Det följande är några reflexioner kring gåvobegreppet och ett litet Bidrag till det pågående samtidsproblemattackerande seminarium, som vi alla deltar i på ett eller annat sätt.
Avgränsning
Jag kommer i det följande att hålla mig någorlunda inom ramen för det sjätte kapitlet i Nalle Puh, I vilket Ior firar sin födelsedag och får två presenter, men kommer där jag finner det befogat att knyta an till näraliggande kapitel i den mån de behandlar relevanta frågeställningar.
Puh som prövande intellekt
Vi möter i kapitlets början Ior som anser att det är hans födelsedag. Om det verkligen finns några belägg för detta antagande är okänt och dessutom ointressant. Iors självbild och egenuppfattning om detta räcker som motivering för det psykodrama som utvecklar sig i kapitlet.
Min första tes knyter an till Iors födelsedagspåstående: Ingen ifrågasätter i normalfallet en påstådd födelsedag medan Puh med sin i grunden öppna sinne prövar alla slags påståenden. Jag har inte funnit några belägg där att “Jag fyller år på onsdag” bemöts med ett skeptiskt, “Det undrar jag allt! Skulle jag kunna få se din födelseattest?” I detta avseende, menar jag, visar Puh sitt rätta ansikte som prövande intellektuell. ”Är det verkligen din födelsedag?” undrar han. Han driver dock inte detta ifrågasättande till sin spets, sannolikt av hänsyn till Ior. Puh tvivlar och skulle vilja ha bevis men låter hänsyn till Ior ta överhanden. Puh:s handlande är alltså en sammanvägning av vetenskaplig ambition och mänskligt – eller snarare Puhlikt – hänsynstagande.
Puh är den första som konfronteras med Iors födelsedagspåstående och det är intressant att se hur Ior med osedvanlig stor grymhet förlänger introduktionsfasen till denna för Puh nya kunskap över tre och en halv sida (illustration oräknad). Efter två sidor aningslöst Puh-prat och sedvanlig Ior-dysterhet skärps tonen:
– Det är rätt, sade Ior, Sjung bara. Ram-ti /-/. Vi gå över daggstänkta berg fallera. Roa dig du.
– Det gör jag, sade Puh
– Det är somliga som kan det, sade Ior
– Nej men Ior, vad står på?
– Står någonting på?
– Du verkar så ledsen, Ior.
– Ledsen, varför skulle jag vara ledsen, Det är ju min födelsedag, den lyckligaste dagen på hela året.
Sedan vidtar de hektiska förberedelserna. Puh informerar Nasse och undersöker om han har en burk honung kvar, som kan bli en lämplig present, vilket han har. Nasse föreslår att det också ska bli en present från honom, men de, menar Puh är inte alls lämpligt.
Begreppet generositet
Min andra tes handlar om Puhs bevekelsegrunder i presentfrågan. Puh är till sin karaktär en generös personlighetstyp och det förefaller en smula snålt att neka Nasse att vara med på gåvan som medgivare. Jag menar att om Puh hade medgivit ett sådant medgiveri, hade presenten ur mottagarens synpunkt fått en något devalverad innebörd, av följande skäl: För Puh är honungsburkarna mycket centrala, för är de Nasse synnerligen perifera, för att inte säga ointressanta. Puhs honungsburkspresent är därför mycket personlig. En honungsburk från Nasse och Puh tillsammans är en opersonlig present. Detta resonemang utgår från givarperspektivet. Ut mottagarsynpunkt är det givetvis en honungsburk oavsett, men här kommer då en annan aspekt in i bilden, nämligen den presentreducerande effekt som en gemensam gåva har. Detta är av underordnad betydelse för Puh, enligt min mening. Eftersom han vill ge en fin och relevant present till Ior är det främst på grund av omtanke om presentens karaktär som han nekar Nasse att delta i givandet.
Nasses andra förslag till present gillas högt av Puh. Nasse har kvar en ballong från en bjudning som Christoffer Robin haft och den föreslår han att Ior ska få och detta, menar Puh, är en mycket god idé.
Presenten som en väg till självförståelse
Nu inträder ett nytt moment i förberedelserna. Medan Puh på sitt något oreflekterade sätt promenerar iväg med sin honungsburk åt Iors håll – jag återkommer till Puh-temat strax -springer Nasse ivrigt hem för att hämta ballongen och skyndar sig allt han kan för att hinna först till Ior med presenten. Han gör det enligt min bedömning med ambitionen att framstå som en vän som faktiskt VETAT OM att Ior fyller år. Här kommer alltså ett tydligt prestationsmotiv in i bilden. Även om detta är någorlunda allmänmänskligt varierar det med personlighetstyper. Lilla Nasse vill väldigt gärna överraska Ior, men hans motiv är dubbla: Ior skulle bli glad, förstås, men minst lika viktigt är att Nasse skulle kunna vara nöjd med sig själv. Min tredje tes är att presentbeteende är en mycket god, men underskattad källa till självförståelse och för all del viss självhävdelse.
