Först var det tvättmedlet. Måste byta mot något snällare, eftersom huden blev irriterad och svidig. Sedan bilen. Jag tjatade på redaktörn, som jag delar bil med, att vi måste byta till automatväxel, eftersom ”den där kopplingen är hopplöst trög, det gör ont i knät”. Och så glasögonen. Dags för nya. Därefter vinerna. Jag underkände vårt vanliga sortiment. Måste vara något fel på det, alldeles för mycket histamin eller nåt, eftersom ett halvt glas gav mig huvudvärk. Lät bli vin helt och hållet, men fick ändå huvudvärk.
Då undrade en observant person om det möjligen var så att jag haft närkontakt med en fästing. Visst var det så, men det var ju flera veckor sedan, kanske ett par månader. Men jag bad i alla fall vårdcentralen att kolla och har man sett, borrelia av värsta sort. Mot detta tar man en dunderkur som dels känns som första månaden av en graviditet, med allt illamående, dels gör att man inte kan vistas i solen. Men den hjälper och efter tre veckor kunde jag konstatera att det var tur att vi inte hann köpa ny bil, för den gamla fungerar utmärkt, tills vidare i alla fall.
Sensmoralen är att man inte ska ta för givet att det är blixtlåset som irriterar eller bh-bandet som skaver, eller någon tvättmärkningslapp som kliar. Man bör undersöka om det inte är en sådan där liten fuling som det finns en bild på längst ner (känsliga personer bör inte kolla).
Och så en efterlysning. På någons blogg (trodde det var Cecilia N, men det verkar det inte vara) såg jag en redovisning av en lika intressant som omvälvande undersökning. Bloggförfattaren hade beslutat kolla vad som händer med fästingar som man plockat bort. Faller de verkligen döda ner efter något dygn utan värddjur, som det påstås?
Nix, ingalunda, visade det sig. Inte nog med att de överlever veckovis, de förökar sig dessutom! I den glasburk där de placerats fanns först ett mindre antal, kanske åtta-tio 
stycken. Efter ett par veckor var de många fler och hur det såg ut i burken efter fyra veckor vill ni nog inte veta. Men vem sjutton var det som genomförde detta grund-forskningsexperiment? Någon som vet?
Jag är lite mer observant nuförtiden. Den här fulingen drog jag loss från kroppen enligt konstens alla regler för ett par veckor sedan. Jag hoppas verkligen att den hade förlorat halva andra vänsterbenet redan innan vi träffades!
Uppdatering samma kväll: Det var ju Lilla B som hade fästingar som husdjur! Och de ursprungliga fästingarna överlevde i 49 dagar! Här kan man se hur många de var. Sedan gick den generationen bort och kvar blev små söta fästingbebisar som den omtänksamma Lilla B MATADE MED SITT EGET BLOD! Jag lovar. Läs själva på hennes intressanta och underhållande blogg.
Det var min växtlighetsguru Lilla B ( http://lillab.blogspot.com/ ) som hade genomfört fästingexperimentet. Känsliga personer varnas verkligen och fästingarna lever än.
En bortplockad fästing bränns förslagsvis.
Japp, jag ordnade ett litet bål i spisen efter att jag porträtterat krypet.
Det är jag som skriver om fästingarna. Mycket roligt att jag kan sprida kunskap om de där eländeskräken. Har också haft borrelia och det är inte att leka med.
Jag är helt imponerad av din fästingforskning! Och att mata dem med sitt eget blod – det gör bara en verkligt hängiven forskare!
Det där med att mata fästingar med egetblod är nästan över gränsen…
Jamen vad gör man inte för vetenskapen! Jag är djupt imponerad.
Usch och Oj vad bra att du kom på vad det handlade om! Tänk om ni skaffat ny bil… Kram på dig, jag hoppas du mår bättre nu alla kryp till trots – hur fängslande de än må vara.
Tack! Jag ska faktiskt iväg på ny borreliakontroll i morgon, så vi får se vad den här senaste rackaren har ställt till med. Den här gången kan det dock inte vara värre än att det går att mota med en ”normal” antibiotikakur.
Om man har problem med mjälten eller rent av är utan mjälte kan man få problem med en liten parasit, mindre än malaria, som bosätter sig i de röda blodkropparna. Den parasiten kommer från fästingarna också.
Vilka fullständigt onödiga kryp, de där fästingarna! Och vad hjälper det då att avstå från Afrika-resor, som en mjältlös kompis gör, om man ändå kan drabbas av fästingburna parasiter hemmavid? Det där förslaget att minska antalet rådjur och därmed fästingar börjar låta som en mycket bra idé.
För att inte tala om vilken GOD idé det är, säger jägarhustrun …
Mmmm, rådjurssadel…
Oj, vilken otur. Här finns det fästingar först nu. De första kom till Luleälven för fem-sex år sedan. Igår skulle vi hjälpa grannens katt, Sixten, att bli av med en. Men Sixten ville inte vara med. Nu hoppas vår granne att hon ska kunna lura honom så att hon lyckas plocka bort den.
När jag var liten på Öland fick min mamma borelia. Inte någon visste vad det var. Doktorn tittade på ringarna runt bettet och min mamma svimmade mest varannan dag. På vintern ramlade hon ihop på tåget till Tällberg. Då hamnade vi på akuten i Uppsala. Där fick hon något som gjorde henne bättre.
Nej, fästingar gör ingen glad.
Men visst är det ruskigt. Här i södra Dalarna är det också en ny företeelse. Liksom i stora delar av USA, där det kallas Lyme disease och nämns med fruktan och fasa. Här hos oss verkar det vara först på sista tiden som man börjar inse att det kan vara rätt besvärligt.