbäcken inne stugan och spelade. Och stugan var full med folk, som njöt och gladdes av hans spel.
– Det här är annat än änglaknäpp, du Anna-Greta, sade Bjurbäcken, när hustrun steg innanför dörren och så drog han till med en gammal vals så att hela stugan gungade. Och själva Anna-Greta måste medge att det var vackert. När också predikanten kom tog han en polska, som han kallade skojar’n och då tog en av smederna predikanten i famn och dansade skojar’n så bonjourskörten slängde runt väggarna. Det var en dans som predikanten sent glömde och så fort han var fri ur smedens famntag, sprang han sin väg.
Men Anna-Greta stannade kvar. Bjurbäcken var dock hennes man. Och då hon såg och förstod hans kärlek till fiolen och till den verkliga musik han kunde trolla fram från densammas strängar, så lät hon honom hållas. Och Bjurbäcken spelade och blev en annan och bättre människa. Han komponerade en polka som han kallade änglaknäpp och med vilken han grymt gycklade med predikanten och hans välsignade gu-i-tarrer.
Av Johan-Olov Johansson
Ur novellsamlingen Underliga Människor – Berättelser från Bergslagen
