När jag följde en skrivarkurs på nätet, hände det att vi fastnade i någon detalj. Kursen var på engelska, vilket gjorde det både lättare och svårare. Lättare eftersom skrivuppgifterna ibland var väldigt personliga och då gick det bättre att släppa censuren på ett annat språk. Men svårare ta ut stegen ordentligt; det kändes ibland som att springa maraton i snäv kjol och höga klackar. Kursuppgiften var helt enkelt att skriva en roman, 50 sidor per pass, 300 sidor totalt.
Liza verkade tveka...
”Liza seemed to hesitate”, skrev jag i en text. ”Liza verkade tveka.” En av kurskamraterna undrade varför jag inte bara skrev: ”Liza tvekade”. En annan kurskamrat svarade omedelbart att det måste stå ”verkade tveka” eftersom scenen inte skildrades från Lizas perspektiv. Skildringen var i tredje peson, berättad ur den manliga huvudpersonens synvinkel.
Och om det var det något som man verkligen hamrade in under denna kurs, så var det att man måste hålla ordning på sitt berättar-perspektiv, sin Point Of View eller POV. När det såg ut som om Liza tvekade, kunde huvudpersonen alltså inte veta om Liza bestämt sig för att sitta tyst en stund för att psyka honom, eller om hon faktiskt tvekade. Därför skrev jag ”Liza verkade tveka”. Kurskamraterna delade upp sig i två läger, två för, två emot ”verkade”. Handledaren tyckte att jag kanske drev POV-purismen lite väl långt, men vore det i så fall inte bättre att beskriva hur en tvekande person beter sig? (Show, don’t tell, ni vet.) Hur det blev till sist? Det blev ”Liza granskade sina naglar”.
Jag kom att tänka på den episoden när jag läste senaste numret av 10-tal där Jan Henrik Swahn skriver en intressant artikel om hur texten kommunicerar med sina läsare. Där tar han också upp frågan om varför deckarförfattare är så ointresserade av att hålla ordning på sin POV. Varje debuterande romanförfattare är noga med berättarperspektivet, men inte deckarförfattarna. Varför envisas de med ”head hopping”; varför hoppar de från huvud till huvud hela tiden? Intressant artikel som man kan läsa i 10-tal nr 7 2011.
Jag har gjort det lätt för mig genom att berätta allt utifrån ett ’jag’. Eller lätt och lätt, det skapar också vissa svårigheter, detta med att beskriva hur andra karaktärer säger saker, till exempel. Argt, försiktigt, glatt osv. Jag tänker också i termer av show, don’t tell förstås, men det funkar inte alltid, kan bli för mycket av det med.
Alldeles lätt är det ju inte, men rätt kul. Fast så är det det där med att man ska ransonera adjektiven också. Nä, ibland längtar man tillbaka till den allvetande berättaren. Och då kan man kanske skriva deckare.
Menar du med ”huvudhoppande” att man skriver om en person i ett kapitel och en annan i nästa och en tredje i nästa etc.etc. Det är väl i så fall inte bara i deckare som romanförfattarna gör så? Adjektiven kanske man ska ransonera, men inte adverben väl om man skriver i jagform som Nilla?
Ingrid, som nog aldrig skulle kunna bestämma sig för att vara allvetare eller ett jag om hon skulle skriva en bok.
Jag tror att man brukar mena (med huvudhoppande) att en scen skildras inifrån en persons huvud och sedan får man plötsligt ta del av någon annans tankar inifrån dens huvud. Och i värsta fall inifrån ytterligare några personer i samma scen.
Det där med att byta ”point of view” vartefter, att låta olika personer komma till tals i olika kapitel, är ju inte så ovanligt och räknas inte som huvudhoppande. Ian McEwan använder det, har jag för mig, liksom, förstås, André Brink i ”En kedja av röster”.
PS Ingrid, ett väldigt bra knep när man skriver är att testa att byta person. Om man börjar med ett ”jag” kan det efter ett tag – oftast när man kör fast mot slutet – vara intressant att byta genomgående till ”hon” (eller ”han”) för att se vad som händer. Sedan kan man ju byta tillbaka igen om man vill, och då har man ofta ett bättre grepp om sin text. Könsbyten ger också intressanta resultat!
Huvudhoppande tycker jag är en bra benämning! Jag skulle ha skrivit som du gjorde. Jag brukar undra varför inte redaktörerna har fixat till sånt. Det är väl bland annat det som är deras jobb?
Visst borde det vara så! Men jag tror att dagens förlagsredaktörer har fullt sjå med att refusera allt utom det som ser ut som givna storsäljare. Med tanke på alla uppenbara missar – stavfel, meningsbyggnadshaverier etc – verkar det som om man lägger väldigt lite redigeringstid på varje bok. Och då är ju en bra skrivargrupp, där man tar lite ansvar för varandras texter, guld värd. Tyvärr verkar det vara svårt att få till på svenska.
Tack för den uttömmande upplysningen. Jag förstår precis vad du menar och det är ibland lite jobbigt att byta huvud…
Bra tips det där med att byta jag mot han eller hon eller Lisa eller Kalle. Ska pröva någon gång.