I en prydlig, ja, nästan alltför utbroderad frökensängkammare stod fröken Melander och rullade sitt hår andaktsfullt över en tång. Hon lade för resten stor vikt vid alla delar av sin klädsel, och skorna borstades nästan lika länge som håret. Det lönade sig, ty hon framträdde riktigt vårdad och behaglig ur denna procedur. Den mossgröna ylleklänningen satt väl på hennes lilla dockfigur. Guldspetsen kring hals och ärmar påminde försiktigt betraktaren att bärarinnan i sin ungdom tillhört den guldrödhåriga typen, hyn hade hon för resten ännu kvar.
Det var en historia med denna klänning liksom en historia med detta ögonblick då hon prövade alla sina broscher på densamma. Hon hade låtit sy den gröna kort efter det hon blivit väld till styrelsesuppleant vid förra årsstämman i sjukkassan ”Klippans fasthet”. Visserligen hade hon krusat lite och lagt huvudet på sned åt höger och vänster innan hon åtog sig, men egentligen var hon stormförtjust och beslöt sig genast för att göra en toalett passande för uppdraget. Och när hon provade framför sömmerskans spegel, provade hon samtidigt den min med vilken hon skulle träda in på sammanträden för att lugn, värdig, saklig, ja förvånande saklig, säga sitt ord dar män rådslå.
Men ack. Klänningen hade hon i stället fått inviga på den fest som hölls på Stadshotellet när hennes syster, som drev detta hotell, fyllde femti år. Och sen hade hon fått nöta bort dess fräschör vid en rad kafferep och missionsförbundets temöten. Hon fick leva och andas i en värld av bara fruntimmer denna vinter som alla andra. Månaderna gingo och ingen kallelse till styrelsesammanträde hördes av.
Fröken Melander började resignera. Snart var hennes mandat utlupet och det skulle icke förnyas, eftersom kassan vid nästa årsmöte skulle upplösas och liksom hela myllret av privata sjukkassor uppgå i den nya Erkända Centralkassan för länet. För all del, hon var visst glad åt att det nya sjukkasseförslaget gått igenom. Skulle hon inte vara det, hon som tillbragt de bästa åren i sitt liv med att vårda och försörja en sjuk mor. Hon som kände all den misär och hjälplöshet som griper en oförsäkrad familj vid lång sjukdom. Sen dess hade hon predikat sjukförsäkringens nytta överallt, en frivillig och framgångsrik agent.
Men för det kunde det ju vara bittert för en kvinna som under guldspetsen på sin barm dolde en sällsam passion för styrelsemöten, för allmänna angelägenheter, att bli så besviken i en förväntan att få vara med på ett hörn. Men nu äntligen, äntligen i sista stund hade hon blivit kallad. Just som hon var färdig med sin klädsel ringde telefon.
— Känner du inte hur det luktar nybakt i luren, sade systern. Skynda dig och kom!
Men fröken Melander uppfattade genom telefon något som systern inte nämnde. Hon hörde det dovt rullande ljudet från hotellets kägelbana och förstod att systern så gärna som hon ville leva önskade att gå dit ner och se på, emedan hon njöt, ja faktiskt njöt av att se stadens herrar i skjortärmarna. Och hon förstod samtidigt att systern inte kom sig för att gå dit ner ensam och därför bakat och ringt för att få ett förkläde.
Fröken Melander föraktade gränslöst denna svaghet, denna platoniska begärelse hos en femtiårig hotellvärdinna. I hennes egen brännande önskan att få sitta med män i styrelser där allmänna angelägenheter vårdades och beslut klubbfästes, gick samma lust igen, men så till oigenkännlighet förädlad förstås, att hon inte kände igen släktskapen.
— Jo visst är det nödvändigt att jag går på styrelsesammanträde, svarade hon skarpt på systerns dumma invändning. Vi måste ju vara beslutmässiga. Målar-mästar Anderson har fått hjärnblödning och fru Karlson skall i väg till Gustafsfors B.B. igen. Och du vet ju att fabrikörn aldrig låter henne resa ensam. Sekreteraren ringde nyss. Han var så lättad att jag var hemma och kunde komma.
Fröken Melander kom tidigt till banken, men vaktmästaren ville inte släppa in henne i styrelserummet. Vad skulle hon där att göra, hon, ett fruntimmer?
