Det fanns ingenting som inte kunde fixas på 60-talet med en ABF-cirkel, systuga, språkkurs, barngrupp eller ungdomsverksamhet. Demokratiskola, u-landskunskap, konstcirklar, inredningskurser, föreläsningsserier.
När jag skrev boken Folkbildningens 60-tal slogs jag framför allt av två saker. Den ena var entusiasmen, hoppet och tron på utbildningens förändrande makt. Allt var möjligt under detta ungdomens årtionde. De stora barnkullarna från 40-talet blev tonåringar och och de stormade in på universiteten i stora skaror, tack vare nya studiemedelssystem. De som inte gick vidare till universitet – och de var trots allt
i majoritet – 
fick ofta sin utbildning inom facket. Varför blev 68-rörelsen i Sverige en rätt beskedlig affär, jämfört till exempel med Frankrike och Tyskland. Kan det ha ett samband med att hundratusentals ungdomar vecka efter vecka ägnade sig åt studier i demokrati – oftast i former som innebar en praktisk demokratifostran.
Lolo är killen till vänster. Han är med i facket och har gått både facklig grundkurs och ”femveckors”. Hans flickvän heter Majken och när de inte diskuterar politik går de på dans, mycket välklädda.
Det andra var hur årtiondet består av två halvor. Hur ”historien vänder blad” som historikern Ann-Sofie Ohlander så träffande sagt. Många kommenterar småleende den metamorfos man 
genomgick: man började 60-talet som små tanter och farbröder och avslutade det som överåriga tonåringar. Dräkt för flickorna, gärna med snäv kjol och insvängd dräktjacka, ibland till och med en korsett under, håret uppsatt i svinrygg. Pojkar i tjugoårsålderns kunde ses i kostym, slips, ulster och hatt. Allteftersom decenniet fortskred blev stilen mer avspänd för att sluta med kortkort, BH-fritt, T-shirts och jeans.
Det var en tid då traditioner och auktoriteter ifrågasattes och orättvisor utmanades, i stort som smått. Där fanns antikommersialism, sexuell frigörelse, alternativ jul, du-reform, kvinnofrigörelse, studentuppror, engagemang för de nya stater som befriat sig från kolonialism, protester mot rasförtryck i USA, apartheid i Sydafrika och mot USAs krig i Vietnam. Man liftade, tågluffade, jobbade som au pair och åkte på charterresor… Allt var liksom i rörelse skriver Leif Nylén i texten till Blå tåget
60-talet kom och gick
öppet som ett ögonblick
uppror och förförelse
allt var liksom i rörelse
Och så här skrev Caroline Owman i Sydsvenska Dagbladet (3/12 2007) om bokens omslag:
”Omslaget till ”Folkbildningens 60-tal” (Bilda Förlag) visar utbildningsminister Olof Palme som djärvt dyker ner i ett hav av skumgummi. Han leker i utställningen ”Modellen” på Moderna museet i Stockholm.
Bara den bilden är nog för att väcka minnen av en tid fylld av hopp. Utställningen på bilden ser lite slarvig ut, analogt hopsnickrad. Jag tolkar det som att innehållet då var viktigare än ytan, tanken viktigare än formen. Olof Palme är i strumplästen./-/ Det krävs inte bara mod att dyka rätt ut i luften. Det krävs tilltro med. Man måste i alla fall tro att man landar mjukt.
Vem vågar tro det idag? Jo, så klart landar vissa mjukt nu också, men det är inte när de glatt hoppar. Det är när de faller. Hur ser omslaget på vårt årtionde ut? Politiker som faller. Utan hopp?”
