Edward Said är framför allt känd för sin bok Orientalism från 1978, där han visar hur eurocentrism producerat vanföreställningar och fördomar om ”orienten”. Han har också varit en flitig debattör i dagspolitiken, särskilt mellanösternfrågorna. Han dog 2003 och därför saknas hans röst nu i debatten – på sätt och vis.
Men å andra sidan hann han skapa en ny medvetenhet hos många i västerlandet om vikten av att verkligen gå bakom schablonernas kulisser och att inte ramla ner i de förutfattade meningarnas fångstgropar. Han finns med, trots allt, inte minst genom många personers samtal om vad han skulle ha sagt i dag. Han var palestinier, född 1935 i Jerusalem. Från 1948, när staten Israel, bildades levde familjen i exil i Egypten. Han blev amerikansk medborgare 1962 och verkade sedan vid Columbiauniversitetet i New York resten av livet, under många år som professor i engelsk och jämförande litteratur.
Om allt detta handlar hans bok Från exilen Essäer 1976–2000 (Ordfront). Om västerlandets skuld, om exilen och om litteratur, ofta sedd ur en annan synvinkel än den man är van vid.
Hans metod påminner om flygarkeologernas sätt att använda tidigt morgonljus eller kvällssol för att blottlägga dolda mönster i landskapet, spår av vägar under mossan, överväxta gravplatser, nervittrade byggnader. När solen står lågt sveper solstrålarna över marken med ett släpljus som avslöjar annars osynliga strukturer. I Från exilen finns drygt trettio essäer om litteratur, musik, historia, filosofi, film och magdans; allt i Saids förtydligande sidobelysning. Said är också intresserad av författare som skriver i exil. Han menar att deras svårigheter gör skrivandet angeläget, prövande och utforskande som ger språket en ”tyngd av ängslan, omsorgsfullhet, kanske till och med överdrift”.
Han skrev sin doktorsavhandling om Josef Conrad, polsk exilförfattare, vars tema ofta är kolonialmakternas girighet och grymhet i Afrika, Latinamerika och Asien. I boken finns en essä om Conrads bok Nostromo som visar hur västerlandet tömmer det fiktiva latinamerikanska landet Costaguana på silver. Det är kolonial råkapitalism i sitt esse och en girighet med blottade huggtänder.
Said uppskattar Conrads insikter och mod, han kunde känna igen ondskan, omoralen och det totala vansinnet i imperialismen, ”vilket många av våra författare och i högsta grad vår regering fortfarande inte kan”. Men Said vore inte Said om han inte också kritiserade Conrad för hans västerländska oförmåga att se att den självständiga kultur som imperialisterna med sådan våldsamhet förstört. Conrad ser varken indianer i Nostromo eller afrikaner i Mörkrets hjärta som sina likar, som självständiga individer.
Så är det hela tiden. Han vill vidare, han granskar, resonerar, är extremt uppmärksam mot allt som kan tolkas som eurocentrism och brist på jämlikhet mellan kulturer. Han söker upp Gillo Pontecorvo som regisserat Slaget om Alger, en av de bästa filmer som någonsin gjorts om kamp mot imperialism. Said kommer ihop sig med Pontecorvo om en av scenerna, där en fransk officer, överste Mathieu, anländer till Alger för att ta itu med FLN.
Mathieu, för positivt skildrad, enligt Said. Realistiskt skidrad enligt Pontecorvo
Said menar att filmkameran smeker Mathieu på ett alltför fördelaktigt sätt. Regissören håller inte med utan betonar att han för dramaturgins och trovärdighetens skull måste behandla även motståndarna seriöst, som rationella personer och inte som stereotyper. Said låter sig inte övertygas och de lämnar ämnet, oense och något irriterade.
Själv minns jag överste Mathieu som en rätt arrogant och otrevlig typ. Så det blir bara att hyra filmen på nytt och fundera på om det ligger något i det Said säger: borde Pontecorvo ansträngt sig mer för att framställa honom som den motbjudande massmördare han är? Eller är Said lite väl känslig mot att förtryckaren skildras som en rationell person, utifrån sina utgångspunkter?
Ett kapitel i Från exilen behandlar debatten om och kritiken av boken Orientalism. Det ger anledning att läsa om den och man kan lätt konstatera att boken från 1978 sannerligen inte förlorat i aktualitet.
Det är också tydligt hur konsekvent Said är i sin ständiga kamp mot de blockeringar som stelnade tankemönster innebär. Han talar om det förföriska i att ha färdiga föreställningar, att slippa ta reda på, att bara veta ändå. Han hoppas att svaret på orientalismen inte blir en ”occidentalism”, det vill säga en schablonisering av västerlandet. Hans avslutande varning i Orientalism lyder: ”bojor som smitts av tanken är alltför lätta att utforma, tillämpa och försvara”.
Publicerad i LO-tidningen 2006