Innan hon hunnit övertyga honom om sin rätt att komma in, skyndade sekreteraren, rådman Nilsson, artigt fram och höll upp dörren för henne. Så kunde hon triumferande segla förbi vaktmästaren, men en tagg satt kvar i hennes hjärta.
Ja, nu var hon inne i männens värld och såg sig om. Hon kunde just tro att det skulle se ut så här! Kallt, men ändå ovädrat. Kalt. Allting grått i brunt, damm-färgat. Stolar med pegamoidsitsar som kylde. Ryggstöd med svarvade kulor som gjorde ont i ryggen.
Dukat med cigarrkoppar på det avlånga ekbordet, en för var stol. Men inte en blomma, inte en gnista färg mer än hennes klänning nu.
Sekreteraren plockade i sina papper.
— Ja, här har vi styrelseberättelsen, anmärkte han till den kvinnliga suppleanten som slagit sig ner vid nedersta ändan av bordet. Den är klar att skriva på, så det kommer att gå fort med det här sammanträdet.
— Vad föreligger för förslag om dispositionen av kassans fonder? frågade fröken Melander, intresserat saklig. Det blir väl att överlämna dem till den nya kassan som det står föreskrivet?
— Minsann, fröken känner nya lagen! sade rådman gemytligt. Men då vet väl fröken att kassorna ska överlämna de fonder de har när de upplösas. Men inte en av alla kassor, som redan gjort upp, har haft någonting att redovisa.
— Men ”Klippans fasthet” har ju! Vi hade i fjor 5 000 på sparkassebok och dessutom som reserv sex stycken av Broköpings sexprocentiga obligationer, det vet jag!
— Alldeles riktigt. Fröken är verkligen underbart välunderrättad. Men varför skulle inte vi som alla andra kunna göra av med våra fonder, innan vi upplöser oss?
Fröken Melander tvekade om detta var rätt mot staten. Men eftersom rådman betraktade det som en självfallen sak, så gick det förstås an, och hon sade lite dröjande att hon visste många av kassans medlemmar som varit sjuka längre än understödstiden och så väl skulle behöva lite extra understöd.
Rådmannen böjde ner huvudet och tittade på henne över glasögonen.
— Det är en alldeles utmärkt idé, fröken Melander, sade han. Min komplimang för frökens intresse och hemmastaddhet. Det är då synd att vårt samarbete måste upphöra just som det börjat.
Fröken Melander strålade: ja mycket synd, sade hon.
— Men tycker inte fröken som jag, att det vore ändå roligare med de där understöden, om bankdirektör Holmberg som är ordförande och kassaförvaltare i en person, finge dela ut de där pengarna lite mer personligt? Från sig själv, så att säga. Till exempel i samband med den stundande 6o-årsdagen. Jag råkar veta att inget vi kunde hitta på för att visa honom vår tacksamhet kunde vara honom kärare.
— Förlåt, men jag förstår inte riktigt, sade fröken Melander. Hon hann aldrig få någon förklaring, ty nu kommo de andra styrelsemedlemmarna i grupper och strax därpå ordföranden från sitt eget arbetsrum.
Det blev genast väldigt livligt, som när pojkar träffas i klassrummet före morgonbön, herrarna voro tydligen hänförda bara över att träffas. Hon lade märke till hur förtroliga och samstämda de tycktes vara. När de satte sig omkring bordet knöts där en vänskapens osynliga länk från man till man och band ihop dem till en enhet. Att hon var närvarande gjorde ingenting, ty länken gick förbi hennes näsa från den högra grannen till den vänstra. Hon erfor en känsla liknande den då hon blivit udden i barndomens ringlekar.
Ordföranden öppnade sammanträdet med att erinra kamraterna om den tid, då man skapat den här kassan och börjat sitta i styrelser tillsammans. Vi var inte så avancerade i livet då, sade han, herrarna här stod bakom disken i andras affärer eller var anställda hos andra. Nu är vi mästare allihop, utom jag som har många herrar över mig, sade han litet kokett, som han ju kunde göra, eftersom han avancerat från liten banktjänsteman i Broköpingsbanken till dess direktör. Men entusiastiska var vi den gången, och uthålliga får man väl medge att vi varit också, eller hur? Lite nytta tror jag vi också ha gjort som föregångare till den nya försäkringsformen, och jag anser att vi med gott samvete kan överlämna vårt fögderi.
