Här kommer ett färskt resereportage från Paris, med ett intressant hotelltips. Skogsgurra är fältreporter.
Vårt skitdåliga hotell i Paris
Första gången vi bodde på Hotel de Maubeuge var sommaren 1990. Vi kom i bil norrifrån och körde Magenta söderut. I höjd med Gare du Nord svängde vi in på en bensinstation som också hade parkeringsmöjligheter. Vi ställde bilen och frågade om det fanns något hotell i närheten. Lite fånig fråga eftersom det alltid finns massor med hotell i närheten av stora järnvägsstationer. Och Gare du Nord är nog en av de större i Europa. Garagekillen såg lite förvånad ut och menade att det bara var att se sig runt i kvarteret. Första stället vi hittade var just Hotel de Maubeuge, på Rue de Maubeuge och eftersom det låg en stor mullsig katt i portierlogen och priset var bra så bestämde vi oss för det.
Hissen var aningen liten för två personer. Väskorna fick vi stapla på högkant för att få med och framför vår dörr hade en hantverkare stjälpt en burk med färg som han endast nödtorftigt lyckats avlägsna. Rummet var helt OK, bortsett från att en av sänglamporna sprack när vi tände den och att vi kunde föra samtal med grannrummet via ventilationssystemet. När vi ville vara lite privata stoppade vi in en av extrakuddarna i öppningen. Galler saknades, det var tydligen fler än vi som praktiserat denna typ av ljuddämpning.
Dekoren var, på franskt manér, lite ”eljest” med våldsamma kontraster i färg och material och hantverkarna hade tydligen inte kommit igång på allvar förrän efter lunch med vinintag. Det märktes. Men duschen fungerade och dubbelfönstret mot gatan gick ut mot en smal terrass med fantastiskt smidesstängsel och som vi delade med ventilationsgrannarna. Från terrassen kunde vi studera gatulivet och även konstatera att vi bodde alldeles ovanför hållplatsen för bussarna 26, 42, 43 och 48. Gare du Nord på andra sidan Boulevard du Magenta kompletterade känslan av total kommunikation. Det enda vi inte hade var en helikopterplatta på taket. Inget vi saknade, egentligen.
Vi har bott på många ställen i och utanför Paris, men just Maubeuge återkommer vi ständigt till. Anledningen är inte att det är särskilt bra – snarast motsatsen. Men man bor verkligen mitt i ett livligt område med allt i närheten. Att promenera ner till de stora boulevarderna är inget problem. Fik och bistroer finns i dussintals och mitt emot Gare du Nord ligger ett av de bästa ostronställena i Paris. Och så är det lite spännande att se vilket slags rum dom ska försöka pracka på oss. Det är snarare regel än undantag att vi kommer upp på det första rummet för att konstatera att det är problem med duschen, lyset, fönstret, sängarna – jo, när en säng saknar ett ben så är det problem – men nu senast överträffade dom sig själva.
Vi hade bokat via internet. Bra erbjudande, fem nätter för två personer för 330 euro. Det blir trehundra kronor/natt och person. Oslagbart bra pris för ett rum i det läget. Vi har betalat dubbelt för rum i sämre lägen. Men inte för sämre rum. Detta rum var kanske under renovering. Svårt att säga, kanske hade man insett det omöjliga och gett upp. Belysningen var i alla fall klar. Den bestod av fyra spotlights som var infällda i taket och riktade rakt ner. Två av dem över sängarna men någon sänglampa fanns inte. Att läsa med spotlight i ögonen var en ny upplevelse och vi försökte att klara oss med en lös lampa som var undanställd i ett hörn. Glödlampan var trasig och när vi provade med lampan på toaletten visade det sig att det enda vägguttaget var dött. Receptionen förstod att vi började få nog av alla problem och bytte från rum 206 till 207.
Rum 207 har inga problem. Allt fungerar, ny matta, nymålat, ett av de rummen som vetter mot gatan och har terrass med smidesräcke. Till och med fönstren mot gatan är nya och ljudisolerade. Kan inte bli bättre.
Vi börjar tro att ledningen försökt en rövare och hyr ut de rum som inte funkar för en billig penning. Otur bara att vi inte tyckte om det. Det här rummet skulle vi utan vidare ha betalat 120 euro/natt för.
Och nu blir det linje 4 ner till Nôtre Dame för vesper. Visserligen utan stora orgeln, men reserven är mäktig nog för oss lantisar. Och bygget är ju rätt så schysst – om man säger.
