Broddags, brodddags, brodd-dags… äsch, strunt samma hur det stavas, det viktiga är att broddarna sitter på. De gör ingen nytta alls hemma på hallgolvet och det är nu de behövs som bäst, i dessa tider då isfläckarna ligger tätt, men ofta ser ut som lite vatten, kullerstenar eller en fläck snö.
För något år sedan gick jag från Mosebacke ner mot Götgatan, då en mamma med barnvagn gick om mig i snabb takt. Hon halkade till och tappade greppet om barnvagnen. Det var bara för mig att sträcka ut handen och greppa tag om vagnens handtag, men med lite otur hade det kunnat gå illa.
Mamman stod som förstenad och sade: ”Götgatan är en gågata… Götgatan är en gågata.” Det var lätt att förstå vilken film som spelades upp i hennes huvud: vagnen rullande i full fart nedför backen mot Götgatan, med barnet i. Och så den möjliga räddningen: inga bilar
Det är inte vatten allt som glimmar...
I går var det dags igen under långpromenaden med en kompis. Hon halkade plötsligt till och föll. Det verkade ha gått bra, även om axeln fått sig en törn. Hon kom på fötter igen och vi fortsatte över Ström- bron. Efter några steg tog hon tag i räcket och så svimmade hon. Fotgängare och bilister stannade till och undrade om de kunde hjälpa oss.
Ambulansen var snabbt på plats, ambulansmännen var beundransvärt effektiva och empatiska på samma gång. Armen är bruten och det kommer att ta några veckor innan den är läkt.
Så, fram med broddarna om du har sådana eller köp om du inte har och på med dem!
Ditt inlägg får mig att tänka på vintrarna på Urvädersgränd 4, där vi bodde några år. Just den där stupande känslan jag alltid hade när jag gick där med barnvagnen i halkan. Min enda tanke på vägen ner mot trappan mot Götgatan: vad som än händer släpp inte barnvagnshandtaget. Och hur jag såg mig själv, ifall jag halkade till och föll, hur jag kanade på mage, klamrande vid handtaget. Men frågan är just den: Hade det varit möjligt att hålla kvar..hu..hemsk känsla, och en mindre bra plats att bo på på vintern med småbarn.
Ja, det är lite vanskliga vinklar i de här trakterna. Det får ofta bli en omväg via Hökens Gata som inte är så brant och som saknar trappor. Funkar bättre om det är cykel eller barnvagn inblandade. Men mysiga kvarter är det i alla fall, eller hur?
Mysiga kvarter, absolut. Men alternativet upp till Mosebacke, det fanns inte för oss på 4:an vi var ju nästan nere vid Götgatsbacken, så då skulle det blivit halka uppåt istället. Och det fick mig att tänka på ett annat halka uppför (fast man nu inte kan halka uppför, men liksom halka neråt medan man strävar uppåt;)) och det var när jag var dum nog att i smällaste vintern styra min Volvo kombi uppför brantaste delen av Bastugatan. Jag glömmer aldrig känslan när bilen tappar fotfästen mitt i backen och vi börjar glida bakåt. HU!
Usch, den där känslan när man tappar kontrollen över bilen – ännu värre än att ”bara” halka själv. Bilen kan ju ställa till med så mycket. Jag har mardrömmar om sånt ibland, efter en kullerbytta med bil för många år sedan.
Varje år när jag bestämmer mig för att köpa broddar är de slut på de ställen jag har frågat. Men nästa gång jag är inne i stan så…
Ingrid, som tackar för påminnelsen!
Man får leta på lite olika ställen: apoteket, skomakarn, de där tunnelbaneställena för klackning och nyckelkopiering verkar ha dem alla årstider. Ge inte upp!
Men vilken dramatik som du undslipper dig lite sådär i förbifarten! Fall, svimning, ambulans och brott! Jag saknar bara en liten detalj: FICK DU ÅKA MED I AMBULANSEN OCH HADE DE SIRENERNA PÅ? TUT!
Jajamen, sirener och U-sväng på Strömbron så det sjöng om hjulen! Men när de kollat lite tyckte de tydligen att det var OK att fortsätta färden både utan mig och utan sirener. Hade annars varit intressant att hänga med och se hur de jobbar i ambulansen (synnerligen proffsigt enligt min kompis) och dessutom följa folklivet på akuten en solig februarisöndag. Visst är det fullt av olyckor och elände, men av allt att döma skulle man också kunna bli uppraggad där. Jag fick i alla fall hämta kompisen med bil senare på dagen och lotsa henne till sin adress på den riskabelt hala Urvädersgränd.
Klart du inte fick följa med. Om jag förstått saken rätt så klarar inte ambulansen viktbestämmelserna om en anhörig ska med.
Då får man åkta efter i schäsen som det står i barnvisan.
Men! Syrran får ju!
Ja jag är ju så inihelvitte oumbärlig.
Kör med inbyggda broddar i skorna, de börjar bara bli lite nedslitna. Apropå barnvagnar så brukar jag binda fast mig i vagnen med halsduken. Men när mina barn var bebisar i vagn tänkte jag inte ens på att något sådant skulle kunna hända som att jag skulle tappa greppet
Nu vet jag alltför väl hur lätt man tappar sitt grepp om både det ena och det andra….