Vice ordföranden begärde ordet och stammade av rörelse. Den som varit entusiastisk en gång och fortfarande var det, den som varit uthållig, den som kunde ha gott samvete för all sin osparda möda som ordförande och kassaförvaltare, det var vår käre ordförande. Styrelsen gladde sig också att kassans ställning var sådan att den kunde tillåta sig att visa ordföranden sin erkänsla för de mödor han utan ersättning nedlagt i dess tjänst. Instämmer, instämmer, instämmer, brummade alla.
Inte fröken Melander, hon var full av fasa över detta negligerande av alla former. Sannerligen, nu tackade också ordföranden sin vice ordförande, sin styrelse, för deras vackra tanke och detta innan det ens fanns styrelsebeslut på att föreslå stämman en sådan åtgärd! Om fruntimmer burit sig åt så, ja då skulle det blivit ett liv. Men de hade förstås aldrig vågat.
Sekreteraren hade förberett henne: ”I vår lilla styrelse går det så lite formellt och så ovanligt gemytligt till, så fröken kommer nog att känna sig hemmastadd.” Men det var ett felslut. Fröken Melander, hon var hemmastadd med alla former och förordningar som man kunde läsa sig till i medborgerliga handböcker. När man slarvade med dessa former, blev hon rädd. Grannen bjöd henne skämtsamt galant på en stor tjock cigarr innan han själv började bolma. Hon måste ju tacka nej, men hon önskade att hon åtminstone haft något att hålla i handen. Hon skruvade sig nervöst på stolen.
— Behagade sekreteraren läsa upp styrelseberättelsen?
Medan sekreteraren drog igenom den så slarvigt som en kungörelse från predikstolen, pratade två fabrikörer med varandra tvärs över fröken Melanders plats. De brydde sig inte om att höra på och inte om att låta henne göra det. Allt gick så fort. ”Behagade herrarna yttra sig, är det någon av herrarna som har något att andraga?” Hon hade inte uppfattat hurudan balansräkningen var, inte heller om revisorerna tillstyrkt ansvarsfrihet, ingenting. Och nu hade ordföranden redan överlämnat klubban till vice ordföranden medan förslaget om gratifikation till honom behandlades. Den frågan gick lika fort, alla var eniga, fröken Melanders tystnad uppslukades av jarop runtomkring.
— Ja, nu fröken, är det här tråkiga slut, sa ordföranden, nu har vi bara att skriva på styrelseberättelsen.
— Ordföranden, sade hon med lite svävande röst, en ordningsfråga!
— Var så god, fröken Melander!
Hon kunde inte förstå varför alla skrattade åt henne.
— Jag vore så förfärligt tacksam om ordföranden skulle vilja vara så vänlig att låta mig få se värdehandlingarna, innan jag skriver på, sade hon. Hon hade hoppats på ett smickrande ord från ordföranden för sin rådighet att komma ihåg denna viktiga formalitet som han glömt. Men pratet dog bort bland de närvarande, församlingen stramade till, blev tyst, allvarsam. Den fabrikör som just höll på att skriva under styrelseberättelsen såg upp ett ögonblick men satte sen frimurarslängarna på namnet och sköt papperet till nästa man, som tog fram sin reservoarpenna som om aldrig värdehandlingarna blivit nämnda.
— Tja, sade ordföranden. Som herrarna vet, så har vi fem stycken Broköpings …
— Var det inte sex i fjor? insköt fröken Melander.
— Alldeles riktigt, jag menade sex. Dessutom 4 500 på sparkassebok. önskar herrarna se sina obligationer och sin sparkassebok?
— Nej för ingen del, sade de. Styrelseberättelsen nalkades nu fröken Melander på sin rond.
— Jaså, det är bara fröken Melander som tror att jag har förskingrat, sade ordföranden med bitande skämtsamhet.
— Nej, men snälla bankdir…, snälla ordföranden, sade hon förfärad och lade huvudet på sned, det är då inte snällt av bankdirektören att säga så, när han vet hur formella och petnoga vi stackars fruntimmer är då vi råkar förirra oss på herrarnas område. Hon vågade en blick på bankdirektören, han satt där med samma min och samma grepp om klubban som på porträttet i stadsfullmäktiges plenisal och lika orörligt ansikte.
