Idag ska ta med Karl till en karaktärskonsult, en fiction profiler, och dumpa honom där på analyssoffan. Det unnar jag honom. Och mig. Det ska bli väldigt spännande.
Karl förekommer i en roman som jag skrivit, som handlar om… om… Äsch. Så här då: Karl är en blåögd svensk som åker till Östafrika i tron att han ska göra nytta där som arkivkonsult. Det går inte så bra och blir rätt rörigt för honom där ett tag, men det reder upp sig.
Från början hade jag tänkt mig en helt annan sorts person, snabb, lite cynisk och rätt rolig, men det gick inte alls bra. Han är en hygglig prick. En trevlig och prestigefri kille, med goda ambitioner och realistiska förväntningar. Han är vänlig, lite naiv, mycket förstående och föga hämndlysten. Hur blev han sådan? Jag – eller snarare hans barndomsvän Bengt – säger att han lider av sviterna av en lycklig barndom. Så kan det nog vara, men är det hela sanningen?
Reaktionerna på denna Karl har varit intressanta och väldigt spridda: skitcool typ, mesig sort, idealmannen, mannen utan egenskaper, allvädersman, osv. Och en sådan kan tydligen användas som projiceringsskäm för lite av varje.
Vad gör då en fiction profiler och hur hamnar man där? I mitt fall var det en lycklig slump, eftersom jag fick tips om en tävling som gick ut på att beskriva en romanfigur som man fastnat för, någon som har trovärdighet och djup. Och priset som jag vann var just en session på analyssoffan för en av mina egna romanfigurer. Så nu passar jag på att i efterhand – och inför en eventuell fortsättning – försöka hitta svar på alla frågor om den där Karl. Vad vill han? Är han aldrig rädd för något? Hur blev han sådär medgörlig. ”Whatever”, verkar vara hans valspråk.
Karaktärskonsulten heter Anna-Carin Collin och om henne finns mer att läsa här.
Jag återkommer med rapport från analyssoffan!
Bild från bokens omslag
Ser fram emot att få höra hur ni hade det med Carl!
Ursäkta, Karl …
Oj, vad det var roligt och givande att få prata om den där Karl i flera timmar! Nu har just landat framför datorn men återkommer med rapport från analyssoffan, dvs skrivarstugan, inom kort.
PS. Karl tar inte alls illa upp att bli kallad Carl, för lättstött är han verkligen inte, har jag bland annat kommit fram till idag.
Jag vet vad det blev av Karl! Jag träffar honom dagligen. Ibland tror jag att jag till och med träffar honom när jag glömmer att undvika spegeln på morron på toaletten.
Men oftast träffar jag honom vid frukostbordet. Det är den där blonda, glada, blåögda killen som pryder kaviartuberna. Så kan det gå när man är ocynisk och omisstänksam – utnyttjad är vad man blir. Och mycket illa behandlad av folk som inte förstår bättre än att klämma mitt på magen eller ända uppe vid axlarna så att man ser ut som en aggresiv målares färgtub. Inget roligt öde.
Men nu har Karl (eller Kalle, som vi brukar kalla honom) fått ett tekniskt hjälpmedel så att han slipper all denna misshandel. En mycket tekniskt avancerad anordning i rostfritt. Egentligen ett litet valsverk som är monterat på en pinne på en bottenplatta. Ut från valsverket sticker en hävarm som frukostgästen förväntas förstå att han ska trycka rakt ner så att valsverket går runt ett halvt varv och manglar ut en lagom klick ur tuben som är applicerad mellan valsarna.
Hittills har alla dessa manglar varit ur funktion. Men, i söndags hittade vi en som fungerade – i Göteborg. Den fungerade till och med när vi fick vår kaviar till äggen. Bäst vi satt och diskuterade detta så brakade det till bakom oss och jag visste direkt vad som hänt: Kallemangeln hade havererat!
Jag måste få en bild av en kallemangel innan försöket avbryts. Bra namn va? Kallemangel. Det ramlade fram spontant när den havererade. Att det råkade vara i Göteborg har väl inget med saken att göra? Eller?
Är du säker på att Kalle föredrar de där tortyrinstrumenten i stället för en människohand? En Kalle-mangel lever i alla fall farligt i Göteborgstrakten. Misstänker sabotage av illasinnad Kålle.
Tänkvärt.