Sidenmatt, levande, lättskött och tåligt… Vem vill inte ha ett sådant golv! Jag köpte burken med härdande vaxolja och satte igång att stryka golvet i rummet i den nybyggda bastun. Oljan skulle påföras mycket tunt, det står på burken och det betonade färghandlaren också. Mycket tunt! Men vad sjutton, ett så litet rum och en så stor burk, varför knussla; jag tog inte det där med tunt så allvarligt. Det borde jag ha gjort. Det blev långt ifrån sidenmatt och levande. Snarare fläckigt, med gråaktiga, trista fält. Shit happens, tänkte jag och skrapade bort allt som gick, väntade tills resten torkat och slipade rent. På med ett nytt lager med olja och denna gång blev det verkligen tunt och fint. ”Sörj för god luftväxling” stod det också på burken så jag ställde för säkerhets skull upp alla fönster.
Sedan övergick jag till andra sysslor under Valborgshelgen, som att elda upp byggbråte och skyddspapper. Det brann friskt och först när det var för sent upptäckte jag stora sotflagor, som inte lät sig flyttas, på det nyoljade golvet. Det blev bara värre när jag petade på dem. Så det var bara att skrapa bort det som gick, vänta tills resterna torkat och slipa rent.
Hej och hå, på med ny olja – jag började ju få lite rutin – men snart upptäckte jag några konstiga röda mönster på den obehandlade delen av golvet. Jag hade trampat på den vassa trekantskrapan (ja, pappa i din himmel, man ska ALLTID plocka undan verktygen vartefter, jag vet ju det) men hade inte märkt att det började blöda. Det blev att skrubba ordentligt, vänta på att furubräderna torkat och sedan slipa igen. Och så på med olja på nytt. Fjärde gången gillt, för nu är ytan verkligen sidenmatt, levande och lättskött. Och förhoppningsvis tålig!
Publicerad i Vi i Villa för ett par år sedan. De hade utlyst en tävling om klantigaste renoveringsmissen och jag vann tredje pris.