— Snälla bankdirektören, försökte hon igen och gjorde sig så ringa och ödmjuk som möjligt, gör mig till viljes, stackars mig, som är så nervös och dum. Jag skulle inte kunna sova i natt, om jag inte gjort min skyldighet.
— Om jag vetat att fröken var så känslig, skulle jag förstås tagit papperen med mig, kom det stelt från ordföranden. Herrarna kring bordet började se besvärade ut. Ett oväder var i annalkande, hur skulle det gå med den festliga middagen på stadshotellet efteråt?
Fröken Melander trodde att även de andra skulle yrka på värdehandlingarna efter denna ordförandens misstänkta ovillighet att uppfylla hennes begäran. Men ack nej. Hennes granne sköt nu styrelseberättelsen till henne och räckte henne samtidigt pennan. Skriv ni på, vi brukar inte bråka med vår högt aktade ordförande! Den delen av ansvaret som kommer på frökens lott åtar jag mig att bära.
Där låg pennan. Fröken Melander hade bara att gripa om den. Hon ville, men ville samtidigt inte. Vad skulle man tro? Hon satt med nedböjt huvud. Hon tänkte: om jag härdar ut lite till, bara en minut till, så tvingar jag honom att gå efter värdehandlingarna.
I detta ögonblick ryckte grannen på andra sidan papperet till sig med en mycket sägande gest av ilska. Han var förbannad. De voro alla förbannade på fröken Melander. Just i dessa tider var det ju så gräsligt ömtåligt att framställa en sådan begäran som fröken Melander gjort.
Hon satt fortfarande stilla, och hukade under den allmänna oviljan som under en hagelskur. Slutligen hörde hon det ljud hon väntat. En stol skrapade. Hon såg hastigt upp. Ja, ordföranden hade verkligen rest sig ur sin stol. Men han rörde sig inte. Han letade och letade på sin stora nyckelknippa. Alldeles som om nyckeln till ”Klippans fasthets” bankfack vore omöjlig att hitta. Alla hade hunnit skriva på styrelseberättelsen, innan han funnit den och lämnade rummet.
— Seså, fröken Melander, sade sekreteraren brådskande. Nu har ni ett ögonblick på er att någorlunda reparera det här med att skriva på, innan han hinner tillbaks med papperen.
— Om han får ett hjärtanfall lär det inte gå att reparera, sade en vredgad röst.
Hon stod inte emot trycket av denna samfällda indignation. Hon tog en penna och skrev med darrande hand sitt namn, och i detsamma kom ordföranden tillbaka med ett stort brunt kuvert, på vilket stod skrivet med rödkrita: ”Klippans fasthet”.
— Fröken Melander har skrivit på, ropade sekreteraren ivrigt. Ordföranden blev stående vid dörren. Han såg fortfarande lika sträng ut, dömande och förfärlig.
— Bryr sig herrarna om papperen? frågade han.
— Nej, nej, alla slogo ifrån sig. Vi börjar bli hungriga, sade de. Det här har då dragit ut i onödan, sade sexmästarn. Inte visste jag att Anderson och Karlson var förhindrade, och att det skulle bli bråk.
Men om det är så bråttom, varför står han kvar där borta med sitt kuvert? tänkte fröken Melander efter sin fattningsgåva.
— Nå, fröken Melander, sade ordföranden och stod fortfarande som fastlimmad, vill fröken komma hit och övertyga sig om att ”Klippans fasthet” har sina fonder i behåll?
Det ville fröken Melander visst, men hon vågade ej.
— Tack så mycket, det får väl vara då, sade hon, jag har ju i alla fall sett kuvertet. Då vände ordföranden igen som en pil och gick med kuvertet ut ur rummet.
Strax därpå reste sig alla. Stämningen som en stund varit låg började visa tecken till begynnande återhämtning. En ledamot hjälpte fröken Melander med kappan, en annan höll upp dörren åt henne. Man tittade bortåt ordföranden, om han inte skulle föreslå henne att göra dem sällskap till hotellet och äta middag där med dem. Det skulle ske på kassans bekostnad, så det var ju direkt orätt att utesluta henne. Men då han ingenting sa, läto de saken bero och försökte glömma den.
Men fröken Melander gick i alla fall till hotellet som systern bett henne. Hon var mycket uppskakad. Funnos värdehandlingarna i det bruna kuvertet, eller funnos de där icke? Och om de funnos där, då hade hon tydligen burit sig mycket illa åt, trampat förfärligt i klaveret. Men funnos de där inte, då hade hon av feghet svikit det förtroende som kassans medlemmar satt till henne.
