Det var fullt som vanligt på Söderbokhandeln, som ordnar författarträffar då och då. I går kväll var det Lena Andersson som pratade om tankarna i och kring sin bok Förnuft och Högmod tillsammans med Madeleine Sultan Sjöqvist från Södertörns högskola.
Det blev en mycket underhållande tillställning med snabba repliker och många skratt och jag tänker den lite oväntade tanken att Lena Andersson troligen skulle bli en lysande stå-upp-komiker. Hon kan ju verka lite sträng med sin skarpa blick och orädda logik, men det är väl på sätt och vis så som stå-upparna jobbar. De ser sådant som vi andra blundar för, drar ut konsekvenserna och säger som det är.
Lena Andersson gillar inte tystnad. Det är inget bra sätt att tala. Tystnaden kan vara en protest eller ett gillande eller ren likgiltighet och det funkar ju inte.
Och hon tyckte illa om trolleri som barn. ”Jag avskydde att hela syftet var att man inte skulle förstå något som gick att förklara och vore lärorikt att få veta. /-/Om du har kunskap, dela med dig! Om du kan något, förklara!”
Förnuft och högmod handlar bland annat om 
risken att vi tystnar inför dem som har en religiös övertygelse. De icke-troende tassar undan med en känsla av att de inte ska störa med frågor eller invändningar. Det leder till tystnad. Men, säger Lena Andersson, samhället är inte en vänskapsrelation, hur trevligt det än vore, samhället är friktion. Samhället behöver öppenhet och ett fritt debattklimat. Vi får se upp med idéer om gruppidentiteter och grupprättigheter som kan leda till enklaver och åtskillnad. Och till tystnad där det skulle behövas debatt.
Det är en rolig bok med artiklar, prosastycken och pjäser blandade i lagom portioner, för detta är nog inte en bok man sträckläser.
Och det kan vara kul att stanna upp och fundera lite på en och annan tillspetsad formulering. ”Varje gång man frågar hur någon trivs i Sverige, säger man att den personen hör hemma någon annan stans.” Aj då, tänkte jag först, det är ju klart att det kan låta som ett avståndstagande; det ska man nog inte fråga. Men å andra sidan, borde man inte kunna fråga mig det också. Borde inte alla kunna fråga varandra det, oavsett varifrån man kommer?
Så skönt det är att någon formulerar det jag haft som en dunkel känsla av obehag inför, trolleri. Fast kanske lite mera åt hållet att ”nu ska jag lura den dumma lilla människan för hon begriper ju ingenting”.
Det där kan du väl inte mena på allvar?
Jag kan hålla med dig när det gäller Joe Labero. Men jag tror inte att han siktar in sig just på dig. Men hans apparatbemängda tillställningar är verkligen tröttande.
Flertalet andra ’trollkarlar’ är ju skickliga underhållare som jobbar hårt med att få fingerfärdighet, psykologisk insikt och en ofta underhållande svada att smälta samman till ett många gånger både förbluffande och underhållande stycke artisteri. Sådant uppskattar jag och känner mig inte det minsta personligt provocerad. Finns det en skillnad mellan könen här?
En annan känsla som jag känner igen är det där med vuxna som spelar barnteater och vill att barnen ska ropa till dem det de låtsas inte veta (att hunden ligger under bordet eller morfar står bakom dörren eller vad det nu kunde vara). ”Det var inte leken jag hade något emot”, skriver Andersson ”utan den vuxnes förställning. Man låtsades ge oss makt men drev med oss. Varför gjorde de sig dumma? Det var inte hederligt.”
Barnbarnet Edwin spände en gång ögona i morfar och sa: ”Låtsas inte!” och han sade det verkligen med eftertryck. Och sedan den dagen har det blivit ett ”säj” ibland när situationen kräver.
Jo, den repliken skulle man ju ha lust att använda ibland. Vi häpnar ju ofta över småttingarnas klarsynthet, men på sätt och vis är det ju logiskt att ju yngre de är, desto mer oförvillad blick har de på tillvaron och medmänniskorna.