Klaveret

Ur Johan-Olovs novellsamling Hedersmän och skojare

När bruksförvaltarefrun gick husesyn i den nybyggda brukskasernen tyckte hon att den var alldeles förtjusande. Det var så ljust och trevligt i alla rummen. Läget längst oppe på backkrönet med björkskogen runt omkring var också rent av storartat, så hon bestämde på stående fot och med instämmande av de medföljande tjänstemannafruarna att den skulle målas i ljusgul färg och heta Solhult.

Men när bruksmålaren sedan skulle måla kasernen, så fick han titt och tätt förhinder, och han tog sig också väl mycket till det bästa emellanåt så det blev både si och så med färgblandningen och strykningen. När så färgen hunnit torka så var den icke enhetlig utan skäligen brokig. Den var omväxlande ljus- och mörkgul så att kasernen på avstånd påminde om ett utdraget handklaver. Inför den synen glömde smederna förvaltarefruns vackra namn och i stället för Solhult blev det Klaveret. Förvaltaren tog sin frus parti och gastade värre både över som han sade öknamnet och den osaliga målaren, som varit dess upphov.

– Jag förbjuder er att kalla gården för Klaveret.

Ni skämmer ju ut hela bruket, med detta förfärliga namn, sade förvaltaren till Hornström, som var en gammal trotjänare på bruket och vars ord och ställningstagande betydde mycket för den allmänna meningen.

– Ja, det kan nog så vara, men den ser i alla fall ut som ett handklaver, sade Hornström.

– Det är den förbannade målarens fel, men den som jag hör kallar den för Klaveret får med mig att göra, sade förvaltaren.

– Det är nog lättare sagt än gjort det, förvaltaren.

Så länge den ser ut som ett klaver får den nog heta klaveret. Det enda vore att ta och måla om den, sade Hornström.

– Måla om den. Är du tokig karl? Det har bruket inte råd till. Nej, hälsa du alla du träffar att den som inte säger Solhult, den ska jag ta under särskild behandling, sade förvaltaren.

Hornström skrattade och nickade och förvaltaren gick sina färde. Men då han efter en vecka på nytt träffade Hornström och frågade hur det gick, så sade Hornström:

– Det är nog inte gott att strida mot naturlagarna, förvaltaren. Jag har gjort vad jag kunnat och nog säger dom Solhult alltid, men det blir mest Solhultsklaveret nu.

Förvaltaren svor. Han skrev Solhult. Han påbjöd att på adresserna till dem, som bodde i kasernen skulle det stå Solhult och förvaltarfrun gjorde kafferep för alla fruarna i kasernen och höll tal för dem och tog löfte av dem att deras vackra och gemensamma bostad skulle heta Solhult. Men när de gingo att fullfölja förvaltarfruns önskan skrattade de övriga brukskvinnorna, sade att de voro högfärdiga och kallade dem för Klaverkäringarna. Inte för att de hade något emot Solhult, utan för att de kaffebjudna spelade på förvaltarefruns melodi. Kasernen fick heta Klaveret och förvaltarfrun och hennes man måste till slut finna sig i det oundvikliga.

I södra änden på Klaveret och med samma förstuga bodde på nedra botten Finnfors med hustru och sju barn och Högman med hustru och sex barn. En trappa opp på gaveln bodde Stenkvist med hustru och två barn. Alla tre familjerna, och särskilt då kvinnorna, hade från början varit goda vänner. De hälsade på mornarna på varandra, och under dagens lopp stannade de alltid när de möttes och utbytte åsikter, samt meddelade varandra de senaste nyheterna.

Men så fram på efterhösten tyckte Stenkvists Lotten att Finnfors och Högmans ungar, som på grund av kylan och regnet togo sin lekplats i trappan, smutsade ned och förde för mycket oväsen. Hon sade visserligen inte detta högt, utan hon föste in sina båda barn och tillsade de andra att hålla till nere i trappan och vara tysta.

Men istället för att följa uppmaningen sprungo ungarna genast in var och en till sitt och talade om att moster Lotten grälat på dem och förbjudit dem leka i trappan. Högmans Erika blev arg och gick genast in till Finnfors Selma och frågade om de skulle tåla att Stenkvists Lotten hutade åt deras barn.

Nej, det skulle då sannerligen inte Finnfors Selma tåla. Förresten var Stenkvistskan ett högfärdigt stycke och höll med ungarna sina, som förresten voro ena riktiga rackarungar. Det sista riktigt skrek hon ut så att Stenkvists Lotten skulle höra det, ty väggar och tak i Klaveret voro sådana att om man bara viskade så hördes det in till grannen. Och både Selma och Erika ville att Lotten skulle få höra att hon inte skulle ha rätt att vara någon överstekommenderande.