Hon beslöt att inte säga ett ord till systern eller någon annan om sitt gnagande tvivel, det vore alltför farligt. Men då systern frågade henne hur det varit på sammanträdet, svarade hon: å det var förfärligt otrevligt, jag bar mig så gräsligt illa åt. Jag bad att få se värdehandlingarna, inte begrep jag att det inte går an.
Ett par dar senare fick hon anledning att noga tänka över vad hon sagt till systern. När hon återkallade i minnet sina ord, hörde hon dem till ett avlägset ackompanjemang av sjukkassestyrelsens sång till Helan på ett enskilt rum. Och hon var bergsäker på vad hon sagt: ”Kära du, jag bar mig så illa åt, som bad att få se på värdepapperen”, intet mer. När systern frågade om hon verkligen fått se dem, hade hon talat om annat.
— Har du tagit ut eller satt in? frågade hon systern en vecka senare då de möttes i Broköpingsbanken.
— Satt in, sade denna. Det var också sant. Hon hade satt in några hundra av de summor hon fått in genom att sälja sina aktier i Broköpingsbanken. Och du? frågade hon.
— Jo, jag har tagit ut lite, sade fröken Melander.
— Jag kunde tro det, sade hotellvärdinnan. Ska du inte gå med hem nu?
— Är det kägelspel igen? frågade fröken Melander. Ja, jag kommer.
Ju längre sjukkassans sammanträde avlägsnades i tiden, ju fler dagar som gingo utan att något sensationellt hände — ty hon höll inte reda på att bankens aktier började sjunka — dess orimligare föreföll det henne, att det kunde vara något allvarligt på tok. Men riktigt säker var hon ju ej. Man kunde aldrig veta. Hon var som i ett mörker, så som man alltid är, då man vill söka förstå hur människor i en annan värld handla och hur de reagera. Om fröken Melander varit i ordförandens kläder, skulle hon inte blivit förolämpad. Hon skulle aldrig ha tillåtit sig något så grovt ohövligt och informellt som att säga: ”Är det bara fröken Melander som tror att jag har förskingrat?” Men andra lagar gällde tydligen i männens främmande värld. Där fordrade en ordförande förtroende opåsett, där upptogs en korrekt och oskyldigt menad begäran som ett misstroendevotum. Eller också gjorde den det inte alltid, utan bara då saken var sjuk. Kanske var ordförandens ohövlighet bara en form för försvar. I så fall var försvaret klokt skött, ty det hade lyckats. För säkerhets skull plockade hon ut de 5 000 hon hade på sin sparkassa. Sen hade hon också ett depositionsbevis kvar, men det tänkte hon låta stå.
Bankdirektören tänkte minst lika mycket på fröken Melander. Vad menade den obetydliga lilla människan? Han var i samma mörker, han. Varför hade hon varit så envis? Av mamsellaktig viktighet eller för att hon misstänkte honom? Hade kuvertet lugnat henne som hon sa eller hade det inte? Folk sålde sina aktier. Gick hon omkring och sa något? I så fall skötte hon det försiktigt, ingen hade hört någonting, ingen citerade henne. Dessa två människors tankar voro intrasslade i varandra så att de inte kunde komma loss utan ständigt följdes åt. Intet av de älskande paren i staden tänkte så mycket på varandra, när de vaknade, när de lade sig. Båda väntade, båda vaktade varandras rörelser, och båda voro på defensiven.
Vid ”Klippans fasthets” sista årsstämma sågo de varandra flyktigt. Ordföranden tittade rakt igenom den gröna klänningen och guldspetsen. Han kunde inte förmå sig att se henne. Men hon släppte honom inte med ögonen under hela stämman, och hur han bar sig åt måste han vända blicken åt hennes håll. Det var tortyr. Det hjälpte inte att stämman var så snäll och på styrelsens förslag gav ordföranden alla sina pengar mot det underförstådda löftet att få dem tillbaka som gåvor, bara lagen var kringgången.