Elegantifiering som presentförstärkande insats
Under tiden har Puh i godan ro gått iväg med sin honungsburk med pauser i promenaden då och då för att kontrollera att det är honung hela vägen ner till botten – man kan nämligen inte vara säker på den saken. Puh har hört talas om att någon hittat en ost i botten på burken. För säkerhets skull kontrollerar han alltså hela burken, inser att han ätit upp Iors fördelsedagspresent, men kommer fram till att det är en fin burk, som Ior nog kommer att bli glad åt ändå. Något skulle den dock behöva förbättras som present och han går till Gugla, som kan skriva, för att be honom skriva Hjärtliga gratulationer på födelsedagen på burken. Det är nämligen så med Puh att hans stavning är ruskig, dvs han stavar egentligen bra, men det ruskar så när han stavar att bokstäverna kommer på fel plats.
Gugla skriver HÄTILA RAGULPR PÅ FÅTSKLIABEN medan Puh beundrande tittar på.
Det ser långt och fint ut sade Puh, högeligen imponerad.
Nå ja, för att vara exakt har jag skrivit såhär: ”Hjärtliga gratulationer och lyckönskningar från Puh!”.
Guglas insatser i detta sammanhang borde ge upphov till en särskild studie – jag vill här bara peka på möjligheten att med viss finess och fantasi förvandla en relativt trivial sak (en uräten honungsburk) till något relativt presentliknande, genom tillägg till presenten. Här finns lokala varianter på detta beteendemönster, kanske ett intressant blivande forskningsfält för etnologer. Till exempel har en sedvänja i Siljanstrakten tilldragit sig min uppmärksamhet. I dessa trakter har själva omslaget, paketet i sig själv, blivit presenten, något som ju liknar Puhs honungsburk, med förbättrande text.
Grusade förhoppningars hanterande
Nu åter till lilla Nasse som springer i full fart med ballongen framför sig, snavar och ramlar på nosen. Efter en stunds kontemplerande reser han sig och letar efter ballongen som försvunnit. I stället hittar han en liten slamsa, som han till sin förfäran inser är ballongen. Han bestämmer sig för att gilla läget. Kanske Ior inte är så förtjust i ballonger när allt kommer omkring. Det är för sent att vända om, han går fram till Iors dystra plats och säger ”Jag har den äran att gratulera”. Oändligt långsamt och efter många uppmaningar att Nasse ska säga om det där börjar Ior tro att han kanske trots allt firar en riktig födelsedag. Så kommer vi till den scen som ger framställningen dess tragiska dimensioner och samtidigt belyser det moderna konsumtionssamhällets drama. Ior får dels veta att Nasse hade en ballong till honom och dels att den gått sönder. Ior frågar om färg och storlek. Röd och ungefär lika stor som Nasse. Föga förvånande är det just Iors älsklingsfärg och älsklingsstorlek. Den peripetiska höjdpunkten kommer då Puh dyker upp med sin burk. Den är lagom stor för Iors ballong, vilket den INTE varit om ballongen varit hel. Ett föremål av Nasses storlek skulle helt enkelt inte fått plats i burken. Här finns också en annan presentpsykologisk aspekt, som gör att jag för ett ögonblick måste överge givarperspektivet. Ior har hittat en intressant användning för sina presenter och han har också en egen tolkning av dessa. När han belåtet påpekar för Puh att burken blir alldeles lagom att lägga ballongen i vägrar Puh att tro honom. Ballonger ryms inte i honungsburkar. Med min ballong, verkar Ior mena, är det annorlunda – titta Nasse, säger han till Nasse som sitter med ryggen åt de andra. Så lyfter han upp ballongen, lägger den i burken, tar ut den igen och upprepar detta gång på gång.
Min fjärde och sista tes är att detta bör ses som den moderna människans försoning med sina livsvillkor.
Sammanfattning: Boken är bättre än denna översikt låter läsaren ana
Absolut tes nummer tre, den ska jag närstudera. Jag tror jag kan lära mig något.
Visst tror jag att Ior försonas med sitt öde, men det fina är väl att han tröstar Nasse och Puh genom att finna nytta och glädje över sina presenter? Tänk när man med tillkämpat leende tackat för blomsterchecken från äldre herre, när man var barn.
Mycket intressant aspekt som bör inarbetas i min lilla uppsats – givetvis med angivande av källa. Här höjer sig Ior – kanske gripen av stundens allvar – över sin lite kinkiga natur och skapar en betydande känsla av gemensam framgång i Sjumilaskogen.