Man grälade både länge och väl hos Finnfors och Högmans över den ohängda och högfärdiga Stenkvistskan, och när Finnfors och Högman senare på kvällen kommo hem från arbetet fingo de också del av händelseförloppet. Finnfors Selma drog en hemsk litania om Stenkvistskans alla rackartyg och hennes båda elaka ungar, så att Finnfors nästan höll på att bli mörkrädd. Men som han var trött och helst ville sova, så gäspade han och sträckte på sig innan han ansåg sig färdig att lägga in kvällssnuset. Detta tog Finnfors Selma som tecken på liknöjdhet för hennes sorger och svårigheter, så hon gav Finnfors en extra överhalning för bristande känsla och förståelse för hustru och barn.

Finnfors blev arg och skulle just ge ett dräpande svar, då han fick höra en låt från översta våningen. Stenkvist hade kommit hem och blivit undfägnad på samma sätt som Finnfors. Men som Stenkvist inte varit gift så länge och därför tog mera hänsyn till sin hustru och därtill även mera ömmade för sina två barn än vad Finnfors hade möjlighet till för sina sju, så blev han arg och när han så genom golvsprickorna hörde Finnfors Selma vara oförskämd, så tog han fram sin klarinett och just som Finnfors skulle svara på det uttag han fått så klämde han i med en ulande slängpolska.

Det blev för mycket för Finnfors Selma. Hon öppnade förstugudörren och ropade till Högmans att de skulle komma in och höra på eländet. Och Högman, som just fått samma uttag som Finnfors, kom in följd av Erika och hela unghögen. Finnfors hade rest sig, fått fatt på ett kvastskaft och stod och bultade i taket till Stenkvists. Då Stenkvist fick höra bultningen spelade han ännu värre och stampade därtill takten. Lotten hjälpte till och Finnfors ungar började dansa. Stenkvist spelade och stampade, Finnfors bultade i taket, ungarna dansade och Finnfors Selma och Högmans Erika skällde så det lät som när man drar hårt i gamla pumpstockar. Det var ett oväsen så att hela Klaveret riktigt bågnade. Till slut fick man höra rytanden från andra ändan av kasernen, och Moberg, som redan hunnit lägga sig, kom från sin lägenhet in i farstun och svor och frågade om dom blivit tokiga efter dom ställde till med ett sådant oherrans oväsen när folk skulle sova.

Då tystnade Stenkvist och då tystnade även de andra. Högman tog hustru och barn och gick in till sitt och sedan hördes bara mummel och väsande viskningar, vilka vittnade om att man visserligen icke ville störa andras nattro, men att det glödde starkt under askan.

Dagen efter var det slut med kvinnornas hälsningar och förtroliga samtal. När på morgonen efter det Finnfors Selma och Högmans Erika stodo i var sin köksdörr och baktalade grannen på övra botten, kom Stenkvists Lotten nedför trappan. Men hon hälsade ej på grannkvinnorna. Hon satte opp näsan och gick dem stolt förbi. Finnfors Selma och Högmans Erika sade icke ett ord. De satte också opp huvudena och tittade i taket. Men sedan Stenkvists Lotten väl slagit igen dörren efter sig, spottade båda på samma sätt som då man säkrar sig mot trolltyg.

Så började en ny tid för de tre familjerna i Klaverets södra ända. Man grälade icke. Det anstod icke ordentligt folk. Men man gjorde varandra så mycket större förtret. Stenkvists ville göra gällande att de icke voro så fattiga som Finnfors, och en dag nära slutet av månaden då tillgången på det bättre slaget av matvaror var ganska knapp, så lät hon köksdörren stå öppen så att plättoset kändes ganska starkt nere i farstun, vilket gjorde Finnfors Selma, som endast hade kabeljo på spisen, blek av ilska. Hon öppnade visserligen farstudörren för att få ut oset, men när Finnfors kom hem till middagen och i farstun luktade plättar men väl inkommen bjöds på kabeljo, så kunde han inte äta. Han fnyste och svor och Finnfors Selma var så ilsken att hon både grät och skrek.

Men dagen efter hade Finnfors Selma lyckats få fatt på en bit färskt fläsk och då var det hennes tur. Hon stekte vid öppen köksdörr så att röken stod som en vägg både i farstun och oppe i trappan. Hon retade därmed visserligen både Stenkvist och hans Lotten och fick beröm av Finnfors, men det värsta var att Högmans Erika, som bara hade sill och gröt att bjuda Högman på, fick ovett av Högman och grin från alla ungarna, så att när Finnfors Selma efter middagen kom in för att liksom få hjälp och beröm för att hon stukat till Stenkvistskan, så fick hon istället en vass stickande blick från Högmans Erika jämte ett spydigt:

– Jo, det är till att ha råd emellanåt!

