Musikaliska akademien inventerar musik från 1600-talet fram till idag, i projektet Levande musik. Det gäller både bortglömda tonsättare och välkända, vars noter inte hotas av glömska utan ”multnande papper och bleknande bläck”. I ett delprojekt har Johanna Grut inventerat kvinnliga tonsättare.
Många källor
Vi har haft många duktiga tonsättare genom åren och deras verk finns i stor utsträckning i Musik- och teaterbiblioteket, som samlat noter i 240 år. Arkivmaterial som samlats under lång är ofta ordnade i flera samlingar och enligt olika sorteringsprinciper. Och, som så ofta när det gäller vårt kulturarv, har kvinnorna hamnat lite i skymundan. Det är nog egentligen först i vår digitala tidsålder som det går att få grepp om materialet och överblick över den omfattande produktionen.
Johanna Grut, som ansvarar för projektet Kvinnliga tonsättare berättar att inventeringen blivit allt mer komplex, ju mer hon satte sig in i materialet, så som det ju nästan alltid blir.
Rimligen, tänkte hon, borde det gå att fånga in de kvinnliga tonsättarna genom att gå till tre olika källor: personarkiven, originalhandskrifterna och ”Serie 1” med sina 6000 poster och dess uppföljare, Lellkykatalogen, som digitaliserats i sin helhet.
Här går olika digitaliseringsprojekt i varandra, eftersom inventeringen av de kvinnliga tonsättarna har haft stor nytta av Lellkykatalogen samtidigt som Lellkykatalogen, tack vare Johanna Gruts projekt, tillförts ett hundratal poster från en kortlåda som helt enkelt missades vid indexeringen. Tre kvinnor med efternamn på H – Amalia Hjelm, Thecla Hjort och Emelie Holmberg – hade fallit bort, men nu är de åter är sökbara i den digitaliserade Lellkykatalogen, DigiLellky.
Inte helt självförklarande
För att jag riktigt ska förstå inventeringarnas och digitaliseringarnas välsignelser demonstrerar Johanna Grut Lellkykatalogens sökbegrepp för mig och jag måste hålla med om att Lellky är svår att leta i.
När den byggdes upp i början på 1940-talet delades noterna in efter den musikaliska besättningen. I en äldre presentation av katalogen konstateras att sökbegreppen inte alltid är ”helt självförklarande”, ja man går till och med så långt att man medger att de Lellkys 300 olika kategorier kan vara ”mer eller mindre förvirrande för vanliga låntagare”.
Om man till exempel letar efter en musik av Emelie Holmberg bör man veta hon skrev sånger, att ackompanjemanget var piano samt att hon skrev på svenska. Sedan är det bara gå till katalogen och leta under S = sång och P = piano samt Sv för svenskt, dvs SP/Sv och så bläddrar man under bokstaven H och där finns hon. Tonsättaren Anna Boyd hittas i stället under KbQ, vilket betyder att hon skrivit ett stycke för damkör, ackompanjerat med orgel. Inte helt sälvförklarande, som sagt.
I dag kan låntagare i stället söka och beställa noter direkt från de digitaliserade korten ur katalogen. När noterna lånas katalogiseras de i Libris. Alla noter som överhuvudtaget efterfrågas kommer alltså att bli att vara tillgängliga i Libris också.
Kvinnorna lever farligt
Utöver de tre självklara källorna, hittade Johanna verk av kvinnliga tonsättare på inte mindre än tjugo olika placeringar. Den placering som känns mest riskabel i sammanhanget betecknas RU och när man inser vad det betyder förstår man att kvinnorna har levt farligt: RU ska utläsas Rariteter, Utrensat.
Johanna har förtecknat sjuttiotre kvinnliga tonsättare och deras sammanlagt över tusen verk finns på musikbibliotekets webbplats. Det är ingen tvekan om att Johanna Grut tycker att kvinnorna blivit illa behandlade. Ta titelbladet till ett pianostycke av Valborg Aulin. Det är hon som är kompositören. Hennes bror, Tor Aulin har skrivit om musiken till violin och piano. Och vem står med dubbelt så stora bokstäver på omslaget? Just precis, broder Tor.
Många av de verk som Johanna Grut har hittat har bara varit bortglömda, andra har varit felställda eller okatalogiserade. I en samling på 4,5 hyllmeter med danser och marscher för piano gömde sig några okatalogiserade kvinnor. Och fyra kvinnliga tonsättares verk har försvunnit spårlöst, bara katalogkorten är kvar.
Vad har kvinnorna skrivit?
Kvinnornas produktion är mycket varierad. Det handlar om all slags musik, programmusik, sagospel, vaggsånger, stråkkvartetter, kantater och körverk. Vanligast är pianostycken och sånger med pianoackompanjemang. Två operor finns med, Fritiofs saga av Elfrida Andrée och I Firenze av Helena Munktell samt en operett, Skatten av Helfrid Lambert.
Bland kompositioner som skrivits för att fira någon särskild händelse visar Johanna några exempel som tyder på att man nog hade rätt kul med sitt komponerande. Eller vad sägs om ett stycke för fyrhändigt piano, som heter Festmarsch i anledning af ett nyförvärfvadt paraply av Valborg Lundberg.
Det nymodiga bilåkandet i början av 1900-talet krävde också sina musikstycken, som Automobilgalopp av Lotten af Edholm.
Hon var hovdam hos änkedrottning Josephine och just för denna komposition finns proveniensen säkrad, tack vare ett brev från hovdamen till hertiginnan av Dalarne.
Hertiginnan hade bett hovdamen köpa noter till ett automobilstycke, men det fanns inte något sådant i musikaffärerna så vad ska en stackars flicka göra? Komponera en automobilgalopp själv, förstås!
Om det blir en fortsättning på projektet är ovisst, men i så fall handlar det om att skanna utvalda verk för nerladdning via nätet.
Förteckningen över kvinnliga tonsättare finns i låneexpeditionen på Musik- och teaterbibliotekets, samt på deras webbplats under rubriken Rariteter. Det går bra att låna noter eller beställa kopior av dem via låneexpeditionen.
Artikeln har publicerats i tidskriften Arkiv nr 2 2013