Snart därpå lövade banken sin port med nya björkar, stån flaggade och det var mottagning på rådhuset för sextioåringen. Fröken Melander var även där och även nu måste bankdirektören, tvingad av den makt som är i blickar, se bort mot den hatade gröna gestalten medan han höll sitt tacktal, späckat med goda råd som han kallade sitt medborgerliga testamente. Jag hoppas, slöt han då han fick ljud efter applåderna, att ni skall applådera lika hjärtligt den dag då mitt juridiska testamente öppnas, och stan får se mina dispositioner. Men under de brakande applåderna tänkte fröken Melander: Han ställer utdelningen från fonden på framtiden. Jag säger upp mitt depositionsbevis också. När sedan en herre gav bankdirektören en orreforsskål från Livränteanstalten, och hon erinrades om att han var kassör i den anstalt där hon drog 500 om året, blev hon vild av skräck. Hon som bonat om sitt lilla hem så väl med tätlister och försäkringar, hur skulle det väl gå därmed?
— Jag ska be att få lyfta hela summan på depositionsbeviset med detsamma, sade hon nästa dag till kamrern i banken. Jag behöver pengarna, jag är villig att betala straffränta.
Kamrern stirrade på hennes upprörda ansikte, bad henne vänta, gick och kom strax tillbaka.
— Var så god och följ med mig, sade han. Nästa ögonblick stod hon inne i bankdirektörens privata arbetsrum.
Rummet var fullt av illamående rosor som hängde med slaka huvuden över de nya orreforsvasernas kant, som om de ville kräkas. Här luktade dagen efter och förgängelse.
Bankdirektören reste sig till hälften från skrivbordsstolen och gjorde en gest som bjöd fröken Melander att sitta ner.
Han sade ingenting. Hon sade ingenting. Det blev en hemsk tystnad. När människor som i hemlighet sysselsatt sig mycket med varandra utan att träffas, äntligen stå öga mot öga, då är det som om deras tankar, så vana att tumla omkring, den enes kring den andres, kastade sig över varann med en nästan oblyg intimitet, medan människorna, deras herrar, hålla sig på defensiven, endast dunkelt medvetna om vad som försiggår i tomrummet och tystnaden mellan dem, där tankarna hålla till. Detta andlösa väntande medan tankarna rekognoscera, kan gömma en ljuv spänning. I detta fall var spänningen där, men ljuv var den ej.
— Ja, fröken Melander, sade bankdirektören till slut, och så teg han. Han var ganska blek och det ryckte kring munnen, där dansade en underlig gengångare av sextioårsdagens alla leenden. Ja, fröken Melander. Fröken har värvat många medlemmar för vår gamla kära kassa Klippans fasthet. Och fröken har sagt dem att kassan var så solid som sitt namn, inte sant?
— Jo då, bankdirektörn, sade fröken Melander förekommande. Och det var min ärliga mening också, bankdirektörn.
— Och ingen av de medlemmar ni skaffat har kunnat anklaga er för att kassan inte hållit det den lovat?
— Nej då, bankdirektörn.
— Men fröken visste ändå mycket väl att om koleran kom till Broköping, eller om alla medlemmarna blev matförgiftade på en gång, så skulle inte vår kassa tåla den påfrestningen?
— Men sånt räknar man ju inte med, snälla bankdirektörn.
— Alldeles riktigt fröken, man räknar inte med det. Men ändå händer sånt. Broköpingsbankens kunder till exempel har blivit förgiftade alla på en gång. Har fröken någon aning om vem som gett dem giftet?
Fröken Melander svarade darrande nej. Han talade så underligt glappt, det var som en mekanism som blivit skadad, så att ett hjul snurrat runt för sig själv utan att haka i och driva nästa kugge.
— Och om bankdirektörn menar mig, så har jag då aldrig kunnat andas något sånt, efter som jag inte tänkt det själv.
— Jaså, sa bankdirektörn. I så fall är det mycket egendomligt att fröken tagit ut sina femtusen på sparkasseboken och nu är villig att förlora en hel liten summa bara för att få loss pengarna på depositionsbeviset som stått hos öss och givit sin trogna ränta i tio år.
— Ja, snälla bankdirektörn, det kan ju vara saker som…
— Mycket riktigt, men det första uttaget kom strax efter vårt styrelsesammanträde i Klippans fasthet. Det kan kanske intressera fröken att under den månad som gått sen dess, har våra insättares anspråk på att få ut likvida medel stigit fem gånger mot månaden dessförinnan. Och utbuden av våra aktier har på ett oförklarligt sätt mångdubblats.