Då gick Finnfors Selma högeligen förargad och slängde igen dörren efter sig så det sjöng i hela Klaveret. Men därmed var också krigsförklaringen allmän. De tre kvinnorna kämpade därefter på var och en sin linje och striden blev hård.

Under veckans lopp stredo alla tre med matos och lät grannen lukta på den delikatess man kommit över. Den angripande öppnade sin dörr på vid gavel, stekte och kokade så att röken svepte över hela huset. De andra stängde då dörrarna och när deras män kommo hem så skällde de så att ovettet skar som blixtar genom matoset. När så lördagen kom, då tog Stenkvist fram klarinetten och spelade, spelade i timmar under det att Lotten sjöng, ungarna dansade och de båda kvinnorna på nedre botten fräste som kattor i mars.

Men så en lördag, när Stenkvist på nytt började spela, hördes från Finnfors lägenhet ett underligt ljud. Finnfors var en smula högkyrklig av sig och älskade över allt annat orgelmusik. Som ung hade han också lärt sig spela en smula. När han därför helgdag efter helgdag blev pinad av Stenkvists klarinett och ogudaktiga danslåtar, så gick han resolut och köpte en orgel på avbetalning. På lördagskvällen därefter, när Stenkvist som vanligt började sin hemmabal, satte sig Finnfors vid orgeln och började spela med stela och darrande händer och sjöng: ”Vår Gud är oss en väldig borg”. Finnfors Selma och ungarna stämde in. Det blev en mäktig om än något släpande psalmsång. Stenkvist tystnade, ty hur stor syndare han än var så vågade han icke spela danslåtar medan psalmen tonade genom väggar och tak. Den veckan var det Finnfors Selma, som satte näsan i vädret. Stenkvists Lotten fortsatte med att låta grannarna lukta på ärter och fläsk och plättar och pannkaka, medan Högmans Erika grät sig till sömns första kvällen och tätade köksdörren med tygremsor.

Så gick veckan. Men Högman och hans Erika, som icke gillade vare sig danslåtar eller kyrkopsalmer, utan emellanåt sökte tröst i missionshuset, där Erika som flicka spelat gitarr, rustade sig också till motattack.

Erika satte strängar på sin gamla gitarr och Högman köpte sig en cittra. När så på lördagen Finnfors satte sig vid orgeln och med hjälp av hustru och barn spelade och sjöng: ”Din klara sol går åter opp” o. s. v. klämde Högmans i med en dåligt stämd gitarr och en icke över sig välljudande cittra: ”Upp kamrater, se’n baneret fladdrande framgår … ” Då var det liksom om Stenkvist mistade respekten för psalmerna. Han tog sin klarinett och klämde i med en hambo så att hela Klaveret gungade. Finnfors bytte psalmer. Högman tog den ena efter den andra av Zions sånger och Stenkvist gick igenom hela sin balrepertoar. Det var sång och musik så att det dånade långt ut över gården och folk kom så att hela gårdsplanen var full av folk, som hade ohejdat roligt åt den ovanliga både konserten och tvekampen.

Dagen efter kände sig Högmans Erika, om icke som segrare, så dock likvärdig i kampen mot de övriga. Ungarna, som tidigare icke så mycket deltagit i striderna började att reta varandra. De togo pinnar i munnen och spelade klarinett för de båda Stenkvistsbarnen. De spelade och trampade orgel åt Finnforsungarna och spelade gitarr och cittra för Högmans. Det blev oväsen, öknamn, gräl och hårdragningar. Det blev skällsord bakom de öppna köksdörrarna, allt under det att matoset svepte runt som riktiga giftgaser.

Detta pågick tills man var inne i julveckan och då skulle var och en av kvinnorna låta den andra förargas över vad de hade av möjligheter till julmat. Köksdörrar öppnades och stängdes. Ibland kom det en psalm från Finnfors, en sång från Högmans och en danslåt från Stenkvists. Det var storm, det var strid, det var gaskrig och oväsen i södra delen av Klaveret och grannarna blåste eld i bränderna så fort det på något sätt började att mattas. Allmänt väntade man på varthän det hela till slut skulle leda. Om det skulle bli en stor och allmän sammandrabbning. Men kriget fördes liksom bakom vars och ens förskansning och ingen ville vare sig ge sig eller ge sig ut på öppna fältet. Man väntade också på julen, då man trodde sig på ett eller annat sätt kunna få övertaget.

