Tänk er en lång snygg karl med doktorsexamen i juridik som gör en lysande tjänstemannakarriär och slutar som chefsjurist på ett centralt ämbetsverk för arbetarskydd och olycksfallsförsäkringar inom industrin. Låter det som Kafka?
Ja, numera gör det kanske det, eftersom den rikhaltiga och aldrig sinande Kafka-litteraturen ofta påpekar just detta. Ingen tvekan om att han var både framgångsrik och uppskattad på sin arbetsplats. Bilden av den ständigt misslyckade och bortkomne personen som möter oss i brev och dagböcker ifrågasätts och hans prestationer vid Institutet för arbetarnas olycksfallsförsäkring i Prag framhålls.
Han hade valt anställningen med omsorg. Tillsammans med vännen Max Brod diskuterade han riskerna med att ta ett jobb med någon form av skrivuppdrag, som till exempel journalistik. Skrivandet – författandet – skulle hållas isär från jobbet för brödfödan. Men för att få tid att skriva skulle arbetet helst vara ett så kallat enskiftsjobb. Arbetstiden från åtta till två, var viktig när han 1908 kom till den arbetsplats som han skulle stanna på till 1922 då han sjukpensionerades, två år före sin död.
I Österrike-Ungern fanns sedan 1887 en obligatorisk olyckfallsförsäkring inom industrin, finansierad med arbetsgivaravgifter. Institutet där Kafka arbetade ansvarade för 35.000 industriföretag. När Kafka anställdes var verksamheten i kris och ett reformprogram skulle sättas in. Man insåg att man också måste arbeta med förebyggande åtgärder, ett område som Kafka fick ansvar för, vid sidan av de sedvanliga skadebedömningsärendena.
Många av de PM och rapporter som han skrev i tjänsten har nu sammanställts i en bok av Stanley Corngold, Jack Greenberg och Benno Wagner: Franz Kafka. The Office Writings. Den första reaktionen blir ju lätt att man tänker: ”Men kan han inte få vara i fred!” Sedan vinner nyfikenheten; det är ju ändå en utgåva med originaltexter av Kafka.
Det är inte så konstigt att Kafka helst ägnar energi och intresse åt de olyckförebyggande insatserna. Skadebedömningar är ju en mer Kafka-artad sida av försäkringsbranschen, så att säga. Förlusten av en arm, några fingrar, synen eller vad det kan vara ska värderas i pengar och helst så lågt som möjligt, enligt försäkringsbolaget. I biografin Franz Kafka – ett liv berättar Ernst Pawel att det finns uppgifter från en kollega till Kafka att han i smyg kunde sabotera institutets bevisföring i rätten, till någon skadad arbetares förmån. Han upprörs över arbetarnas villkor och han förundras över deras modesta anspråk. ”Vad dessa människor är blygsamma. I stället för att storma institutet och slå det i småbitar kommer de och vädjar.”
Analytisk och klarsynt som alltid identifierar Kafka de allvarligaste riskområdena, där förebyggande insatser skulle göra störst nytta. Stenbrotten utmärkte sig i statistiken, särskilt med många ögonskador. Här gällde det framför allt att få stenhuggarna att använda skyddsglasögon. Arbetsgivarna invänder att arbetarna stoppar glasögonen i fickan.
Kafka letar upp bättre glasögon och kräver tillsyn från arbetsgivarnas sida. Han kritiserar det utbredda supandet på arbetsplatserna, som enligt Kafkas rapport inte bara tolererades av arbetsgivarna; de försåg arbetarna med öl på arbetsplatsen. Och bland alla exempel på bristande säkerhetstänkande, nämner han också en tobakspipa i dynamitförrådet.
Det kunde inte hjälpas. Alla tjänstemannajobb innebär att man måste skriva och han kunde helt enkelt inte skriva dålig prosa, inte ens i tjänsten. Hans chefer vittnade om hans förmåga att snabbt förstå komplicerade frågor och beskriva dem på ett lättbegripligt sätt.
Kafka själv är kluven. Han beklagade sig ofta över att arbetet dränerade hans krafter, men han var nog lite stolt också. Han skickade verksamhetsberättelser och andra alster till sina vänner, med förstrykningar för de passager som han själv skrivit.
Om man vill kan man följa de olika trådarna från PM till litteratur. Arbetet med stenbrotten ger detaljkunskaper som dyker upp i Kinesiska muren. Lantmätaren i Slottet brottas med samma problem som Kafka när han utreder frågan om en försäkring för småbönder. Konkurrensen mellan centralmakt och regional administration är benhård och centralmaktens ovilja att medverka till de lantmäteriuppgifter som krävs sätter käppar i hjulen.
I den första illustrerade verksamhetsberättelsen i institutets då tjugoåriga historia skildrar Kafka säkerhetsanordningar som kommer att rädda många arbetares fingrar och händer vid sågverken, en viktig och framgångsrik insats. Men de detaljerade skildringarna av lemlästning, de sakliga bilderna med kapade fingrar (utan skyddsanordning) och ytsår och avskalade fingertoppar (med skyddsanordning) leder tankarna till de utförliga skildringarna av tortyrmaskinen i boken I straffkolonin.
Dessutom finns den osäkra rättsprocessen, arbetarnas försök att få erkänsla för sitt lidande och institutets skyldighet att ifrågasätta skadan eller hitta formella felaktigheter och de ojämna styrkeförhållandena, som leder tankarna till Processen.
The Office Writings är ingen bok man kastar sig över och sträckläser, den är inte nödvändig för att man ska kunna njuta av Kafkas skönlitteratur, men visst kan hans PM kasta visst ljus över hans böcker.
Intressantast är hans kontorsprosa kanske ändå som de historiska dokument de är: bra skildringar av arbetsrelaterade risker och problem, skickliga analyser och kloka förslag.
Böckerna om Kafka går knappt att räkna längre, det handlar om tusentals vid det här laget och därför kan det vara bra att dra sig till minnas vad Hermann Hesse sade om Kafka:
”Han ger oss drömmarna och visionerna ur sitt eget ensamma, svåra liv, liknelser för sin nöd, sin lycka, och bara dessa drömmar och visioner är det som vi har att söka och ta emot hos honom, inte ’tolkningarna’ som skarpsinniga uttydare kan ge denna diktning. Detta ’tolkande’ är en intellektuell lek, ofta en vacker lek, god nog för kloka men konstfrämmande människor som kan läsa och skriva böcker om negerskulptur och tolvtonsmusik men aldrig hittar vägen till ett konstverks innersta, därför att de står där vid dörren och mixtrar med sina hundra nycklar utan att någonsin se att dörren står öppen.”
Franz Kafka förordade den här maskinen för trähyvling. De nedsänkta hyvelbladen skulle minimera risken för handskador och stympade fingrar, något som var vanligt i träindustrin.
Ny bok. Frans Kafka: The Office Writings, Redigerad av Stanley Corngold, Jack Greenberg och Benno Wagner
Princeton University Press
Publicerad 17 augusti, 2009 i LO-tidningen