Visst är det konstigt att inte fångremmar är standardutrustning till barnvagnar, sådana där som finns till skidor. Även om man väldigt sällan hör talas om sådana där olyckor är det ju en så enkel grej. Ett rep, en skarf, ett skärp eller annat funkar väl också, men en smidig rem med en enkel fästgrunka vore väl bra. Hmmm… något att produktutveckla kanske?
PS. ”Get a grip!” uppmanar jag mig själv ibland när jag känner att jag plottrar bort tiden för mycket. Och att se till att få grepp om situationen kan ofta innebära att släppa taget om ett och annat…
På tal om att hitta broddar..
Minns ni Broddman-Broddman-Broddman?
Och i Skänninge fanns Bröderna Brodd med sina sopmaskiner som förstås hette Broddway.
Ack ja! Piratdrottningen fru Wadner var det väl som gav oss Broddman…
Och Turtle wax-ax-ax-ax
Och
– Vad snygg du har blivit. Du som var så finnig och ful förut!
– Ja, jag använder Clerasil
I den riktningen har vi också detta:
”Kunna dessa ögon ljuga?”
”Ja (alternativt nej), ty de äro borstade med Stomatol!”
Fast kanske i en annan kanal? Blandaren?
Radio Nord körde med pålitliga snärtiga melodier och texter: ”Brylcreme som alla flickor gillar, Brylcreme från sju till sjuttio år.” Oj då, lite åldersdiskriminering där, rentav!
Kan nog stämma. Gammelmedium var det iaf.
Oj vad jag känner mig efter, eller sladdis eller rent av ung. Ha.
Men var höll du hus i din ungdom? ”Först i januari 1966 tvingade en vinterstorm bort Wadners sändarfartyg som så småningom hamnade som flytande nattklubb i Gambia”
Detta kallar jag ogooglad originalinformation. Sällan man ser sånt numera. Kickis attityd – att känna sig ung – är helt rätt. Sjutton år eller så?
Amen.. Kollade första orden i den där meningen. Och hamnade på Wiki. Blir trött. Jag trodde faktiskt att du hade det i bakhuvut.
Jag som kände mig så positiv!
Nej, det är inte kul att åka som passagerare i ambulans. Man får sitta bredvid föraren och ser inte ett dugg vad som händer med patienten. På akuten är det kav lugnt. Alla ligger på sina bårar och väntar, dom som det var akut med har susat iväg till behandlingar. Numera är jag ganska rutinerad och har alltid en ”akutstickning” i beredskap.
Men proffsig personal är det, mestadels.
Stickning är en bra idé. Och böcker förstås, samt läsglasögon. Och ett par bananer eller mackor. Här verkar det gå mer livat till på akuten, folk som vandrar omkring och bekantar sig, folk som åker in för akutröntgen och åker ut lika fort igen, i akutkorridoren, eftersom det kommer in ännu akutare röntgenfall osv.
Skogsgurra: Här finns det både ogooglat och googlat. Wadnerinfo kommer från ljuva ungdomsminnen och från den bok om 60-talet som jag skrev för några år sedan, men just den citerade meningen är – just citerad från Wiki, eftersom jag måste kolla årtalet. Kanske ska börja med fotnoter och angivande av källor, för ordningens (och din) skull?
PS. Jag tror att du har Folkbildningens 60-tal. Kolla sidan 35 där det finns en bild av Jack Kotschack, som drev Radio Nord, tillsammans med Wadner. Han (och nu citerar jag ut boken:) ”lyckades hålla sina sändningar igång till 1966, trots haverier och förlisningar och trots att dess ägare Britt Wadner under tiden avtjänade ett fängelsestraff”.
Jag såg inte citattecknen. Med tanke på ditt kringirrande ungdomsliv trodde jag att du eventuellt kände till nattklubben i Gambia och tyckte att det kändes som originalinformation. Det gladde mig.
Västafrika är än så länge outforskat för min del. Men kolla Musikantas inlägg här nedanför. Garanterat ogooglad info!
Efter förra vinterbesöket i huvudkommunen har jag skaffat broddar med extra vassa och starka spetsar. Denna gång ska jag ta mig fram utan att hamna på ändan. Provgick i halkan vid älven och de är effektiva om än opraktiska eftersom att man hela tiden måste ta av dem när man kommer fram eller till bilen.
Men varför det? Mina gillar att köra bil.
Kul att höra talas om Britt Wadner igen. Väcker minnen… Hon var hemma hos oss, min salig exman och mig, i Lund tillsammans med några studentkompisar några dagar före/innan jul någon gång i slutet av 50-talet. Med förenade krafter drack vi upp all vår införskaffade julsprit. Jag minns att vi hade väldigt roligt, åtminstone den kvällen och natten. Den följande morgonen har jag glömt som väl är.
För övrigt påpekar min käre make för mig att det broddskar med inköpet av ovannämnda skydd.
Men vilken information! Historiens vingslag! Var Jack med också? Han som valde avskedslåten ”Hit the road Jack” när de tvingades lägga ner sändningarna?
Jag tror att det kan vara ganska riskfyllt faktiskt, att binda fast barnvagnen i något man har runt halsen, låter inte lämpligt alls, bättre då runt midjan, runt handleden.
Alltså Jane, jag binder halsduken runt handleden i ena änden och runt handtaget på vagnen i den andra…. Fast sen försöker jag plöja vagnen genom snödrivor som är mindre hala än isbackarna. Milton undrade över den konstiga hoppiga färden igår genom drivorna men tyckte det var ganska kul.