Julafton kom, under det man liksom aktade på varandra. Att då något skulle ske trodde alla, icke allenast de stridande själva utan även övriga grannar. Men allt var tyst och stilla. Ibland öppnades visserligen en dörr och blandade dofter trängde ut, men då stängdes övriga dörrar. Högmans Erika kände lukten från Finnfors och förstod att hon icke i det fallet kunde tävla. Det kom visserligen goda och blandade dofter ned ifrån Stenkvists, men dessa motade Finnfors Selma med att öppna dörren ut till gårdstrappan. Då tog draget hennes egna köksdofter och drev dem uppför trappan.

Högmans Erika var gråtfärdig. Hon tänkte ett tag ta till gitarren men fann det föga lämpligt, ty tystnaden var ett julens privilegium. Hon var ett rov för stridiga tankar. Skulle hon på själva julafton bli den slagna. Men så lyste hennes ansikte opp. Hon kom ihåg att på den senaste paketauktionen i missionshuset, hade hon på lotteriet vunnit en parfymflaska. ”Äkta fransk parfym” stod det på den vackert bemålade etiketten. Hon gick fram till byrån, tog flaskan och hällde ut den över den heta spiseln. Det blev ett formligt ångbad, som luktade både starkt och gott. Hon öppnade köksdörren och ångan stod mörk som ett moln över hela förstugan och opp i trappan. Hon ställde sig på lur och fick snart höra hur köksdörren hos Finnfors öppnade sig och hur barnen skreko:

– Mamma, vad är det som luktar så gott. Vad är det som moster Högman kokar?

Då kände hon sig nöjd. Hon satte sig på en stol och knäppte ihop händerna. Hon vågade icke tacka Gud, men hon nynnade istället en sång, som sade ungefär detsamma.

Mot kvällen blev det mer än vanligt tyst hos de tre grannarna. Man gjorde de sista förberedelserna till julmålet. Sakta öppnades dörrarna, den ena efter den andra. Matoset från Finnfors och Högmans blandade sig i farstun, steg opp för trappan, men möttes där av dofterna från Stenkvists. Kvinnorna och barnen stucko näsorna i var sin dörrspringa och luktade, men det var svårt att därvid avgöra vad som var den enas eller den andras. Stenkvist gjorde en sakta löpning på klarinetten, men tystnade snart. Högman knäppte sakta på sin cittra. Man liksom spände hanarna på gevären, men ingen ville börja. Alla stodo rustade, färdiga att börja kampen, men ingen vågade vara den första att störa julens frid. Det blev tyst en lång stund. Man lyddes, luktade och lystrade. Spänningen blev till sist rent av olidlig. Högman tog på nytt fast på sin cittra och ville börja, men Erika tvekade. Då hördes plötsligt ett sakta förspel från Finnfors. Högmans Erika grep genast sin gitarr, Högman sin cittra och Stenkvist riktigt hoppade opp från stolen efter sin klarinett. Men innan de hunnit få fram en ton, varken hos Stenkvists eller Högmans, brusade från Finnfors orgel högt och klart julpsalmen: ”Var hälsad sköna morgonstund, som av profeters helga mund är oss bebådad vorden…” Finnfors Selma och barnen sjöngo med och det lät riktigt vackert. Då började Högmans Erika gråta. Hon knäppte ihop händerna, kände på sig att hon ville förlåta Finnfors Selma för allt och börja sjunga med. Även Högman och barnen instämde. Då hörde man hur dörren hos Stenkvists knarrade. Man hörde hur Stenkvist på klarinetten sökte efter den rätta tonarten och så föll både han och hustrun in. Det blev en enande, hög och klar psalmsång, och när den spelats slut tog man gemensamt psalmen än en gång. När den för andra gången sjungits till slut, kom en stor tystnad över hela Klaveret. Det var riktigt så att man kände att det var jul och julefrid.

På juldagsmorron, när Finnfors Selma öppnade dörren för att gå i julottan, öppnade också Högmans Erika sin dörr. De båda grannkvinnorna sågo på varandra, men så sade Erika:

– Tack för psalmen i går kväll.

– Tack för att du sjöng med, sade Finnfors Selma.

Då kom också Stenkvist nedför trappan.

– Du spelade bra Finnfors, sade Stenkvist.

– Ja, man kände riktigt att det var jul, sade Stenkvists Lotten.

Alla instämde, varefter de gingo var och en åt sitt håll för att i julottan än en gång sjunga den välsignade julpsalmen.