— Men jag har ingenting gjort, sade fröken Melander förskräckt. Jo det förstås, tagit ut mina pengar. Ack, varför kunde inte bankdirektörn utan vidare visat mig handlingarna? frågade hon med den plötsliga djärvhet som kan stiga ur en ytterlig förskräckelse.
— Ja det var en alldeles riktig fråga, sade bankdirektörn. Det var fan så dumt av mig, ursäkta att jag svär. Jag blev förargad, och det hade jag ju ingen rätt till. Om jag kunnat ana att fröken skulle svara med att förgifta förtroendet till banken!
— Men snälla bankdirektörn, det är ett misstag. Om inte bankdirektörn tror mig på mitt ord, hon lade huvet på sned, så tänk på att jag bara är ett enfaldigt och betydelselöst stackars fruntimmer!
— Men det är just såna som fröken som är i stånd att starta en hel världsdepression, sade han. Ja det tror jag helt enkelt är förklaringen på läget!
— Ja, men. det började ju i Amerika, har jag hört. Han är lite rubbad, tänkte fröken Melander, och det är mitt fel!
— Ja, det var förstås en fröken Melander i Amerika som började. Hon hade blivit dumt behandlad av en bankdirektör och hämnades med att ringa runt till sina bekanta och råda dem att ta ut sina pengar ur hans bank. Därmed stupade han och drog en annan bank med sig, och den drog två med sig och de fyra och så var det snart fyrtio och fyrahundra, ja fyrahundratusen, fröken Melander!
— Men fråga min syster, hon på stadshotellet, bankdirektörn. Hon kan tala om, att inte ens till henne har jag sagt ett ord.
— Ä, inte det? Hon har sålt alla sina aktier i min bank, det kanske inte fröken visste?
— Nej, det visste jag absolut inte. Men jag har inte sagt ett ord. Jo, det förstås. Jag sa: ”jag har burit mig så illa åt på sammanträdet. Jag bad att få se värdehandlingarna.” Men inte ett dugg mer. Inte en halvdragen anda om att något var på tok!
— Om fröken varit karl, hade fröken begripit att det behövdes inte mer. Och att det är sånt man inte säger.
— Men kom ihåg, bankdirektörn, att jag bara är ett stackars fruntimmer.
— Ja, Gud, att jag ett ögonblick skulle glömma det!
— Men ett med gott hjärta, bankdirektörn. Som gärna ville göra gott det hon oavvisligt gjort illa, om hon bara kunde.
— Ja tack, men det är så dags, när nu banken ska ramla och med den jag vet inte allt vad …
— Inte livränteanstalten väl?
— Aha! Där klämmer skon. Men det är inte synd om fröken Melander, som startat det hela. Däremot om alla änkor och faderlösa.
— Men för Guds skull, bankdirektörn, rädda min livränta, sade fröken Melander full av fasa. Jag rår inte. Visst trodde jag på bankdirektörn. Det var bara det att jag tyckte man måste vara fullt juste…
— Tror fröken fortfarande på mig då? Tror ni i er tur då jag säger att det var bara dum retlighet och ilska, som gjorde att jag inte ville visa papperen. Här är kuvertet!
— Ja, mycket riktigt, hon kände igen det. Klippans fasthet i rödkrita.
— Tror fröken att handlingarna ligger där?
— Ja då, ja då!
— Så att fröken inte ens behöver se dem?
— Ja då!
— Nå, men då är det ju ingen anledning för fröken att ta ut depositionsbeviset, sade han. Bara fröken har förtroendet, så!
Han ringde ut till kamrern.
— Fröken Melander och jag har haft en liten pratstund, sade han. Det var ett litet missförstånd som vållade att hon ville ta ut pengarna på beviset. Nu låter hon det stå, inte sant, fröken?
Vad fanns i kuvertet?
Fröken Melander fick aldrig full visshet men hon visste att hon handlat orätt. Historien med gratifikationen till ordföranden i Klippans fasthet drunknade i den allmänna röran när bankdirektörn stöp, så snabbt som kägelkungen. Och när boutredningsmannen, rådman Nilsson, hittade två nummer av Söndagsnisse i det kuvert som enligt påskrift skulle innehålla värdehandlingar tillhörande Klippans fasthet, berättade han inte om detta fynd för fröken Melander, som han förstås borde ha gjort.
